Resandet i jobbet kan lätt bli lite ensamt. Medan paret bredvid en på flighten börjar sin New York-semester med att beställa in varsin Gin och Tonic hör man sig själv säga: "A Diet Coke. Wait, make that a glass of ljummet tråk-vatten instead." Sen är det bara att sätta i iPodlurarna och försöka låta bli att titta på de grovhånglande tu bredvid. (Varför är det förresten bara fula personer som hånglar offentligt?). En trogen följeslagare har man dock alltid med sig på alla tjänsteresor: Jag pratar förstås om vår gode vän jetlaggen.
Hade man haft en riktig kompis som var lika jobbig som Mr Jet Lag hade man gjort slut för länge sen. Bara det där med att han väcker en kl 04 varje dag i en hel vecka. Eller att han smyger ner ett sömnpiller i ens dricksglas varje lunch. På senare tid har jag dessutom upptäckt en hel del nya djävligheter från Herr Get som jag varit för trött för att upptäcka tidigare resor:
1) Kroppstemperaturen. På mötet sitter man och råfryser trots en onormal mängd kläder. På kvällen känns hotellrummet som en bastu trots att AC:n är på max.
2) Matklockan. De första 48 timmarna måste man råsvulla var tredje timme. Resten av veckan fastar man som en boaorm.
Det allra värsta är dock glappet mellan sinnet och kroppens trötthet, vilket jag fick erfara den här resan. Min kropp var dödstrött, men hjärnan tyckte visst det var dags att vakna. Var det nån i rummet? Hade jag låst dörren? Bäst att kolla. Det var då det hände:
Jag kunde inte röra mig. Alls.
Visst kan man ibland känna den där känslan precis innan man vaknar att man vill öppna ögonen och måste tvinga sig själv till det. Men det här var annorlunda. Jag var klarvaken. Jag kände precis vilken position min kropp låg i. Jag försökte vända mig om. Det gick inte.
Det sköna var att hjärnan var på sitt bästa humör. Klarvaken, resonerande, och optimistisk:
"Jaha", tänkte den, "jag är visst helkroppsförlamad. Det är inte så farligt. Det är nog bara temporärt." Jag försökte röra mig igen. Det gick fortfarande inte.
"Äsch" fortsatte min coola hjärna. "Det har nog bara med jetlaggen att göra. Gör som hon i Kill Bill. Hon började med att vifta med tårna." Jag viftade med tårna. Till slut bröts förbannelsen och jag kunde röra hela kroppen. Det var ingen i rummet. Jag hade låst dörren.
Den här gången fick jag dock något tillbaka. Resebyrån hade satt mig på ett fakirflyg där jag var tvungen att vara på flygplatsen 05:20. Men min trofaste vän Jetlaggen väckte mig 03:55 och jag kunde utvilad och i lugn och ro ta mig till flygplatsen. Älskade, älskade jetlag.
Sunday, January 27, 2008
Sunday, January 6, 2008
Knapp, knapp...
Det är ju ungefär 12 år sen mobiltelefonen började bli var mans egendom, och nog trodde man att de flesta etikettsregler skulle ha utkristalliserats vid det här laget. Visst, de flesta har väl vett att sätta den på tyst när de går på bio, och numera pratar alla i normal samtalston i mobilen på tunnelbanan, förutom de som fallit offer för någon av nedanstående missuppfattningar:
1. Den andre personen är jättelångt borta så jag måste skrika så det hörs ända dit.
2. Det finns ingen tråd som naturligen leder ljudet som på min fasta telefon hemma. Alltså måste jag tala markant högre än hemma.
3. Eftersom jag befinner mig i en tunnelbanevagn som rör sig bort från basstationen måste jag kompensera detta genom att skrika.
Frånsett dessa individer fungerar det hela rätt smärtfritt nuförtiden. Dock finns det fortfarande ett område där de allra flesta fortfarande upplever en gråzon i det sociala regelverket: Hur mycket uppmärksamhet man ska ge sin omgivning respektive sin pratkompis? Problematiken illustreras bäst med ett exempel:
Du och din kompis ska till en vit fläck på SL:s karta, och du vill vara lite schysst och bjuda på skjuts i bilen. Det blir en rejäl omväg för dig men din kompis får resan kapad från 55 till 30 minuter, och själv ser du fram emot trevlig road trip-känsla i bilen och en underhållande konversation. Vid första rödljuset ringer dock kompisens telefon, och du hoppas på ett svar i stil med "Jag kan inte prata länge, jag sitter med en kompis i bilen." Istället blir det:
"Ja jag läste ditt SMS om att ni gick hem igår. Jag har en halvtimme att snacka innan jag kommer fram. Berätta ALLT!"
Du är nu degraderad från kompis och samtalspartner till privatchaufför, och istället för din favoritmusik du skulle satt på om du varit ensam i bilen kommer du istället höra en halv telefonkonversation med highlights som: "Vänta vänta vänta! Vad hade du på dig?", "Var det till höger om pelarna ni hånglade?" samt "OK, nu måste jag få berätta om MITT span igår."
Ett annat sätt att bli dissad i telefonen är när folk börjar med nåt som helt uppenbart förstör ljudkvalitén:
"Vaför slutade du berätta? Fortsätt!"
"Men du lyssnar ju inte. Du borstar tänderna!"
"Det gör väl inget att jag borstar tänderna?"
"Med eltandborste!!?"
Ett liknande problem är alla headsets som folk plötsligt börjar använda. Dessa är egoistiskt utformade så att hörselsnäckan är av god kvalitet och ger utsökt ljud, medan mikrofonen är ett litet skämt som sitter jättelångt bort från munnen och bara fångar upp prasselljud. Du vet att du är kokt när du hör nån säga "Vänta, jag ska bara sätta på mitt nya bluetoothheadset!"
"Jo, då sa han till pssshshshshshhshshhshshs prassel prassel psssshhhe vi stod där vid baren psshshhshhshhshs prassel prassel"
Till deras försvar får man ändå säga att de ljudligaste verksamheterna inte är de som är mest irriterande. Det är när det blir tyst:
"... och då kommer man tillbaka till frågan ifall man ska ringa eller fegmessa."
Tystnad.
"Ehh, ringa eller va sa du?"
"Ringa eller fegmess... vad gör du egentligen? Datar du?"
När någon facebook:ar, läser nättidningen eller skriver email (dvs "datar") stängs hjärnkapaciteten av på två sätt:
1. Den datande kan inte längre lyssna eller följa ens de enklaste resonemang.
2. Den datande förstår inte heller att han/hon förlorat förmågan till att lyssna och följa ens de enklaste resonemang, varför dialogen otvetydigt fortsätter enligt:
"Vadå, jag kan följa dina resonemang trots att jag datar."
"Jaha, vad gick resonemanget ut på då?"
"Det gick ut på att... Ehh... Det var nåt med fegmessa... Äsch jag kommer inte ihåg."
Ännu dummare blir det när båda börjar data ungefär samtidigt:
"Jaha, va ska du göra senare idag då?"
"Vet inte."
Tystnad.
(Knapp knapp knapp.)
"Du då?"
"Vet inte heller."
Lång tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Vi kanske ska sluta prata, vi datar ju bara."
"Bra idé."
Ännu längre tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Har du nåt bra att googla på förresten?"
Min teori är att dessa problem inte existerade förut, för att det var för dyrt att ringa. När någon ringde från sin mobil var det superdyrt, och det var självklart att man gav hundraprocentig uppmärksamhet till denne, allt annat var ju oförskämt! Dessutom var omgivningen med på noterna, de visste ju att samtalet skulle bli kort såvida det inte var Krösus Sork i andra änden. Nu har samtalen blivit så billiga att många inte ens tar med priset i beräkningen längre när de ska avgöra om de ska lägga på, och därför pratar alla längre tid. Prasselhandsfree används för att ytterligare kunna förlänga samtalen. Och efter ett tvåtimmarssamtal om ingenting kan det ju faktiskt vara rätt frestande att borsta tänderna. Även med eltandborste.
1. Den andre personen är jättelångt borta så jag måste skrika så det hörs ända dit.
2. Det finns ingen tråd som naturligen leder ljudet som på min fasta telefon hemma. Alltså måste jag tala markant högre än hemma.
3. Eftersom jag befinner mig i en tunnelbanevagn som rör sig bort från basstationen måste jag kompensera detta genom att skrika.
Frånsett dessa individer fungerar det hela rätt smärtfritt nuförtiden. Dock finns det fortfarande ett område där de allra flesta fortfarande upplever en gråzon i det sociala regelverket: Hur mycket uppmärksamhet man ska ge sin omgivning respektive sin pratkompis? Problematiken illustreras bäst med ett exempel:
Du och din kompis ska till en vit fläck på SL:s karta, och du vill vara lite schysst och bjuda på skjuts i bilen. Det blir en rejäl omväg för dig men din kompis får resan kapad från 55 till 30 minuter, och själv ser du fram emot trevlig road trip-känsla i bilen och en underhållande konversation. Vid första rödljuset ringer dock kompisens telefon, och du hoppas på ett svar i stil med "Jag kan inte prata länge, jag sitter med en kompis i bilen." Istället blir det:
"Ja jag läste ditt SMS om att ni gick hem igår. Jag har en halvtimme att snacka innan jag kommer fram. Berätta ALLT!"
Du är nu degraderad från kompis och samtalspartner till privatchaufför, och istället för din favoritmusik du skulle satt på om du varit ensam i bilen kommer du istället höra en halv telefonkonversation med highlights som: "Vänta vänta vänta! Vad hade du på dig?", "Var det till höger om pelarna ni hånglade?" samt "OK, nu måste jag få berätta om MITT span igår."
Ett annat sätt att bli dissad i telefonen är när folk börjar med nåt som helt uppenbart förstör ljudkvalitén:
"Vaför slutade du berätta? Fortsätt!"
"Men du lyssnar ju inte. Du borstar tänderna!"
"Det gör väl inget att jag borstar tänderna?"
"Med eltandborste!!?"
Ett liknande problem är alla headsets som folk plötsligt börjar använda. Dessa är egoistiskt utformade så att hörselsnäckan är av god kvalitet och ger utsökt ljud, medan mikrofonen är ett litet skämt som sitter jättelångt bort från munnen och bara fångar upp prasselljud. Du vet att du är kokt när du hör nån säga "Vänta, jag ska bara sätta på mitt nya bluetoothheadset!"
"Jo, då sa han till pssshshshshshhshshhshshs prassel prassel psssshhhe vi stod där vid baren psshshhshhshhshs prassel prassel"
Till deras försvar får man ändå säga att de ljudligaste verksamheterna inte är de som är mest irriterande. Det är när det blir tyst:
"... och då kommer man tillbaka till frågan ifall man ska ringa eller fegmessa."
Tystnad.
"Ehh, ringa eller va sa du?"
"Ringa eller fegmess... vad gör du egentligen? Datar du?"
När någon facebook:ar, läser nättidningen eller skriver email (dvs "datar") stängs hjärnkapaciteten av på två sätt:
1. Den datande kan inte längre lyssna eller följa ens de enklaste resonemang.
2. Den datande förstår inte heller att han/hon förlorat förmågan till att lyssna och följa ens de enklaste resonemang, varför dialogen otvetydigt fortsätter enligt:
"Vadå, jag kan följa dina resonemang trots att jag datar."
"Jaha, vad gick resonemanget ut på då?"
"Det gick ut på att... Ehh... Det var nåt med fegmessa... Äsch jag kommer inte ihåg."
Ännu dummare blir det när båda börjar data ungefär samtidigt:
"Jaha, va ska du göra senare idag då?"
"Vet inte."
Tystnad.
(Knapp knapp knapp.)
"Du då?"
"Vet inte heller."
Lång tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Vi kanske ska sluta prata, vi datar ju bara."
"Bra idé."
Ännu längre tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Har du nåt bra att googla på förresten?"
Min teori är att dessa problem inte existerade förut, för att det var för dyrt att ringa. När någon ringde från sin mobil var det superdyrt, och det var självklart att man gav hundraprocentig uppmärksamhet till denne, allt annat var ju oförskämt! Dessutom var omgivningen med på noterna, de visste ju att samtalet skulle bli kort såvida det inte var Krösus Sork i andra änden. Nu har samtalen blivit så billiga att många inte ens tar med priset i beräkningen längre när de ska avgöra om de ska lägga på, och därför pratar alla längre tid. Prasselhandsfree används för att ytterligare kunna förlänga samtalen. Och efter ett tvåtimmarssamtal om ingenting kan det ju faktiskt vara rätt frestande att borsta tänderna. Även med eltandborste.
Thursday, January 3, 2008
Sjukt tråkigt
Ingen vill ju såklart bli allvarligt sjuk. Men ibland när man har en slitig vecka kan man komma på sig själv med att tänka att det skulle vara rätt skönt att få en rejäl förkylning. Tänk att få sova så länge man ville, snacka med kompisar i telefon hela dan och läsa de där böckerna man aldrig haft tid med. Ter sig kanske till och med den influensaframkallade ledigheten som en idealtillvaro? Då har du inte varit sjuk på länge. Så här ser en normalnatt ut:
22:00 Du försöker somna, men hamnar i ett obehagligt mellantillstånd där du plågas av feberfantasier. Tankar som "Jag måste ställa cykeln på spisen!" samt "All världens ondska finns i min strumpa" tillhör vanligheterna.
23:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
02:00 Vaknar fullkomligt nerkyld. Tar på tre extra täcken och ett överkast.
02:20 Fryser fortfarande. Tar två aspirin.
02:50 Vaknar i ett hav av svett, jättetörstig. Dricker 4 glas vatten.
03:30 Måste plötsligt på toa. Konstigt.
04:00 Vaknar av att ena näsborren är blockerad och den andra värker eftersom du andats bara genom den. Tar nässpray i den blockerade näsborren. Ljuvlig känsla när den elaka borren äntligen ger med sig.
04:30 Vaknar av att andra näsborren är blockerad. Svär över att du inte följde principen "alltid nässpray i båda borrarna" som så hurtigt predikas på förpackningen.
05:00-06:00 Lyckas inte somna om. Ser "gissa-ordet" program på TV3. Du ringer in och gissar på "FEBER", "INFLUENSA", "NEZRIL" och "HALSONT", men ändå vinner ingenting.
07:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
Under resten av dagen väcks du sedan kontinuerligt av telefonsamtal från alla som "vill höra hur du mår". Du blir först arg, men eftersom klockan är typ 15:47 är det inte läge för "Fattar du inte att jag sover?!", så du börjar uppskatta att de tog sig tid att ringa. Då lägger de skitsnabbt på eftersom de "ju faktiskt jobbar och inte har tid att prata i telefon".
Att läsa alla de där böckerna är inte alls så lockande när ögonen glöder av feber och halva kroppsvikten vilar mellan tinningarna. Som mest orkar du kanske slutföra en del böcker du börjat på som frisk. Men de är ju uppenbarligen inte särskilt bra, annars hade du ju läst färdigt dem långt tidigare.
När du till slut blir lite friskare uppkommer den verkliga tristessen. Du har läst ut alla de halvlästa böckerna, men orkar ändå inte börja på "Brott och straff". Din aptit börjar äntligen repa sig, men det är jättelångt till affären och du har bara råris och chilisås hemma. Du lyckas hålla dig vaken på för- och eftermiddagarna, endast för att upptäcka att TV:n på dagtid verkligen suger. Vad finns det då kvar att göra?
Tja, du kan väl blogga om hur trist det är att vara sjuk, till exempel.
22:00 Du försöker somna, men hamnar i ett obehagligt mellantillstånd där du plågas av feberfantasier. Tankar som "Jag måste ställa cykeln på spisen!" samt "All världens ondska finns i min strumpa" tillhör vanligheterna.
23:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
02:00 Vaknar fullkomligt nerkyld. Tar på tre extra täcken och ett överkast.
02:20 Fryser fortfarande. Tar två aspirin.
02:50 Vaknar i ett hav av svett, jättetörstig. Dricker 4 glas vatten.
03:30 Måste plötsligt på toa. Konstigt.
04:00 Vaknar av att ena näsborren är blockerad och den andra värker eftersom du andats bara genom den. Tar nässpray i den blockerade näsborren. Ljuvlig känsla när den elaka borren äntligen ger med sig.
04:30 Vaknar av att andra näsborren är blockerad. Svär över att du inte följde principen "alltid nässpray i båda borrarna" som så hurtigt predikas på förpackningen.
05:00-06:00 Lyckas inte somna om. Ser "gissa-ordet" program på TV3. Du ringer in och gissar på "FEBER", "INFLUENSA", "NEZRIL" och "HALSONT", men ändå vinner ingenting.
07:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
Under resten av dagen väcks du sedan kontinuerligt av telefonsamtal från alla som "vill höra hur du mår". Du blir först arg, men eftersom klockan är typ 15:47 är det inte läge för "Fattar du inte att jag sover?!", så du börjar uppskatta att de tog sig tid att ringa. Då lägger de skitsnabbt på eftersom de "ju faktiskt jobbar och inte har tid att prata i telefon".
Att läsa alla de där böckerna är inte alls så lockande när ögonen glöder av feber och halva kroppsvikten vilar mellan tinningarna. Som mest orkar du kanske slutföra en del böcker du börjat på som frisk. Men de är ju uppenbarligen inte särskilt bra, annars hade du ju läst färdigt dem långt tidigare.
När du till slut blir lite friskare uppkommer den verkliga tristessen. Du har läst ut alla de halvlästa böckerna, men orkar ändå inte börja på "Brott och straff". Din aptit börjar äntligen repa sig, men det är jättelångt till affären och du har bara råris och chilisås hemma. Du lyckas hålla dig vaken på för- och eftermiddagarna, endast för att upptäcka att TV:n på dagtid verkligen suger. Vad finns det då kvar att göra?
Tja, du kan väl blogga om hur trist det är att vara sjuk, till exempel.
Subscribe to:
Posts (Atom)