3 ggr idiot i Korea

Nio timmar på planet och man är helt plötsligt huvudet längre än alla andra. Skönt att vara i Asien igen. Synd bara att man är en idiot:

Kardinalfel nr 1: Ta buss in till Söul.

Det är visserligen en sport att åka kommunalt i en stad där knappt vet vad man heter, men jag ska nog hålla mig till tunnelbana och tåg i fortsättningen så man vet var man hamnar. Bussen släpper av mig nånstans "i närheten" av Guangnam Station. Försöker fråga "Subway?" till några förbipasserande som helt ignorerar mig. En taxichaffis försöker hjälpa mig men kan inte på grund av

Kardinalfel nr 2: Jag har inte "Ritz Carlton Hotel" nedskrivet med Koreanskt alfabet

och han kan inget göra. Till slut börjar jag gå i en godtycklig riktning och hittar T-banenedgången, och sen är det lätt som en plätt. Får beröm i hotellobbyn:

"Ohhh... You find yooo way yoooself? Is veyy haard...!"

Nej, bara förnedrande.

Efter incheckningen är det dags att äta och jag hamnar på ett koreanskt BBQ-ställe. Jag får in ett helt bord med grejer, kolla här, allt är till mig:



Dags för

Kardinalsfel nr 3: Jag har ingen aning om hur jag äter.

Varför tog jag inte reda på det innan jag reste hit? Vilken bottenlös svenne jag är! Servitrisen kan ingen engelska och dessutom vågar jag ändå inte fråga av rädsla att få svaret: "Ja, du öppnar munnen och trycker in maten i ansiktet. Vad trodde du?". Börjar förtvivlat försöka smygtitta på de runtomkring:

"Han den ene håller på med nåt löv... Den andre... Nej... nu skymmer han med flaskan!"

Det är bara att improvisera och jag äter på. När jag är färdig slår det mig: Google! Jag har ju Google på telefonen! Det är bara att söka på "How the fuck do you eat Korean Barbecue" och där står allt jag behövde veta för fem minuter sen:

1. Tag ett löv. Check. Det såg jag från han bredvid.
2. Lägg i kött. OK, det fattade jag också
3. Lägg på sås och bönpasta. Check
4. ... och grillade vitlöksskivor. Öhh.. grillade? Inte konstigt det blev lite starkt.

Annars är första intrycket av Korea att det är lite som Japan fast mindre extremt. Skyskraporna är något lägre, alfabetet lite enklare och man behöver ingen manual för att gå på toaletten. Jag kanske flyttar hit när jag blir stor!

Lilla gymfaunan

När man stigit av träningscykeln och ska börja med den första, skitjobbiga, maskinen är det lätt hänt att man ångrar att man gick hit. För att göra det hela uthärdligt kan man roa sig med att i smyg klassificera sina medgymmare.

Den förste man ser är vanligtvis gymeremiten. Detta är ingen slump, eftersom han bor på gymmet och tillbringar alla vakna timmar här. Gymeremiten är ett mysterium på många sätt: Hur har han tid att alltid vara på gymmet? Hur får han sin inkomst? När hinner han tvätta sina gymkläder? Den största gåtan av alla är kanske ändå: Hur kommer det sig att han, efter alla de där timmarna på gymmet, fortfarande inte ser speciellt biffig ut?

Den förste man hör är dock inte gymeremiten, utan stönaren. Stönaren har en väldigt speciell anatomi eftersom hans muskler blir starkare när hans talorgan utstöter läten. I alla fall tror han det. Här pratar vi inga små andningsljud eller ett kort "uh" efter ett tungt lass, nej här handlar det om regelrätta stönskrik i tre set om femton. Hur hans partner överlever kärleksakten utan hörselskador fattar ingen.

Modellgymmerskan tränar aldrig utan matchande kläder, stark parfymdoft och ett centimetertjockt lager smink. Håret är uppsatt, och inte i nån praktisk hästsvans utan i en brudupsättning som måste tagit timmar. Hon verkar inte använda maskinerna speciellt mycket, istället är hennes uppgift att vandra runt och få det manliga klientelet att sträcka på sig struttigt, lägga på tio kilo och ta i lite extra.

Motsatsen till Modellgymmerskan är Den Fete. Förmodligen är han den ende i lokalen som verkligen har ett behov av att gymma, men trots det stirrar alla på Den Fete och undrar vad han har där att göra. Man kan föreställa sig vad sjukgymnasten sa:

"Ja du Gösta, för att fixa den här ryggen ordinerar jag 10 minuters rodd, 10 minuters cykling men framför allt 35 minuters spefulla blickar i gymmet så du verkligen skäms över din kroppshydda."

Den Fete brukar av naturliga skäl inte bli så långlivad på gymmet.

Nån som nästan når upp i samma kroppsvikt som Den Fete, fast utan ett gram fett på kroppen är Anabolakillen. Det här är inte killen man frågar "Får jag gå emellan?" när det är ont om maskiner, och det beror inte bara på hans mordiska blick utan också på att det skulle vara en större ansträngning att flytta alla hans 25-kilosvikter än att sedan utföra själva övningen. Det fantastiska med Anabolakillen är att han fortfarande tror att han skulle bli markant snyggare om han blev ännu lite större. Som om nån skulle märka! Om han däremot rakade av flintpagen, slutade klä sig i gymkläder även utanför gymmet och kanske kostade på sig att le nån gång skulle han kanske komma nån vart. Chansen är större att han kommer in med en pistol på jakt efter nån före detta anabolakompis.

Den siste gymtypen är också den mest irrirterande. Jag pratar förstås om musikdiktatorn. Oberörd av allas irritation går han fram till gymstereon och lägger in sin egen CD med musik. Revolutionen med MP3-spelare verkar helt ha gått honom förbi, och det värsta är att man inte kan skydda sig mot hans oljud med sin egen musikspelare: När han höjt volymen 30 decibel finns det ingen iPod i världen som kan stänga ute visselpiporna i hans häftiga rejvlåt från 2002.

Tack och lov brukar man vid det här laget ha fixat sin sista maskin och man kan med värkande armar lämna aphuset och lomma in i omklädningsrummet.

Alkoholtyper

Hemmafester med fri sprit tenderar att ta fram folks, ja, speciella sidor. Här en liten handledning om vilka typer du kan möta och hur du hanterar dem.

Alkoholsnobben

Alkoholsnobben lever efter devisen: "Ni får dricka vad ni vill, bara ni väljer sånt som är godkänt av mig!" Den här killen (för det är alltid en kille) tar en titt i ditt glas, frågar om du har Cointreaux eller Triple Sec i din Cosmo, och sluter sedan ögonen för att rådfråga sin enorma mentala förolämpningsdatabas. Istället för att fråga vad du heter och vad du jobbar med, kläcker han sedan ur sig käcka ice-breakers såsom:

"Du kan ju fan inte dricka Corona --- det är ju tjejöl!", eller
"Rom och Cola med Barcardi? ALLA vet ju att det ska va Havana Club!", eller
"Dricker du Carlsberg --- den görs ju på majs och ris! Bla bla bla renhetslagarna bla bla bla malt, jäst, humle och vatten."

Denna gåva till mänskligheten håller inte bara reda på att man ska hälla i isen före spriten, eller att man ska ha glaset upprätt när man tappar upp ölen, han kommer också ihåg att du druckit vin tidigare på kvällen för att kunna banna dig ifall du tar en öl efteråt: "Bier nach Wein, das lasse sein... är du helt kulturlös?"

Alkholsnobben avspisar du lättast med fraser som "Va, dricker jag öl? Jag trodde det var cider." eller "Jag har varit alkoholist i tretton år --- man blir full på Barcardi-Cola också."

Alkoholpoliserna

Alkoholpoliserna jobbar i grupp och är något av ett medicinskt mirakel. De blir nämligen inte glada och upprymda av att dricka alkohol, de blir glada och upprymda först när alla andra också dricker alkohol. I början av kvällen är de snälla Pippi Långstrump-konstaplar som hämtar öl åt en, men alltmedan klockan går blir de allt tuffare: först förortspolisen som propsar på att man ska ta ett järn till ölen, sen piketpolisen som ska häva öl på tid, och sen kommer hela nationella insatsstyrkan in och tvingar en till tequilarace. Och som om inte måttet redan var rågat har de dessutom Stasi-agenter ute på fältet som tvångssmakar ens Gin och Tonic, "För vi vill ju inte att det 'råkar' vara Ramlösa med lime och is i ditt glas, eller hur?".

Du lurar alkoholpoliserna enklast genom att dricka mellanöl skitlångsamt tills de själva blivit så på lyset att de inte längre märker när du smygdricker vatten.

Alkoholfilosofen

Alkoholfilosofens övertygelse står i direkt proportion till mängden rödvin som konsumerats. När drycken lossat tungans band är det dags att övertyga vilt främmande människor om att marknadsekonomi är lösningen på allt från världssvält till ketchupfläckar, att medicinska djurförsök "på sätt och vis" är värre än Auschwitz, samt att Zen-buddism är den enda vettiga religionen. Försöker man backa lite artigt utan att helt lägga sig platt trasslar man bara in sig djupare i diskussionen. Försöker man dra sig ur helt med en "jag ska ta en öl" kontras det bara med "Bra, då följer jag med!" varefter det kommer en lång harrang om Heinekens bidrag till koldioxidutsläppen.

Det bästa sättet att undslippa är att föra in diskussionen på ett område där man vet att alkoholfilosofen saknar kunskap. Om det tex är en miljöivrare utan någon som helst naturvetenskaplig förståelse, kan man köra "Hur kan du säga att solkraft är lösningen på energiproblemet, när universum består till 90% av mörk materia?!"

Alkoholkarriäristen

Alkoholkarriäristen tar aldrig ledigt, speciellt inte på fyllan. Istället för att se om det finns några snygga singlar på festen letar han eller hon istället efter affärspartners. Just när man har garden nere och är lite lagom smålullig attackeras man med affärsidéer och nätverkande, och innan man vet ordet av har man lovat kontakta sin egen VD för deras räkning, och man är dessutom redan delägare i deras dödsdömda trepersonersfirma.

Alkoholkarriäristen detroniseras enklast genom fraser som "Det låter ju skitkul --- om jag bara kunde komma runt mitt näringsförbud..." eller "Jobbar du också med det, spännande! Vi hade ett projekt om just detta som vi la ner för tre år sen..."

Alkoholflirterskan

Alkoholflirterskan är en riktigt snygg tjej som får en lätt rubbad verklighetsuppfattning av alkoholen på ett sätt som är synnerligen angenämt för en själv.

Om man tex hittar skon hon letat efter under en plastpåse så förvandlas man från festdeltagare till en stilig marinsoldat på Times Square; konfettin regnar, kriget är slut och nu ska här pussas!

Och när man tror att man bara beställt en taxi åt en alkoholflirterska, så har man i själva verket fångat och tämjt vildhästar, spännt fast dem framför en sirlig paradvagn man snickrat med bara en pennkniv och klätt invändigt med sammet och siden. Som tack får man en blöt kyss i halsgropen och en på munnen trots att hennes pojkvän står alldeles bakom (eller är det kanske just därför?). Som tur är är han katatoniskt full och märker inget.

Hur klarar man sig undan alkoholflirterskan då? Det går inte. Men det gör inget. För det vill man inte.

Vid profetens skägg

Såg just på CNN att Bin Laden kommit ut med en ny video. Som vanligt hotar han till höger och vänster, men den här videon är ändå speciell: Det är nämligen den första där Mr Laden färgat skägget.

Jo det är sant. Hans karakteristiska gråsprängda skägg är nu vackert kolsvart överallt. Jag undrar hur grabben tänker:

"Hmmm, mycket just nu. Måste planera en skyskrapesprängning och uppmuntra till självmordsbombning idag. Men först ska jag färga skägget!"

Jag kan inte låta bli att tänka på hur han fått tag i hårfärgen.

Bin Laden: "Eftersom USA jagar oss från håla till håla kan vi bara köpa det allra nödvändigaste. Vapen, ammunition, mat och L'Oreal Express Contrast Hair Color."
Underhuggare: "L'Oreal va sa du????"
Bin Laden: "Express Contrast. Jag prövade deras Beauty Coloring Cream, men den var för kletig och skägget luktade skunk i flera dagar."

Sen undrar man vad det är som driver honom. Är det för att se ut som en ung och viril ledare i kampen mot den Stora Satan? Eller har han bara fått ihop det med nån läcker Al Quaidabrud som han vill vara het inför? Eller kanske det är så enkelt att han vill öka tittarsifforna på sina videor genom att vara lite mer TV-mässig.

Vad är i så fall nästa steg? Ska han kasta skjortan och visa en välgymmad bringa med sexpack och allt? Kanske dansa lite sexigt framför sina AK-47:or? Varför inte gå hela vägen och rappa fram fördömandena av västvärlden?

Jag tror detta är början till slutet för Herr Terrorist. Hitler avvek inte från sin vansinniga frimärkesmustasch. Stalin var trogen sin... Stalinmustasch. Så Bin Laden, om du läser det här, släng de där produkterna och låt de gråa stråna skina --- vi vill ha dig som du var.

Hjältar --- pah!

Har ni inte laddat ne... jag menar lagligen köpt säsong 1 och 2 av Heroes måste ni genast göra det. Ja, det är en jättetöntig programidé där vanliga människor får superegenskaper. Men serien är helt sjukt beroendeframkallande och de fåtal minuter per dygn du inte sträcktittar på TV-serien kan du fundera över din favoritfråga: Vilken superegenskap skulle DU helst vilja ha om du fick välja?

OK, vi kan ju börja med dem man INTE skulle vilja ha. Killen som kan smälta brödrostar tex verkar ju ha dragit en nitlott minst sagt. När ska man ha användning för den? Manusförfattarna på Heroes måste ha slagit sina huvuden blodiga:

Heroesmanusförfattare 1: Kan vi inte göra nåt med att polarisen smälter? Växthuseffekten är ju sexig.
Heroesmanusförfattare 2: Men skärp dig --- han kan ju SMÄLTA grejer, inte frysa dem.
Heroesmanusförfattare 1: Men om det enda sättet att rädda världen är genom att smälta osten på en gigantisk pizza...?

Morsan som kan tända eld med fingret är nog också arg på Gud. Här kunde hon fått typ evigt liv eller nåt och så får hon en egenskap som man kan fixa med en tändare som kostar sju spänn på Pressbyrån. Dessutom måste det vara lite småoroligt varje gång man går och lägger sig --- tänk om man har en mardröm och man råkar tända eld på sängkläderna i sömnen? Nej tack. Hoppas hon åtminstone är rökare.

Att bli radioaktiv när man blir arg verkar jättejobbigt --- för att inte tala om hur jobbigt det måste vara för killen som kör över heldragen linje utan att blinka och kastar sig in i den minimala luckan framför ens bil. Här gäller det att räkna till tio, annars kommer bilmarodören ha leukemi och hudskador innan han ens hunnit in i Eugeniatunneln.

Men att se in i framtiden då? Skulle det inte vara rätt najs att pricka in rätt lottorad eller veta exakt när tunnelbanan kommer? Det värsta är bara att man också lär få reda på när och hur man kommer att dö, att man faktiskt inte kommer att få det där jobbet man verkligen ville ha, eller bara att man kommer att ha kulmage och en töntig keps på sig om två år. Tänk vad långtråkigt dessutom att leva när man redan vet allt som ska hända: "Fem, fyra, tre, två, ett, nu kommer jag att för första gången träffa tjejen som jag kommer att bli jättekär i och gifta mig med. Jag är redan trött på henne."

Så har vi kommit fram till vårt sista hopp. Superhjälteegenskapernas superhjälteegenskap: Att kunna flyga. Det bara måste va kul. Och tänk vad praktiskt sen! Att ta sig till jobbet: 1 min 20 sekunder. Hem från Berns: 40 sekunder blankt. Visst, frissan skulle ta lite stryk och man kanske skulle bli svettig eller nåt, men ändå! Problemet är väl bara ifall man skulle vara ensam om att kunna flyga. Man skulle ju känna sig LITE underlig om man glömde av sig och började lätta mot taket i lunchrestaurangen. Och det är ju inget man skulle kunna göra obemärkt direkt. Man skulle väl få åka ut till nån öken och smygflyga, annars skulle man bli rikskändis på nolltid och undersökt med obekväma prober i alla tänkbara kroppsöppningar. Lika trist skulle det vara om alla kunde flyga. Då skulle det ju inte vara nån stor grej, och skulle säkert kännas ungefär som att... gå.

Om sanningen ska fram verkar ingen superhjälteegenskap särskilt attraktiv. Antingen är man ensam om den och då blir man nåt slags freak, eller också har alla den och då är det ju inget coolt längre. Så det bästa är nog att vara helt normal och kolla på ett avsnitt till av Heroes.

Inte riktigt cleant

Man kan man dela in mänskligheten i tre kateogrier; de priviligierade tvättarna, de planerande tvättarna och de påpassliga tvättarna.

Den priviligierade tvättaren har genom livets nycker tillfördelats en tvättmaskin i badrummet, och lever därför i symbios med denna. En till två tvättar om dan är därför legio, och det enda som hindrar att de blir fler är det där besvärliga jobbet man måste "närvara" på några timmar på förmiddan innan golfrundan. Att ens tvättande är en miljö- och koldioxidbov av rang bryr man sig inte om, man är ju trots allt priviligierad!

Skulle jag försöka ställa in en tvättmaskin i mitt badrum skulle jag inte få plats själv, så jag är bryskt hänvisad till någon av de två senare kategorierna:

Den planerande tvättaren skriver lydigt upp sig på tvättstugans bokningstavla. Självklart finns ingen tid förrän om cirka tre veckor och detta tacklas med 30 par strumpor, idog handtvätt av favvo-T-shirt:en samt en tvättkorg stor som en oljecistern. För att inte missa sin tid ställer man in två oberoende kalenderalarm, ser till att inte boka in några jobbmöten på hela eftermiddagen samt tar tunnelbanan till jobbet ifall man skulle hamna i bilkö på vägen hem. Tvätt-tiden bevakas sedan med näbbar och klor: Nåde den som inte hämtat ut sin tvätt ur maskinen i tid! Det blir avbrutet program samt repressalier i form av arg lapp och anonymt brev till styrelsen. Kommer man själv sent sitter hjärtat i halsgropen; efter en halvtimme är ju nämligen tvättmaskinen fredlös och kan knyckas av någon ur kategori tre:

Den påpasslige tvättaren är ett nattaktivt djur som egentligen inte alls tillhör arten tvättare; standardförfarandet är istället att skjuta på tvätt-tillfället genom att köpa nya underkläder efter hand eller att försöka få någon partner eller förälder att utföra grovjobbet. Till sist blir man ändå av nöden tvungen att tvätta och då är en aldrig så kort bokningtid för lång; jag behöver tvätta NU! Till sin hjälp har man trettiominutersregeln; i samma ögonblick som sekundvisaren passerat 18:30 har man snabbt som en vessla matat flera maskiner med ens smutsiga byk. Sen gäller det att stanna kvar i tvättstugan några minuter för att med spelad sorg konstatera för den senkomne planeringstvättaren att han "var ju en halvtimme sen och då finns det TYVÄRR inget jag kan göra". Sen går man upp till datorn och skryter på internet om sina tvättbravader på www.opportunity-laundry.com:

Laundry-maniac writes: "Dude, it was like SOOO cool! I took like FOUR machines right in front of his eyes, dude!"
Detergent-boy writes: "Respect man, that's AWESOME!"

Vilken kategori man än tillhör slutar det ändå på samma sätt: Ett berg av tvätt som måste sorteras och vikas. Varför har ni inte tänkt på det, Elektrolux? När kommer tvättroboten som kan göra det VERKLIGA grovjobbet för en, alltfrån att sortera vitt från kulört till att vika bästa tubsockan? Men med tanke på min boendeyta spelar det ändå ingen roll; skulle ROBO-MAID 2000 komma ut imorgon skulle jag ändå inte ha nån plats att ställa den...

Dålig handling

På vissa håll står utvecklingen och stampar. För trots att man numera kan surfa trådlöst på planet, betala läskautomaten med SMS och till och med hämta ut paket på posten efter klockan 18 så finns det fortfarande ett område som ligger hopplöst efter. Jag pratar förstås om att handla middagsmat.

I teorin är det omöjligt. Antingen går man iväg till affären först när man blir hungrig, och då hinner man inte laga maten innan man går under av blodsockerdarr. Eller handlar man när man är mätt, men då är man fullkomligt ointresserad av mat och lämnar glatt affären med endast en kvällstidning och ett fyrpack rakhyvlar.

I praktiken måste man ändå försöka. Naivt ställer man sig vid köttdisken och väntar på en gudomlig uppenbarelse i form av något lättlagat. (Hur gör vegetarianer egentligen? Ställer de sig vid rotfrukterna?) När detta inte funkar är det dags för plan B: Att följa efter feta personer och se vad de handlar, för att sen handla tvärtom:

"Möllers korvbricka. OK, mental note, aldrig köpa den. Motsatsen borde vara... vitkål."

Sen köper den rundnätte personen fullkornsbröd och allt är förstört.

Steg tre är att läsa mat-tips-foldrarna. Tyvärr är de sponsrade av Arla som smugit in en trea grädde överallt, och dessutom inkluderar de meningar som "ungsbaka potatisklyftorna i minst 50 minuter" eller "skiva upp oxfilén i tunna skivor och garnera med tusenlappar".

Vid det här laget börjar man istället gå omkring planlöst i affären i hopp om att råka på nån ingrediens som ska få igång tankeverksamheten.

"Vetekli... ja! Om jag knäcker två ägg... nej."

Nu börjar blodsockret nå DEFCON 5, och man inser att loppet är kört. Dubbelseende haltar man fram till Keldas nödmatshylla, grabbar tag i thaisoppan som man åt igår och i förrgår och hasar sig fram till kassan och betalar.

Nådastöten kommer medan man kastar i sig den slarvigt uppvärmda soppan framför TV:n: En vacker och balanserad ungdom som inte alls ser dödshungrig och tärd ut trollar med knäna framför micron i trettio sekunder tills man nås av reklamens hurtfriska punchline: "Vad gör du när Kelda gör jobbet?"