Militären använder chokladkakor främst för att de innehåller så mycket energi; om kocken vägrar fixa mat bara för att han råkar vara lemlästad (latmask!) kan du med gott samvete byta ut lunchen mot en "Kronans Chokladkaka -- Omsmält 1976".
För mig är dock huvudsaken med godis att det ska vara gott. Oftast är det godast när man inte riktigt är beredd på att man ska få godis. Häromveckan var jag hemma hos min storasyster, hennes barn var inte där.
"Ungarna fick så mycket godis så de mådde illa, vi nallar lite av dem!" sa hon glatt tog fram en påse och hällde upp i en skål.
Detta var just ett sådant tillfälle då det oväntade godiset gjorde maximal effekt. Shit vad gott det var. Plötsligt kom jag till en bit som liksom satt ihop med två andra. "Konstigt, det brukar de inte göra" tänkte jag innan jag rev loss en godisnapp och åt. Den smakade körsbär.
Den uppmärksamme läsaren bör nu ha studsat på tre saker.
1. Barnen hade mått illa
2. Godisnappen satt ihop med andra godisbitar.
3. Godisnappar görs inte i körsbärssmak.
Körsbärssmaken ändrade snabbt skepnad och snart kände jag en stark smak i munnen som jag kände igen. Det smakade... kräk? Jag sprang snabbt ut i köket och rengjorde munnen med stålull och tvål. Sen gick jag tillbaka.
"Godiset var inte så gott", sa jag, "det smakade... kräk."
Det blev helt tyst. Blev syrran arg nu? Här bjuder hon på godis, och så dissar jag det så hårt att jag säger att det "smakar kräk"! Maken till bortskämd djävla I-landsgourmet!
"Ja," började hon, "Theo kräktes ju lite av allt sockret men jag trodde inte det kom nåt i påsen..."
Jag hade alltså ätit kräk. Någon annans kräk. Syrran fortsatte:
"Men det var ju några dagar sen och han har inte blivit magsjuk än så det smittar nog inte."
Några dagar! Inte nog med att jag ätit kräk, det var dessutom flera dagar gammalt, och det hade legat och växt till sig i en sockerlösning. Nu var det jag som kände för att, just det, kräkas.
Vad drar man för slutsatser av det här? Jo, att jag ofrivilligt hade genomfört ett experiment som berikat vetenskapen med följande viktiga rön:
1. Andras kräk smakar precis som det gör i munnen när man själv spytt.
2. Gammalt kräk smakar precis som nytt, fräscht kräk.
3. Det går inte att göra kräk aptitligare genom att blanda upp det med godis.
4. Det går heller inte att göra godis aptitligare genom att blanda upp det med kräk.
Hemma hos syrran håller jag mig nog till medhavda chokladkakor från militären i framtiden. Det är en krigszon over there.
Thursday, December 13, 2007
Sunday, December 9, 2007
Hastigheter
För ett par år sen var jag i Göteborg på en svensexa. Dan innan bodde jag hos en svensexemedlem jag inte kände.
"Är du en TV-kille eller en gå-ut kille?" sa han. Det var tydligt att han ville spela dataspel i fred.
"En gå-ut kille!" sa jag, väl medveten om att jag förstörde hans kväll.
Efter ett par tre Long Island Ice Tea hade dock min nyvunne vän tinat upp, och plötsligt skulle han ta med mig på en riktig göteborgsrunda. Han fick med sig ett ragg från "Bubbles" (Göteborgs Café Opera, typ) och vi tre skulle ta taxi hem från Avenyn. Precis när taxibilen ska rulla iväg glider det upp en polisbil på vänster sida.
"Det är stoppförbud på Avenyn" säger polisen. "Det blir 700 kr i böter". Nu tänker man att taxichauffören ska ta emot böteslappen, skriva på den, och sen svära lite när polisen är ur sikte.
Istället struntar han i lappen, sträcker ut armen genom bilfönstret och ger polisen fingret, skriker "FUCK YOU!" och kör iväg.
Med oss i baksätet.
Det är en underlig känsla att vara med om en biljakt med polisen när man är oskyldig och sitter i baksätet. Det är som att se en film där huvudpersonen gör nåt jättedumt som man vet han kommer att få sota ordentligt för. Fast med lite mer verklighetskänsla än i en film, så att säga. Det gick inte så fort, vi körde kanske 40 km/h, och taxichauffören stannade till och med för rött ljus. Polisbilen stannade bredvid och tecknade att han skulle veva ner rutan, vilket han gjorde. Men bara för att sticka ut hela armen, göra tecknet, skrika "DJÄVLA BÖGDJÄVLAR!" åt polisen och köra iväg. Det gav en sällsam stämning i baksätet.
Plötsligt ser vi två polisbilar till i backspegeln, varav en piketbil (det lär enligt uppgift bara finnas två piketbilar i hela Göteborg). En av poliserna lägger sig framför, varpå vår taxichaffis kör om på höger sida. Till slut lyckas bilarna fullständigt omringa taxin som tvingas stanna, och en polis störtar fram till förardörren.
"Öppna dörren annars slår vi in rutan" säger polisen och slår i samma sekund in rutan så glassplittret yr i bilen. De drar ut chauffören, trycker ner honom på asfalten och handfängslar honom. Sen stiger vi ut ur baksätet. Vi ska vittna. Vi är fulla. Jättefulla. Min kompis är dock vid gott mod efter vittnesmålet.
"Nu har ni förstört vår taxi så nu får ni köra hem oss", säger han till polisen. Vansinnigt nog går de med på det. När vi börjar närma oss lägenheten säger han "Om ni vill kan ni slå av blåljusen nu." De uppstressade poliserna har kört hela vägen hem med blinkande lampor.
Svensexan blir lyckad --- det känns liksom passande att polisen ringer mig mitt i för att be om fyllnadsfrågor.
"Tyst, det är polisen."
"Hahaha, 'det är polisen' -- jättekul."
"Det är polisen. På riktigt."
"Ojfan!"
Jag kanske aldrig har varit så bakfull som när jag åkte hem från svensexan nästa dag. Jag satte mig och försökte få ner en baguett medan jag skräckslaget stirrade ut mot horisonten, som ett litet barn som inte vill bli åksjukt. Tyvärr var hela SJ i något slags katastroftillstånd den dagen. På grund av en skogsbrand norr om Vättern skulle vi istället åka söderöver, en jätteomväg. Dessutom hade SJ dirigerat dit alla tåg i södra Sverige (och förmodligen några från Danmark) så det var trafikstockning och vi åkte i ca 20 km/h. Toaletterna fungerade inte. När vi kom till Boxholm blev det dessutom "vagnfel", och vi blev tvugna att byta tåg. Det fanns ingen perrong så vi fick hoppa den sista 1,5 metern ner till marken, med väskor och allt. Det var 500 m till stationen. Ersättningståget hade inte kommit. Stationen var låst. Nu kunde inget bli värre. Då började det ösregna.
Fem timmar försenade kommer vi fram till Stockholm. När jag dan efter ringde SJ för att höra om ersättning frågade bara telefonisten frankt:
"Kom du hem så sent så sista allmäna kommunikationsmedlet för dagen hade gått?"
"Ehh, nej", sa jag, "det här är Stockholm. Här går kollektivtrafiken dygnet runt."
"Då kan det tyvärr inte bli tal om ersättning."
Något år senare var jag på Café Opera med en kompis. Hennes väninna var också med och hon hade plötsligt "bekantat sig" med en av killarna som hade drinkbord. Vi ville vidare till Ohlssons skor och kallade till oss väninnan. Killen följde med som ett plåster.
"Jag kör er i min bil kom igen", sa killen med drinkbordet. "Om han ska köra bil kan han ju inte ha druckit" tänkte jag. Blåögda, dumma jag.
Det går upp för mig att han nog inte är spiknykter när jag vi sitter i baksätet i hans sportbil och han backar ut i cirka 50 km/h. Sen börjar han köra norrut i typ nittio knyck, men har så dålig kontroll att han sladdar så mycket i kurvorna att han ibland måste backa för att komma rätt igen. Sen börjar han bränna rödljus, ett efter ett. Fotgängare kastar sig undan, och sista biten av Norrlandsgatan kör han mot enkelriktat. När han ska åka förbi Spy Bar blir han invinkad av polisen. Rutinkontroll för alkohol.
Ojdå.
Han stannar bilen på avsedd plats och väntar tills polisen gått fram till fönstret för att prata med honom. Då trycker han gasen i botten. Under den korta stund det tar för de spinnande däcken att få kontakt med vägbanan och skrikande börja accelerera hinner jag tänka: "Inte igen."
Nu går det i 110 km/h norrut längs Birger Jarlsgatan. Han kör höger/bakåt på Runebergsgatan, stannar bilen och skriker till alla att vi ska springa. Vi springer.
Självklart har en civilpolisbil följt efter ca en meter bakom. Fyra uniformerade poliser kastar sig ut och beordrar oss att stanna. Vi lyder, förutom föraren, som fortsätter springa.
"Stanna, annars skjuter vi!" skriker poliserna. Jag hör hur det säger "klick" när de osäkrar sina tjänstevapen. Då stannar även föraren, men börjar skrika åt poliserna: "Hota inte mig med vapen." Härlig kille.
Poliserna tar undan honom i nån bil, och för andra gången på mindre än ett år får jag stå och redogöra för en polisbiljakt kl 4 på natten. Tjejerna får för sig att föraren måste vara med i nån maffia så de kokar ihop nån historia om att en femte person körde och att "han sprang ditåt". Jag säger såklart som det var.
Sensmoralen då?
1. Ha aldrig biljakt i 40 km/h.
2. Åk inte SJ-tåg i 20 km/h.
3. Backa aldrig i 50 km/h.
4. Kör inte genom city i 90 km/h.
5. Undvik Café Opera, och alla dess kopior i andra städer.
"Är du en TV-kille eller en gå-ut kille?" sa han. Det var tydligt att han ville spela dataspel i fred.
"En gå-ut kille!" sa jag, väl medveten om att jag förstörde hans kväll.
Efter ett par tre Long Island Ice Tea hade dock min nyvunne vän tinat upp, och plötsligt skulle han ta med mig på en riktig göteborgsrunda. Han fick med sig ett ragg från "Bubbles" (Göteborgs Café Opera, typ) och vi tre skulle ta taxi hem från Avenyn. Precis när taxibilen ska rulla iväg glider det upp en polisbil på vänster sida.
"Det är stoppförbud på Avenyn" säger polisen. "Det blir 700 kr i böter". Nu tänker man att taxichauffören ska ta emot böteslappen, skriva på den, och sen svära lite när polisen är ur sikte.
Istället struntar han i lappen, sträcker ut armen genom bilfönstret och ger polisen fingret, skriker "FUCK YOU!" och kör iväg.
Med oss i baksätet.
Det är en underlig känsla att vara med om en biljakt med polisen när man är oskyldig och sitter i baksätet. Det är som att se en film där huvudpersonen gör nåt jättedumt som man vet han kommer att få sota ordentligt för. Fast med lite mer verklighetskänsla än i en film, så att säga. Det gick inte så fort, vi körde kanske 40 km/h, och taxichauffören stannade till och med för rött ljus. Polisbilen stannade bredvid och tecknade att han skulle veva ner rutan, vilket han gjorde. Men bara för att sticka ut hela armen, göra tecknet, skrika "DJÄVLA BÖGDJÄVLAR!" åt polisen och köra iväg. Det gav en sällsam stämning i baksätet.
Plötsligt ser vi två polisbilar till i backspegeln, varav en piketbil (det lär enligt uppgift bara finnas två piketbilar i hela Göteborg). En av poliserna lägger sig framför, varpå vår taxichaffis kör om på höger sida. Till slut lyckas bilarna fullständigt omringa taxin som tvingas stanna, och en polis störtar fram till förardörren.
"Öppna dörren annars slår vi in rutan" säger polisen och slår i samma sekund in rutan så glassplittret yr i bilen. De drar ut chauffören, trycker ner honom på asfalten och handfängslar honom. Sen stiger vi ut ur baksätet. Vi ska vittna. Vi är fulla. Jättefulla. Min kompis är dock vid gott mod efter vittnesmålet.
"Nu har ni förstört vår taxi så nu får ni köra hem oss", säger han till polisen. Vansinnigt nog går de med på det. När vi börjar närma oss lägenheten säger han "Om ni vill kan ni slå av blåljusen nu." De uppstressade poliserna har kört hela vägen hem med blinkande lampor.
Svensexan blir lyckad --- det känns liksom passande att polisen ringer mig mitt i för att be om fyllnadsfrågor.
"Tyst, det är polisen."
"Hahaha, 'det är polisen' -- jättekul."
"Det är polisen. På riktigt."
"Ojfan!"
Jag kanske aldrig har varit så bakfull som när jag åkte hem från svensexan nästa dag. Jag satte mig och försökte få ner en baguett medan jag skräckslaget stirrade ut mot horisonten, som ett litet barn som inte vill bli åksjukt. Tyvärr var hela SJ i något slags katastroftillstånd den dagen. På grund av en skogsbrand norr om Vättern skulle vi istället åka söderöver, en jätteomväg. Dessutom hade SJ dirigerat dit alla tåg i södra Sverige (och förmodligen några från Danmark) så det var trafikstockning och vi åkte i ca 20 km/h. Toaletterna fungerade inte. När vi kom till Boxholm blev det dessutom "vagnfel", och vi blev tvugna att byta tåg. Det fanns ingen perrong så vi fick hoppa den sista 1,5 metern ner till marken, med väskor och allt. Det var 500 m till stationen. Ersättningståget hade inte kommit. Stationen var låst. Nu kunde inget bli värre. Då började det ösregna.
Fem timmar försenade kommer vi fram till Stockholm. När jag dan efter ringde SJ för att höra om ersättning frågade bara telefonisten frankt:
"Kom du hem så sent så sista allmäna kommunikationsmedlet för dagen hade gått?"
"Ehh, nej", sa jag, "det här är Stockholm. Här går kollektivtrafiken dygnet runt."
"Då kan det tyvärr inte bli tal om ersättning."
Något år senare var jag på Café Opera med en kompis. Hennes väninna var också med och hon hade plötsligt "bekantat sig" med en av killarna som hade drinkbord. Vi ville vidare till Ohlssons skor och kallade till oss väninnan. Killen följde med som ett plåster.
"Jag kör er i min bil kom igen", sa killen med drinkbordet. "Om han ska köra bil kan han ju inte ha druckit" tänkte jag. Blåögda, dumma jag.
Det går upp för mig att han nog inte är spiknykter när jag vi sitter i baksätet i hans sportbil och han backar ut i cirka 50 km/h. Sen börjar han köra norrut i typ nittio knyck, men har så dålig kontroll att han sladdar så mycket i kurvorna att han ibland måste backa för att komma rätt igen. Sen börjar han bränna rödljus, ett efter ett. Fotgängare kastar sig undan, och sista biten av Norrlandsgatan kör han mot enkelriktat. När han ska åka förbi Spy Bar blir han invinkad av polisen. Rutinkontroll för alkohol.
Ojdå.
Han stannar bilen på avsedd plats och väntar tills polisen gått fram till fönstret för att prata med honom. Då trycker han gasen i botten. Under den korta stund det tar för de spinnande däcken att få kontakt med vägbanan och skrikande börja accelerera hinner jag tänka: "Inte igen."
Nu går det i 110 km/h norrut längs Birger Jarlsgatan. Han kör höger/bakåt på Runebergsgatan, stannar bilen och skriker till alla att vi ska springa. Vi springer.
Självklart har en civilpolisbil följt efter ca en meter bakom. Fyra uniformerade poliser kastar sig ut och beordrar oss att stanna. Vi lyder, förutom föraren, som fortsätter springa.
"Stanna, annars skjuter vi!" skriker poliserna. Jag hör hur det säger "klick" när de osäkrar sina tjänstevapen. Då stannar även föraren, men börjar skrika åt poliserna: "Hota inte mig med vapen." Härlig kille.
Poliserna tar undan honom i nån bil, och för andra gången på mindre än ett år får jag stå och redogöra för en polisbiljakt kl 4 på natten. Tjejerna får för sig att föraren måste vara med i nån maffia så de kokar ihop nån historia om att en femte person körde och att "han sprang ditåt". Jag säger såklart som det var.
Sensmoralen då?
1. Ha aldrig biljakt i 40 km/h.
2. Åk inte SJ-tåg i 20 km/h.
3. Backa aldrig i 50 km/h.
4. Kör inte genom city i 90 km/h.
5. Undvik Café Opera, och alla dess kopior i andra städer.
Subscribe to:
Posts (Atom)