Sportens grymma matematik

När jag var liten älskade jag sport. Detta var före sport blev trendigt; istället för Beckham-coola Manchester United mot stjärnspäckade Arsenal var det Middlesbrough mot Ipswich med strategin "Fler långbollar" från båda lagen och 0-0 i resultat.

Ändå var det sevärt. Kanske berodde det, som jag förklarade i förra blogginlägget, på att det var testbild på andra kanalen; fotboll var ju ändå rörlig bild plus ljud.

Jag var allätare men hade självklart preferenser. Trav var tråkigast, tillsammans med all damsport. Landskamper var roligast, och då helst nåt Sverige var bra på; tennis och hockey.

Drömmen var såklart att Sverige skulle vinna hockey-VM, men här fanns ett litet hinder som stavades Sovjetunionen. Sovjet var så sjukt överlägsna att det var kroppsligt plågsamt att se en match mot dem. Allra värst var det om Sverige, på grund av något turmål i första perioden, skulle råka leda över dem. Det var lite som att gå fram till den störste, elakaste och våldsammaste killen på skolgården och säga att han "var en mes", ge honom en örfil och sen ställa sig och vänta. Först ett slag i magen (Krutov, 15:e spelminuten, 1-1) sen direkt ett till på käften (Larionov, 16:e spelminuten, 1-2) och till sist en spark i skrevet (Makarov i power play, 19:e spelminuten, 1-3). Innan det ringde in och man gick in i periodpausen var man redan en bruten man.

Därför var såklart lyckan total när Sverige äntligen vann hockey-VM för första gången sen 1962. Men då inträffade det oväntade: Segerns sötma, själva lyckoruset från världsmästartiteln visade sig inte alls vara så långvarigt som jag drömt om alla dessa förlustmatcher. När Sverige året innan förlorat mot Sovjet på grund av ett mål i sista perioden hade jag varit under isen i en vecka. Nu när de vann? Glad ett par timmar. Men vad hade jag förväntat mig? Skulle det regna godis från himlen över MIG för att att vi vunnit VM? Skulle JAG bli populär, rik och oemotståndlig bara för att några snubbar med femtretti i plasthjälmar gjort sitt nere i Wien? Dessutom: Det var minst fem lag som hade en sportslig chans att vinna hockey-VM. Antag att alla vann lika ofta. Då var man ju tvungen att bli minst fem gånger så glad när ens lag vann VM som man blev nere när det förlorade. Annars kunde man ju inte kompensera för att fyra av fem VM förlorades. Istället blev jag alltså MINDRE glad. Hur kunde det då vara värt det?

Det var det inte.

Det rationella beslutet blev alltså att göra slut med sporten, som man måste göra med alla förhållanden som tar mer än de ger. Inga fler hockeymatcher. Hej då fotbolls-VM. Adjö, Davis Cup. Vi kanske kan ta en fika nån gång som vänner?