Flight LH4135 to Hell.

Det börjar redan i vänthallen. Man skannar kvickt av alla passagerare för att se om det finns nån sjukt snygg tjej som man kommer att råka hamna bredvid och som man under flighten kan inleda ett längre förhållande med. Istället får man på vänstra sidan en kille med så stora klumpar vax i öronen att man äckel-fascinerat måste titta en gång i halvtimmen. På högra sidan sitter killen som är så tjock att fettet hänger över på ens egen sida och blockerar fjärrkontrollen så man inte kan byta kanal. Mitt framför sitter en barnfamilj med ett spädbarn som skriker oavbrutet (och som åker gratis --- det borde istället beläggas med straffavgift!) och bakom en sitter ett lite större exemplar som sparkar en i ryggen åtta timmar till Newark. Eller så råkar man ut för den snackande stolsgrannen:

- Men vad fantastiskt intressant med er släktforskningsresa till Småland, Sverige! Jag missade en detalj om vem Danny Gustafson gifte sig med när han kom till Salt Lake City 1873, kan du inte ta om hela historien från början?

Eller det jättefulla grabbgänget som berikar närmiljön med sina högljudda lumparhistorier och osande ginochtonic-garv, och som i slutet av flygresan vill ha hjälp att fylla i baksidan på den gröna lappen. "Are you a drug abuser or addict? Did you commit genocide between 1933 and 1945 in Nazi Germany?" Fyll bara i "yes" i alla boxarna kommer det att gå fint i immigration.

Min värsta erfarenhet är ändå kvinnan som med Jesus-tom blick och Knutby-leende försökte snärja mig till Jehovas Vittnen på väg hem till Arlanda. Istället för att bestämt stänga lägenhetsdörren och hänvisa till att farfar var biskop i svenska kyrkan var jag tvungen att sitta bredvid henne i ytterligare sex timmar på plats 19 H och artigt låtsasläsa i boken hon lånat mig.

Sen var hundrade flygresa händer det faktiskt. Plötsligt sitter hon där, en jättesöt rysk-irakiska som pratar med en hela resan och som frågar om ens telefonnummer i bagagekön på Arlanda. Men de 99 senaste gångerna har jag fått vara glad att jag tagit mig fram dit jag skulle utan ett nervöst sammanbrott.