Dö singlar, dö!

Har funderat lite på diskriminering på sistone. Eftersom jag är man, vit, blåögd och har arisk skallform tillhör jag den utvalda skaran som inte är diskriminerad i sammhället.

Eller? Härom månaden var det ju en stockholmare som sökt en konsulttjänst i Malmö. Han fick nej för att han "inte ens försökt dölja att han var stockholmare". Diskrimineringsombudsmannen kunde inget göra eftersom stockholmare inte kan betecknas som en minoritetsgrupp. Men i Malmö är de väl det? Eller lär bli i alla fall, om det fortsätter så här. Jag har själv fått smaka på medicinen. När jag var nere på Lundakontoret sa kollegan högt till sina andra kollegor "Och vem ska ta den uppblåste stockholmaren på lunch då?" Han skulle bara veta att jag blivit så där uppblåst genom att växa upp i, just det, Skåne.

Trenden är alltså att det är OK med diskriminering ifall bara gruppen man mobbar är tillräckligt stor eller på nåt annat sätt har sig själv att skylla. (Vad har en stockholmare i Skåne att göra, tex?) Fast värst är nog den systematiska förföljelsen av singlar. Inte nog med att man inte lyckats hitta någon att hångla med på en mer regelbunden basis, man ska dessutom vara med och betala barnbidrag till de präktiga och lyckade parmänniskornas äckliga avkomma! Själva kommer de undan billigt på grund av sk sambeskattning, maxtaxa på dagis och delat boende. Ens egen mat ruttnar i kylen pga alla "ekonomiska" storpack. (Har ni nånsin lyckats göra slut på en rostbrödslimpa innan den möglat i brödburken?) Försöker man göra något åt saken genom att gå på krogen för att ragga får man angenäma överaskningar i form av alkoholskatt, tobaksskatt och nu sist rökförbud.