Inte riktigt cleant

Man kan man dela in mänskligheten i tre kateogrier; de priviligierade tvättarna, de planerande tvättarna och de påpassliga tvättarna.

Den priviligierade tvättaren har genom livets nycker tillfördelats en tvättmaskin i badrummet, och lever därför i symbios med denna. En till två tvättar om dan är därför legio, och det enda som hindrar att de blir fler är det där besvärliga jobbet man måste "närvara" på några timmar på förmiddan innan golfrundan. Att ens tvättande är en miljö- och koldioxidbov av rang bryr man sig inte om, man är ju trots allt priviligierad!

Skulle jag försöka ställa in en tvättmaskin i mitt badrum skulle jag inte få plats själv, så jag är bryskt hänvisad till någon av de två senare kategorierna:

Den planerande tvättaren skriver lydigt upp sig på tvättstugans bokningstavla. Självklart finns ingen tid förrän om cirka tre veckor och detta tacklas med 30 par strumpor, idog handtvätt av favvo-T-shirt:en samt en tvättkorg stor som en oljecistern. För att inte missa sin tid ställer man in två oberoende kalenderalarm, ser till att inte boka in några jobbmöten på hela eftermiddagen samt tar tunnelbanan till jobbet ifall man skulle hamna i bilkö på vägen hem. Tvätt-tiden bevakas sedan med näbbar och klor: Nåde den som inte hämtat ut sin tvätt ur maskinen i tid! Det blir avbrutet program samt repressalier i form av arg lapp och anonymt brev till styrelsen. Kommer man själv sent sitter hjärtat i halsgropen; efter en halvtimme är ju nämligen tvättmaskinen fredlös och kan knyckas av någon ur kategori tre:

Den påpasslige tvättaren är ett nattaktivt djur som egentligen inte alls tillhör arten tvättare; standardförfarandet är istället att skjuta på tvätt-tillfället genom att köpa nya underkläder efter hand eller att försöka få någon partner eller förälder att utföra grovjobbet. Till sist blir man ändå av nöden tvungen att tvätta och då är en aldrig så kort bokningtid för lång; jag behöver tvätta NU! Till sin hjälp har man trettiominutersregeln; i samma ögonblick som sekundvisaren passerat 18:30 har man snabbt som en vessla matat flera maskiner med ens smutsiga byk. Sen gäller det att stanna kvar i tvättstugan några minuter för att med spelad sorg konstatera för den senkomne planeringstvättaren att han "var ju en halvtimme sen och då finns det TYVÄRR inget jag kan göra". Sen går man upp till datorn och skryter på internet om sina tvättbravader på www.opportunity-laundry.com:

Laundry-maniac writes: "Dude, it was like SOOO cool! I took like FOUR machines right in front of his eyes, dude!"
Detergent-boy writes: "Respect man, that's AWESOME!"

Vilken kategori man än tillhör slutar det ändå på samma sätt: Ett berg av tvätt som måste sorteras och vikas. Varför har ni inte tänkt på det, Elektrolux? När kommer tvättroboten som kan göra det VERKLIGA grovjobbet för en, alltfrån att sortera vitt från kulört till att vika bästa tubsockan? Men med tanke på min boendeyta spelar det ändå ingen roll; skulle ROBO-MAID 2000 komma ut imorgon skulle jag ändå inte ha nån plats att ställa den...

Dålig handling

På vissa håll står utvecklingen och stampar. För trots att man numera kan surfa trådlöst på planet, betala läskautomaten med SMS och till och med hämta ut paket på posten efter klockan 18 så finns det fortfarande ett område som ligger hopplöst efter. Jag pratar förstås om att handla middagsmat.

I teorin är det omöjligt. Antingen går man iväg till affären först när man blir hungrig, och då hinner man inte laga maten innan man går under av blodsockerdarr. Eller handlar man när man är mätt, men då är man fullkomligt ointresserad av mat och lämnar glatt affären med endast en kvällstidning och ett fyrpack rakhyvlar.

I praktiken måste man ändå försöka. Naivt ställer man sig vid köttdisken och väntar på en gudomlig uppenbarelse i form av något lättlagat. (Hur gör vegetarianer egentligen? Ställer de sig vid rotfrukterna?) När detta inte funkar är det dags för plan B: Att följa efter feta personer och se vad de handlar, för att sen handla tvärtom:

"Möllers korvbricka. OK, mental note, aldrig köpa den. Motsatsen borde vara... vitkål."

Sen köper den rundnätte personen fullkornsbröd och allt är förstört.

Steg tre är att läsa mat-tips-foldrarna. Tyvärr är de sponsrade av Arla som smugit in en trea grädde överallt, och dessutom inkluderar de meningar som "ungsbaka potatisklyftorna i minst 50 minuter" eller "skiva upp oxfilén i tunna skivor och garnera med tusenlappar".

Vid det här laget börjar man istället gå omkring planlöst i affären i hopp om att råka på nån ingrediens som ska få igång tankeverksamheten.

"Vetekli... ja! Om jag knäcker två ägg... nej."

Nu börjar blodsockret nå DEFCON 5, och man inser att loppet är kört. Dubbelseende haltar man fram till Keldas nödmatshylla, grabbar tag i thaisoppan som man åt igår och i förrgår och hasar sig fram till kassan och betalar.

Nådastöten kommer medan man kastar i sig den slarvigt uppvärmda soppan framför TV:n: En vacker och balanserad ungdom som inte alls ser dödshungrig och tärd ut trollar med knäna framför micron i trettio sekunder tills man nås av reklamens hurtfriska punchline: "Vad gör du när Kelda gör jobbet?"