Älskade jetlag

Resandet i jobbet kan lätt bli lite ensamt. Medan paret bredvid en på flighten börjar sin New York-semester med att beställa in varsin Gin och Tonic hör man sig själv säga: "A Diet Coke. Wait, make that a glass of ljummet tråk-vatten instead." Sen är det bara att sätta i iPodlurarna och försöka låta bli att titta på de grovhånglande tu bredvid. (Varför är det förresten bara fula personer som hånglar offentligt?). En trogen följeslagare har man dock alltid med sig på alla tjänsteresor: Jag pratar förstås om vår gode vän jetlaggen.

Hade man haft en riktig kompis som var lika jobbig som Mr Jet Lag hade man gjort slut för länge sen. Bara det där med att han väcker en kl 04 varje dag i en hel vecka. Eller att han smyger ner ett sömnpiller i ens dricksglas varje lunch. På senare tid har jag dessutom upptäckt en hel del nya djävligheter från Herr Get som jag varit för trött för att upptäcka tidigare resor:

1) Kroppstemperaturen. På mötet sitter man och råfryser trots en onormal mängd kläder. På kvällen känns hotellrummet som en bastu trots att AC:n är på max.

2) Matklockan. De första 48 timmarna måste man råsvulla var tredje timme. Resten av veckan fastar man som en boaorm.

Det allra värsta är dock glappet mellan sinnet och kroppens trötthet, vilket jag fick erfara den här resan. Min kropp var dödstrött, men hjärnan tyckte visst det var dags att vakna. Var det nån i rummet? Hade jag låst dörren? Bäst att kolla. Det var då det hände:

Jag kunde inte röra mig. Alls.

Visst kan man ibland känna den där känslan precis innan man vaknar att man vill öppna ögonen och måste tvinga sig själv till det. Men det här var annorlunda. Jag var klarvaken. Jag kände precis vilken position min kropp låg i. Jag försökte vända mig om. Det gick inte.

Det sköna var att hjärnan var på sitt bästa humör. Klarvaken, resonerande, och optimistisk:

"Jaha", tänkte den, "jag är visst helkroppsförlamad. Det är inte så farligt. Det är nog bara temporärt." Jag försökte röra mig igen. Det gick fortfarande inte.

"Äsch" fortsatte min coola hjärna. "Det har nog bara med jetlaggen att göra. Gör som hon i Kill Bill. Hon började med att vifta med tårna." Jag viftade med tårna. Till slut bröts förbannelsen och jag kunde röra hela kroppen. Det var ingen i rummet. Jag hade låst dörren.

Den här gången fick jag dock något tillbaka. Resebyrån hade satt mig på ett fakirflyg där jag var tvungen att vara på flygplatsen 05:20. Men min trofaste vän Jetlaggen väckte mig 03:55 och jag kunde utvilad och i lugn och ro ta mig till flygplatsen. Älskade, älskade jetlag.