Älskade pistol!

Barn är speciella. De blir överlyckliga av billiga presenter som studsbollar, suddgummin och glittriga pärlor. Många skulle hävda att detta beror på att barn ännu inte är förstörda av konsumtionssammhällets benhårda fokus på det monetära värdet hos allt. Jag hävdar istället att de är lättlurade.

Vissa presenter är dock mer lyckade än vanligt. En julafton när jag var tre-fyra fick jag ett cowboy-set: Hatt, sheriff-stjärna, hölster, och det bästa av allt: I två smala pappaskar låg två långa, silvriga, glänsande knallpulverrevolvrar. Jag blev tokglad. Med både munnen, ögonen och pupillerna vidöppna stod jag och försökte stå pall mot glädjechocken som bara vällde över mig. Hjärnan pumpade runt så mycket seretonin att om jag skulle försöka åstakomma något liknande idag skulle jag behöva köpa ett piller av varje sort från den allra tveksammaste internetsajten.

För övrigt var alla leksaker som handlade om vapen underbara: Riddar-kit, pilbågar, ärt-k-pistar, och när man blev äldre; karatepinnar, butterflies och kaststjärnor, allt hade en sån fantastiskt magisk dragningskraft på pojkpsyket. Kanske var det för att "krigsleksaker" ansågs så fult; fick man en pilbåge kunde man bli "våldsman", och om man så mycket som tittade på en knallpulverpistol kunde man lika gärna boka tid i häktet med en gång; karriären som seriemördare var utstakad.

Idag ter sig detta tankemönster ganska naivt. Mina syskonbarn tex gillar att leka tafatt, men ändå är jag inte rädd för att de som vuxna ska springa ifatt folk på stan, slå dem i ryggen och skrika "DU ÄR!". De gillar kiss-och-bajs-sången, men jag ser inte deras vuxenliv som kringskuret av sociala sviter från Touretts syndrom. Allmänt gillar de att skrika och klättra, men om min systerdotter skulle bli advokat känner jag mig inte det minsta orolig för att hon skulle klättra upp i podiet bland nämndemännen och skrika hysteriskt som en del av sin slutplädering.

Nå, hur blev jag då? Nog grundlade min pappa en våldskarriär för mig med sitt tidiga inköp av vapenartefakter? Visst ledde karatepinnen som jag tillverkade i träslöjden till att jag tidigt deltog i allehanda handgemäng och blev känd hos polisen? Garanterade inte mitt inköp av en ärt-k-pist i tidig ålder att jag senare skulle ta värvning som legoknekt i Arkans tigrar som våldtog och spred skräck under Balkankrigen?

Nja.

Om man säger så här: Försvarsmakten hade haft betydligt större framgång ifall de försökt värva mig för militärtjänstgöringen när jag var 11 istället för 18.