Litet svensk/sydafrikanskt trafiklexikon:

RATT [SV] Använd denna för att svänga. [ZA] (Sydafrika): Använd denna för att svänga undan självmordssugna gångtrafikanter och minibussar.

BLINKERS [SV] Blinka åt det håll du ska svänga. [ZA] Blinka med alla fyra lamporna för att säga "Jag står mitt i gatan", eller "Jag står också mitt i gatan, bredvid den andre killen, så ni inte kommer fram", eller ett glatt "Tack för att du åkte ut i vägrenen så jag kunde kunde köra om i 140 på en 80-väg".

RÖTT LJUS [SV] Stanna. [ZA] Kör långsamt.

HASTIGHETSBEGRÄNSNING [SV] Kör inte fortare än så här. [ZA] Kör inte långsammare än så här, utom när du känner för att stanna en stund på motorvägen.

TAXI [SV] Personbil som kör en kund från A till B. [ZA] Minibuss med egna trafikregler som kör ut framför dig och sedan tvärnitar för att plocka upp en kund som packas in bland de övriga 19.

KÖRFÄLT [SV] Avgränsat område för en bil i bredd. [ZA] Avgränsat område för en bil i bredd, som utan förvarning kan upphöra för att gå ihop med angränsande körfält.

KORSNING [SV] Område där man saktar ner eftersom två gator möts. [ZA] Område på där man enligt lag måste sakta ner från 130 km/h till 100 km/h eftersom två motortrafikleder möts. (Sant!)

Check in - check mate

Redan när du kommer in i bagagehallen börjar det kännas obehagligt. Du försöker ställa dig på en bra plats vid bandet, men det är fullt av långa människor som står för nära och lutar sig framåt. Första omgången väskor. Ingen väska är ens i närheten av att vara lik din. Men så kommer det en med rätt färg! Du ser direkt att det inte är din, men ändå måste du följa den med blicken för att riktigt avgöra. Tio meter bort ser du att den har för stora hjul. Fem meter bort ser du att hantaget inte alls liknar ditt. Två meter bort försöker du läsa klisterlappen för att se ifall den också ska vidare mot LA. Det ska den! "Den kanske är min, den kanske är min!" tänker du en mikrosekund innan du kommer ihåg att den fortfarande har för stora hjul och fel hantag. Djävlar. Du får börja om.

I andra batchen kommer det fyra väskor i rad som alla på sitt sätt påminner om din. Fullt medveten om att allihop är blindspår tänker du ändå "Nu börjar det brännas!" och förbereder dig för att söka av dem med din röntgenblick när de närmar sig. Vilken fest! Fyra väskor som nästan är dina! Du läser till och med adresslappen på en av dem, och konstaterar att han har samma efternamn som en kille på ditt jobb: Nära ögat, med andra ord!

Tredje batchen innehåller inte en enda väska med minsta släktskap till din. Segervissheten som du grundade på de fyra väskorna från förra batchen börjar falna något och en viss oro infinner sig i dess ställe: Börjar folk droppa av? Har kanske de flesta redan fått sina väskor? Tänk om du är sist kvar från din flight, och alla andra är här för AA946, som nästa äckliga flight heter? Nej, pust, du får syn på "fula tjejen", som du var rädd att du skulle hamna bredvid på flyget men som nu känns som din närmaste vän och bundsförvant. "Du och jag, fula tjejen", tänker du i ditt stilla sinne. "Du och jag, vi har fortfarande inte fått vårt bagage." Än finns det hopp!

Det dröjer jättelänge innan fjärde batchen dyker upp, men till sist ploppar väskorna fram från skynket. Då! Äntligen! Är inte det där din väska? Den är jätte- jättelik din! Nästan helt perfekt färg, hjulen rätt storlek, hantaget... jo, hantaget SKULLE kunna vara din väskas! Tyvärr är den dold bakom en jättetrunk, så du ser inte så bra medan den närmar sig... Bara två meter kvar! Kanske ska du gå fram och säga nåt snällt till fula tjejen när du går, typ, "Din väska kommer nog snart" --- du känner ju trots allt en viss samhörighet med henne, så länge som ni väntat tillsammans. Nu kommer väskan framför dig: "Jaaaaaaeeee..neeeeeeeeej! Den är inte din!" Och medan du står och försöker hantera förlusten som bäst så tar FULA TJEJEN tag i väskan och går lättad därifrån. Vad nu? "Vad hände med vår allians, fula tjejen?" tänker du. Nu stannar plötsligt rullbandet. "No more luggage for KL1092" står det på en röd LED-skärm. Vad menas? Du har ju inte fått din väska än? Världen faller samman när du tänker på allt som är i väskan: "Bästa T-shirt:en!" stammar du för dig själv. "Min digitalkamera med alla bilder!" --- nu får du tunnelseende, och slutligen mumlar du "Laptopen!" medan du segnar ner.

Nästa dag kommer de upp till ditt hotellrum med väskan. Det var inte värre än så.

En asfalterad sandstrand

I alla år har reklambyråerna försökt få oss att tycka att en vara är bättre än var den egentligen är. Förr i tiden var det lättförståeliga överdrifter som gällde: "Ett lätt tryck på Yes-flaskan räcker till en stordisk." Visst, det var lite att ta i, men Yes är ju ändå ett diskmedel och fungerar ju bevisligen att diska med. Nästa steg var att försöka sälja en livsstil; visserligen stod det aldrig i iPod-reklamen att "du blir cool och populär om du köper vår MP3-spelare" men det var liksom underförstått. Och kanske var det också delvis sant. Men det tredje och slutgiltiga steget är den nya trenden att försöka påskina att varan har en egenskap som den helt uppenbarligen absolut inte har. Ett exempel är Toffifee, en kola med nougatkräm som säljs under sloganen "Man har så kul med Toffifee!".

HUR DÅ?

Har jag missuppfattat vilken sorts "kola" den innehåller, eller vilken kroppsöppning man ska stoppa den i?

En annan som uppenbarligen fullständigt missuppfattat vad deras klient faktiskt säljer är byrån som gjorde texten till McDonaldssången:

"Men när dörren står öppen finns gemenskap för fler.
Kom till McDonalds, vi ger mer."

Söndagskväll och ingen har ringt på hela dagen -- du känner dig lite ensam. Kanske en tur till McDonalds? Där finns ju gemenskap! Du går in genom dörrarna, köper en inträdesbiljett i form av en hamburgare och oj vilken fest! Massor med sköna människor överallt, alla vill prata med dig och lära känna dig. Fraser som "Wow, tog du en Big Mac?" samt "Vet du att det bara är en halv skiva ost i fiskburgaren?" funkar bra som ice-breakers och snart är du lokalens kung. "En månadens paj till!" skriker du innan du stage-dive:ar i bollhavet till allas skratt och applåder.

Istället består gemenskapen av två uttråkade tonåringar vid ett bord och "kanske en alkoholist" ensam lite längre bort.

Det allra värsta exemplet är ändå Östergötlands fantastiskt puckade försök att omlansera sitt landskap till "Fjärde storstadsregionen".

Graden av önsketänkande och historierevisionism gör att man baxnar. Redan första ordet "fjärde" är ju fusk --- Uppsala är fjärde största stad och ligger inte i Östergötland. Men framför allt är ordet "storstadsregion" en ren lögn --- det finns ingen storstad i regionen! Sorry Linköping, men även med jättecoola uteställen som "Överste Mörners" och "Gula Huset" har ni en bit kvar. Och ett tips: Resten av världen har inte Rhode Island-dressing på sin kebab. De andra stjärnskotten Boxholm, Ydre och Nollberga har kanske ännu längre kvar att gå.

Men det bor ju ändå 400 000 personer i landskapet, räknas inte det då?

OK. Ni har rätt. Ni bor i en storstadsregion. Och om man räknar alla sandkorn och vattendroppar som finns på E4:an blir det säkert en hel del. Så nästa gång ni svänger in på motorvägen från Norrköping, bli inte förvånade om ni passerar en skylt där det står:

"Välkommen till E4:an, Sveriges fjärde sandstrandsregion"

Sportens grymma matematik

När jag var liten älskade jag sport. Detta var före sport blev trendigt; istället för Beckham-coola Manchester United mot stjärnspäckade Arsenal var det Middlesbrough mot Ipswich med strategin "Fler långbollar" från båda lagen och 0-0 i resultat.

Ändå var det sevärt. Kanske berodde det, som jag förklarade i förra blogginlägget, på att det var testbild på andra kanalen; fotboll var ju ändå rörlig bild plus ljud.

Jag var allätare men hade självklart preferenser. Trav var tråkigast, tillsammans med all damsport. Landskamper var roligast, och då helst nåt Sverige var bra på; tennis och hockey.

Drömmen var såklart att Sverige skulle vinna hockey-VM, men här fanns ett litet hinder som stavades Sovjetunionen. Sovjet var så sjukt överlägsna att det var kroppsligt plågsamt att se en match mot dem. Allra värst var det om Sverige, på grund av något turmål i första perioden, skulle råka leda över dem. Det var lite som att gå fram till den störste, elakaste och våldsammaste killen på skolgården och säga att han "var en mes", ge honom en örfil och sen ställa sig och vänta. Först ett slag i magen (Krutov, 15:e spelminuten, 1-1) sen direkt ett till på käften (Larionov, 16:e spelminuten, 1-2) och till sist en spark i skrevet (Makarov i power play, 19:e spelminuten, 1-3). Innan det ringde in och man gick in i periodpausen var man redan en bruten man.

Därför var såklart lyckan total när Sverige äntligen vann hockey-VM för första gången sen 1962. Men då inträffade det oväntade: Segerns sötma, själva lyckoruset från världsmästartiteln visade sig inte alls vara så långvarigt som jag drömt om alla dessa förlustmatcher. När Sverige året innan förlorat mot Sovjet på grund av ett mål i sista perioden hade jag varit under isen i en vecka. Nu när de vann? Glad ett par timmar. Men vad hade jag förväntat mig? Skulle det regna godis från himlen över MIG för att att vi vunnit VM? Skulle JAG bli populär, rik och oemotståndlig bara för att några snubbar med femtretti i plasthjälmar gjort sitt nere i Wien? Dessutom: Det var minst fem lag som hade en sportslig chans att vinna hockey-VM. Antag att alla vann lika ofta. Då var man ju tvungen att bli minst fem gånger så glad när ens lag vann VM som man blev nere när det förlorade. Annars kunde man ju inte kompensera för att fyra av fem VM förlorades. Istället blev jag alltså MINDRE glad. Hur kunde det då vara värt det?

Det var det inte.

Det rationella beslutet blev alltså att göra slut med sporten, som man måste göra med alla förhållanden som tar mer än de ger. Inga fler hockeymatcher. Hej då fotbolls-VM. Adjö, Davis Cup. Vi kanske kan ta en fika nån gång som vänner?

Ur en mediaknarkares dagbok

Häromdagen var jag hos en kompis som hade TV:n på i bakgrunden. Plötsligt skymtade jag mitt favoritprogram som tidigare gått på Canal+ men som försvunnit puts väck sen ett år tillbaka.

"Vad är det där för kanal?" frågade jag.
"Kanal 9. Den ingår i basutbudet."

Kunde det vara sant? Kunde jag ha missat något så heligt som en gratis kanal, dessutom med mitt favoritprogram? Efter några förvirrade samtal till min TV-distributör visade det sig att det kostade 10:- extra per månad och att två ytterligare kanaler ingick. Jag tackade ja såklart men istället för att glädja mig grämde mig nåt oerhört över att jag inte kommit på detta tidigare. Här hade jag gått ett helt år utan "The Daily Show" och istället tvingats nöja mig med de otillräckliga veckosammanfattningarna av showen på CNN. Hur blev jag så här besatt?

Det bara måste ha att göra med min uppväxt i mediavärldens bakvatten, Sverige. Inte nog med att de började sina TV-sändningar 24 år (tjugofyra år! en livstid!) senare än i Storbritannien och att det bara fanns två kanaler; dessutom hade de kvar det hyfsat missvisande namnet "Sveriges Radio" i 20 år efter sändningsstart.

Ändå satt jag bänkad.

Under min värsta missbruksperiod som åttaåring brukade jag slå på TV:n nån gång vid halv två, då det bjöds testbild med sinustoner. Efter ett tag började musik, spännande! Först klassiskt, sen en gitarrduett, och sen, hör och häpna, temat från Star Wars! Men sen började sinustonerna om. Sista timmen med testbild fick man istället ljudet från P3. Vilket lyft! Det började ju likna ett riktigt program! När det bara var en halvtimme kvar till sändning kom en fin klocka istället för testbilden; nu började den spännande nedräkningen till Aktuellts 16-sändning, och vilken fest det var när den började: Rörliga bilder! Bengt Öste! Vädret! För att inte tala om nästa program, "Halvfem", som faktiskt var gjort för barn. Med tecknad film (jaaa!) från Tjeckoslovakien (neej!), Clownen Manne och någon enstaka gång "Professor Baltazar", som alltid tog slut för fort. Men vad var det där? En blinkande triangel i övre högra hörnet! Det betydde att den ANDRA kanalen börjat sända! Travet eller Språka på Serbokroatiska, hjälp vad ska jag välja? Sen brakade det loss i ett fyrverkeri av program: Repris av Helgmålsbön, Rapports 18-sändning och till sist det riktiga barnprogrammet på TV2, det jag egentligen hade väntat på hela eftermiddagen, där man hade chans att se "Fem Myror" eller Astrid Lindgren som läste Mio min Mio. Nirvana. Drogen tog lika bra som första gången. Plötsligt var det över. Det var mörkt ute. Mamma sa att vi skulle äta.

Jag försökte få igång en mediarevolution i vårt hus. Trots att vi bodde i Skånes avlägsnaste hörn bestämde sig min pappa, efter mina enträgna önskningar, att vi ändå skulle försöka få in danmarkssändaren. Med en extra lång mast på taket och den största krokodilantennen i kommunen fick vi faktiskt in en bild som gick att titta på då det var vackert väder. Femtio procent fler kanaler! (En.) Inrikespolitiska debatter mellan Venstre och Det Konservative Folkeparti! Dansk text-TV med fotbollsresulaten från Danmarksmedsterskabet!

Det sägs att de som överlevde Auschwitz i åratal efter befrielsen automatiskt sökte av marken efter något med överlevnadsvärde. Av samma anledning är jag livrädd att missa något på någon av mina 50 TV-kanaler. Min PVR (eng: TiVo) dammsuger kontinuerligt tv-tablåerna efter program, och även om hårddisken blir full kan man ju oftast kolla sitt missade avsnitt på nätet. Eller ladda hem. Eller strunta i avsnittet och kolla roliga klipp på You Tube, läsa internettidningar eller bloggar, och är man hemifrån kolla mobil-TV eller TV-serier på sin mediaspelare.

Men saknar man då ändå inte att alla kunde diskutera samma TV-program i fikarummet, att man inte behövde välja och "slapp mediastressen"?

Nej.

Allt var inte bättre förr.

Kropp och själ

Träning är i grunden något extremt otacksamt. Man harvar på, kör två tre pass i veckan och till slut händer ingenting. Man gör sitt yttersta --- men ändå ingen träningsvärk. Man pressar sig till max --- men kan fortfarande inte öka från tio till tolv repetitioner på den där sista maskinen. Om det beror på en dålig träningsmetod, för lite ryssfemmor eller att man har undermåliga gener vet bara SATS-fantasten och Gud, och egentligen spelar det ingen roll: Av en eller annan anledning har man planat ut, man blir inte bättre.

Sen jobbar man ihjäl sig en vecka, åker på semester i två och på konferens i en. Efteråt blir man lite krasslig i två veckor och den sista veckan är man för lat. In alles ingen träning på nästan två månader.

Därefter sätter man igång igen: "Känner" bara lite på vikterna, kör ett pass som är ca hälften så långt som vanligt och blir helt mörkrädd för hur mycket man gått ner i bänk. Det är då den kommer: Träningsvärken med stort T.

Dag ett vaknar man upp och tänker: "Ojdå, jag har visst träningsvärk!". Sen försöker man röra på en arm. Det känns som att nån med jättestora händer tar tag i ens stackars muskel och kniper för kung och fosterland. Muskeln krossas och blodkärl slits sönder. Och jag som bara ville klia mig på ryggen! Dag två är det ännu värre: Att duscha före lunch är inte att rekommendera: att lyfta händerna ovanför huvudet för att applicera schampo känns som att slå med en hammare på stället där armen sitter ihop med kroppen. Att lämna lägenheten kan man glömma --- bara att flytta täcket från sängen till TV-soffan får en vuxen man att skrika. Det fåtal kalorier man eventuellt brände på träningen har man tagit igen genom att inte kunna röra sig alls på hela söndagen. Sakta växer en ny strategi fram: Inga snabba rörelser. Man FÅR klia sig på ryggen, bara man gör det oändligt långsamt. Man ser ut som en korsning mellan en tai-chi-utövare och en riktigt ledbruten gammal gubbe.

Och allt detta bara för att man inte ska få samma hemska träningsvärk nästa gång man gymmar!

Men är det ändå inte skönt att få ett kvitto på att träningen fungerade? Nog måste musklerna ha växt till sig till minst trippla storleken om man fick så ont?

App app app app! Not so fast.

När man kommer till jobbet upplyser nämligen en kunnig person en om att träningsvärk inte har kunnat kopplas till träningseffekt --- man kan nå resultat utan träningsvärk och få träningsvärk utan resultat.

Dag tre då? Dit har jag inte kommit än. Och blir det värre än idag tar jag värvning i Stockholms Handikappsförbund.

Älskade pistol!

Barn är speciella. De blir överlyckliga av billiga presenter som studsbollar, suddgummin och glittriga pärlor. Många skulle hävda att detta beror på att barn ännu inte är förstörda av konsumtionssammhällets benhårda fokus på det monetära värdet hos allt. Jag hävdar istället att de är lättlurade.

Vissa presenter är dock mer lyckade än vanligt. En julafton när jag var tre-fyra fick jag ett cowboy-set: Hatt, sheriff-stjärna, hölster, och det bästa av allt: I två smala pappaskar låg två långa, silvriga, glänsande knallpulverrevolvrar. Jag blev tokglad. Med både munnen, ögonen och pupillerna vidöppna stod jag och försökte stå pall mot glädjechocken som bara vällde över mig. Hjärnan pumpade runt så mycket seretonin att om jag skulle försöka åstakomma något liknande idag skulle jag behöva köpa ett piller av varje sort från den allra tveksammaste internetsajten.

För övrigt var alla leksaker som handlade om vapen underbara: Riddar-kit, pilbågar, ärt-k-pistar, och när man blev äldre; karatepinnar, butterflies och kaststjärnor, allt hade en sån fantastiskt magisk dragningskraft på pojkpsyket. Kanske var det för att "krigsleksaker" ansågs så fult; fick man en pilbåge kunde man bli "våldsman", och om man så mycket som tittade på en knallpulverpistol kunde man lika gärna boka tid i häktet med en gång; karriären som seriemördare var utstakad.

Idag ter sig detta tankemönster ganska naivt. Mina syskonbarn tex gillar att leka tafatt, men ändå är jag inte rädd för att de som vuxna ska springa ifatt folk på stan, slå dem i ryggen och skrika "DU ÄR!". De gillar kiss-och-bajs-sången, men jag ser inte deras vuxenliv som kringskuret av sociala sviter från Touretts syndrom. Allmänt gillar de att skrika och klättra, men om min systerdotter skulle bli advokat känner jag mig inte det minsta orolig för att hon skulle klättra upp i podiet bland nämndemännen och skrika hysteriskt som en del av sin slutplädering.

Nå, hur blev jag då? Nog grundlade min pappa en våldskarriär för mig med sitt tidiga inköp av vapenartefakter? Visst ledde karatepinnen som jag tillverkade i träslöjden till att jag tidigt deltog i allehanda handgemäng och blev känd hos polisen? Garanterade inte mitt inköp av en ärt-k-pist i tidig ålder att jag senare skulle ta värvning som legoknekt i Arkans tigrar som våldtog och spred skräck under Balkankrigen?

Nja.

Om man säger så här: Försvarsmakten hade haft betydligt större framgång ifall de försökt värva mig för militärtjänstgöringen när jag var 11 istället för 18.