Ur en mediaknarkares dagbok

Häromdagen var jag hos en kompis som hade TV:n på i bakgrunden. Plötsligt skymtade jag mitt favoritprogram som tidigare gått på Canal+ men som försvunnit puts väck sen ett år tillbaka.

"Vad är det där för kanal?" frågade jag.
"Kanal 9. Den ingår i basutbudet."

Kunde det vara sant? Kunde jag ha missat något så heligt som en gratis kanal, dessutom med mitt favoritprogram? Efter några förvirrade samtal till min TV-distributör visade det sig att det kostade 10:- extra per månad och att två ytterligare kanaler ingick. Jag tackade ja såklart men istället för att glädja mig grämde mig nåt oerhört över att jag inte kommit på detta tidigare. Här hade jag gått ett helt år utan "The Daily Show" och istället tvingats nöja mig med de otillräckliga veckosammanfattningarna av showen på CNN. Hur blev jag så här besatt?

Det bara måste ha att göra med min uppväxt i mediavärldens bakvatten, Sverige. Inte nog med att de började sina TV-sändningar 24 år (tjugofyra år! en livstid!) senare än i Storbritannien och att det bara fanns två kanaler; dessutom hade de kvar det hyfsat missvisande namnet "Sveriges Radio" i 20 år efter sändningsstart.

Ändå satt jag bänkad.

Under min värsta missbruksperiod som åttaåring brukade jag slå på TV:n nån gång vid halv två, då det bjöds testbild med sinustoner. Efter ett tag började musik, spännande! Först klassiskt, sen en gitarrduett, och sen, hör och häpna, temat från Star Wars! Men sen började sinustonerna om. Sista timmen med testbild fick man istället ljudet från P3. Vilket lyft! Det började ju likna ett riktigt program! När det bara var en halvtimme kvar till sändning kom en fin klocka istället för testbilden; nu började den spännande nedräkningen till Aktuellts 16-sändning, och vilken fest det var när den började: Rörliga bilder! Bengt Öste! Vädret! För att inte tala om nästa program, "Halvfem", som faktiskt var gjort för barn. Med tecknad film (jaaa!) från Tjeckoslovakien (neej!), Clownen Manne och någon enstaka gång "Professor Baltazar", som alltid tog slut för fort. Men vad var det där? En blinkande triangel i övre högra hörnet! Det betydde att den ANDRA kanalen börjat sända! Travet eller Språka på Serbokroatiska, hjälp vad ska jag välja? Sen brakade det loss i ett fyrverkeri av program: Repris av Helgmålsbön, Rapports 18-sändning och till sist det riktiga barnprogrammet på TV2, det jag egentligen hade väntat på hela eftermiddagen, där man hade chans att se "Fem Myror" eller Astrid Lindgren som läste Mio min Mio. Nirvana. Drogen tog lika bra som första gången. Plötsligt var det över. Det var mörkt ute. Mamma sa att vi skulle äta.

Jag försökte få igång en mediarevolution i vårt hus. Trots att vi bodde i Skånes avlägsnaste hörn bestämde sig min pappa, efter mina enträgna önskningar, att vi ändå skulle försöka få in danmarkssändaren. Med en extra lång mast på taket och den största krokodilantennen i kommunen fick vi faktiskt in en bild som gick att titta på då det var vackert väder. Femtio procent fler kanaler! (En.) Inrikespolitiska debatter mellan Venstre och Det Konservative Folkeparti! Dansk text-TV med fotbollsresulaten från Danmarksmedsterskabet!

Det sägs att de som överlevde Auschwitz i åratal efter befrielsen automatiskt sökte av marken efter något med överlevnadsvärde. Av samma anledning är jag livrädd att missa något på någon av mina 50 TV-kanaler. Min PVR (eng: TiVo) dammsuger kontinuerligt tv-tablåerna efter program, och även om hårddisken blir full kan man ju oftast kolla sitt missade avsnitt på nätet. Eller ladda hem. Eller strunta i avsnittet och kolla roliga klipp på You Tube, läsa internettidningar eller bloggar, och är man hemifrån kolla mobil-TV eller TV-serier på sin mediaspelare.

Men saknar man då ändå inte att alla kunde diskutera samma TV-program i fikarummet, att man inte behövde välja och "slapp mediastressen"?

Nej.

Allt var inte bättre förr.