Lilla gymfaunan

När man stigit av träningscykeln och ska börja med den första, skitjobbiga, maskinen är det lätt hänt att man ångrar att man gick hit. För att göra det hela uthärdligt kan man roa sig med att i smyg klassificera sina medgymmare.

Den förste man ser är vanligtvis gymeremiten. Detta är ingen slump, eftersom han bor på gymmet och tillbringar alla vakna timmar här. Gymeremiten är ett mysterium på många sätt: Hur har han tid att alltid vara på gymmet? Hur får han sin inkomst? När hinner han tvätta sina gymkläder? Den största gåtan av alla är kanske ändå: Hur kommer det sig att han, efter alla de där timmarna på gymmet, fortfarande inte ser speciellt biffig ut?

Den förste man hör är dock inte gymeremiten, utan stönaren. Stönaren har en väldigt speciell anatomi eftersom hans muskler blir starkare när hans talorgan utstöter läten. I alla fall tror han det. Här pratar vi inga små andningsljud eller ett kort "uh" efter ett tungt lass, nej här handlar det om regelrätta stönskrik i tre set om femton. Hur hans partner överlever kärleksakten utan hörselskador fattar ingen.

Modellgymmerskan tränar aldrig utan matchande kläder, stark parfymdoft och ett centimetertjockt lager smink. Håret är uppsatt, och inte i nån praktisk hästsvans utan i en brudupsättning som måste tagit timmar. Hon verkar inte använda maskinerna speciellt mycket, istället är hennes uppgift att vandra runt och få det manliga klientelet att sträcka på sig struttigt, lägga på tio kilo och ta i lite extra.

Motsatsen till Modellgymmerskan är Den Fete. Förmodligen är han den ende i lokalen som verkligen har ett behov av att gymma, men trots det stirrar alla på Den Fete och undrar vad han har där att göra. Man kan föreställa sig vad sjukgymnasten sa:

"Ja du Gösta, för att fixa den här ryggen ordinerar jag 10 minuters rodd, 10 minuters cykling men framför allt 35 minuters spefulla blickar i gymmet så du verkligen skäms över din kroppshydda."

Den Fete brukar av naturliga skäl inte bli så långlivad på gymmet.

Nån som nästan når upp i samma kroppsvikt som Den Fete, fast utan ett gram fett på kroppen är Anabolakillen. Det här är inte killen man frågar "Får jag gå emellan?" när det är ont om maskiner, och det beror inte bara på hans mordiska blick utan också på att det skulle vara en större ansträngning att flytta alla hans 25-kilosvikter än att sedan utföra själva övningen. Det fantastiska med Anabolakillen är att han fortfarande tror att han skulle bli markant snyggare om han blev ännu lite större. Som om nån skulle märka! Om han däremot rakade av flintpagen, slutade klä sig i gymkläder även utanför gymmet och kanske kostade på sig att le nån gång skulle han kanske komma nån vart. Chansen är större att han kommer in med en pistol på jakt efter nån före detta anabolakompis.

Den siste gymtypen är också den mest irrirterande. Jag pratar förstås om musikdiktatorn. Oberörd av allas irritation går han fram till gymstereon och lägger in sin egen CD med musik. Revolutionen med MP3-spelare verkar helt ha gått honom förbi, och det värsta är att man inte kan skydda sig mot hans oljud med sin egen musikspelare: När han höjt volymen 30 decibel finns det ingen iPod i världen som kan stänga ute visselpiporna i hans häftiga rejvlåt från 2002.

Tack och lov brukar man vid det här laget ha fixat sin sista maskin och man kan med värkande armar lämna aphuset och lomma in i omklädningsrummet.