Militären använder chokladkakor främst för att de innehåller så mycket energi; om kocken vägrar fixa mat bara för att han råkar vara lemlästad (latmask!) kan du med gott samvete byta ut lunchen mot en "Kronans Chokladkaka -- Omsmält 1976".
För mig är dock huvudsaken med godis att det ska vara gott. Oftast är det godast när man inte riktigt är beredd på att man ska få godis. Häromveckan var jag hemma hos min storasyster, hennes barn var inte där.
"Ungarna fick så mycket godis så de mådde illa, vi nallar lite av dem!" sa hon glatt tog fram en påse och hällde upp i en skål.
Detta var just ett sådant tillfälle då det oväntade godiset gjorde maximal effekt. Shit vad gott det var. Plötsligt kom jag till en bit som liksom satt ihop med två andra. "Konstigt, det brukar de inte göra" tänkte jag innan jag rev loss en godisnapp och åt. Den smakade körsbär.
Den uppmärksamme läsaren bör nu ha studsat på tre saker.
1. Barnen hade mått illa
2. Godisnappen satt ihop med andra godisbitar.
3. Godisnappar görs inte i körsbärssmak.
Körsbärssmaken ändrade snabbt skepnad och snart kände jag en stark smak i munnen som jag kände igen. Det smakade... kräk? Jag sprang snabbt ut i köket och rengjorde munnen med stålull och tvål. Sen gick jag tillbaka.
"Godiset var inte så gott", sa jag, "det smakade... kräk."
Det blev helt tyst. Blev syrran arg nu? Här bjuder hon på godis, och så dissar jag det så hårt att jag säger att det "smakar kräk"! Maken till bortskämd djävla I-landsgourmet!
"Ja," började hon, "Theo kräktes ju lite av allt sockret men jag trodde inte det kom nåt i påsen..."
Jag hade alltså ätit kräk. Någon annans kräk. Syrran fortsatte:
"Men det var ju några dagar sen och han har inte blivit magsjuk än så det smittar nog inte."
Några dagar! Inte nog med att jag ätit kräk, det var dessutom flera dagar gammalt, och det hade legat och växt till sig i en sockerlösning. Nu var det jag som kände för att, just det, kräkas.
Vad drar man för slutsatser av det här? Jo, att jag ofrivilligt hade genomfört ett experiment som berikat vetenskapen med följande viktiga rön:
1. Andras kräk smakar precis som det gör i munnen när man själv spytt.
2. Gammalt kräk smakar precis som nytt, fräscht kräk.
3. Det går inte att göra kräk aptitligare genom att blanda upp det med godis.
4. Det går heller inte att göra godis aptitligare genom att blanda upp det med kräk.
Hemma hos syrran håller jag mig nog till medhavda chokladkakor från militären i framtiden. Det är en krigszon over there.
Thursday, December 13, 2007
Sunday, December 9, 2007
Hastigheter
För ett par år sen var jag i Göteborg på en svensexa. Dan innan bodde jag hos en svensexemedlem jag inte kände.
"Är du en TV-kille eller en gå-ut kille?" sa han. Det var tydligt att han ville spela dataspel i fred.
"En gå-ut kille!" sa jag, väl medveten om att jag förstörde hans kväll.
Efter ett par tre Long Island Ice Tea hade dock min nyvunne vän tinat upp, och plötsligt skulle han ta med mig på en riktig göteborgsrunda. Han fick med sig ett ragg från "Bubbles" (Göteborgs Café Opera, typ) och vi tre skulle ta taxi hem från Avenyn. Precis när taxibilen ska rulla iväg glider det upp en polisbil på vänster sida.
"Det är stoppförbud på Avenyn" säger polisen. "Det blir 700 kr i böter". Nu tänker man att taxichauffören ska ta emot böteslappen, skriva på den, och sen svära lite när polisen är ur sikte.
Istället struntar han i lappen, sträcker ut armen genom bilfönstret och ger polisen fingret, skriker "FUCK YOU!" och kör iväg.
Med oss i baksätet.
Det är en underlig känsla att vara med om en biljakt med polisen när man är oskyldig och sitter i baksätet. Det är som att se en film där huvudpersonen gör nåt jättedumt som man vet han kommer att få sota ordentligt för. Fast med lite mer verklighetskänsla än i en film, så att säga. Det gick inte så fort, vi körde kanske 40 km/h, och taxichauffören stannade till och med för rött ljus. Polisbilen stannade bredvid och tecknade att han skulle veva ner rutan, vilket han gjorde. Men bara för att sticka ut hela armen, göra tecknet, skrika "DJÄVLA BÖGDJÄVLAR!" åt polisen och köra iväg. Det gav en sällsam stämning i baksätet.
Plötsligt ser vi två polisbilar till i backspegeln, varav en piketbil (det lär enligt uppgift bara finnas två piketbilar i hela Göteborg). En av poliserna lägger sig framför, varpå vår taxichaffis kör om på höger sida. Till slut lyckas bilarna fullständigt omringa taxin som tvingas stanna, och en polis störtar fram till förardörren.
"Öppna dörren annars slår vi in rutan" säger polisen och slår i samma sekund in rutan så glassplittret yr i bilen. De drar ut chauffören, trycker ner honom på asfalten och handfängslar honom. Sen stiger vi ut ur baksätet. Vi ska vittna. Vi är fulla. Jättefulla. Min kompis är dock vid gott mod efter vittnesmålet.
"Nu har ni förstört vår taxi så nu får ni köra hem oss", säger han till polisen. Vansinnigt nog går de med på det. När vi börjar närma oss lägenheten säger han "Om ni vill kan ni slå av blåljusen nu." De uppstressade poliserna har kört hela vägen hem med blinkande lampor.
Svensexan blir lyckad --- det känns liksom passande att polisen ringer mig mitt i för att be om fyllnadsfrågor.
"Tyst, det är polisen."
"Hahaha, 'det är polisen' -- jättekul."
"Det är polisen. På riktigt."
"Ojfan!"
Jag kanske aldrig har varit så bakfull som när jag åkte hem från svensexan nästa dag. Jag satte mig och försökte få ner en baguett medan jag skräckslaget stirrade ut mot horisonten, som ett litet barn som inte vill bli åksjukt. Tyvärr var hela SJ i något slags katastroftillstånd den dagen. På grund av en skogsbrand norr om Vättern skulle vi istället åka söderöver, en jätteomväg. Dessutom hade SJ dirigerat dit alla tåg i södra Sverige (och förmodligen några från Danmark) så det var trafikstockning och vi åkte i ca 20 km/h. Toaletterna fungerade inte. När vi kom till Boxholm blev det dessutom "vagnfel", och vi blev tvugna att byta tåg. Det fanns ingen perrong så vi fick hoppa den sista 1,5 metern ner till marken, med väskor och allt. Det var 500 m till stationen. Ersättningståget hade inte kommit. Stationen var låst. Nu kunde inget bli värre. Då började det ösregna.
Fem timmar försenade kommer vi fram till Stockholm. När jag dan efter ringde SJ för att höra om ersättning frågade bara telefonisten frankt:
"Kom du hem så sent så sista allmäna kommunikationsmedlet för dagen hade gått?"
"Ehh, nej", sa jag, "det här är Stockholm. Här går kollektivtrafiken dygnet runt."
"Då kan det tyvärr inte bli tal om ersättning."
Något år senare var jag på Café Opera med en kompis. Hennes väninna var också med och hon hade plötsligt "bekantat sig" med en av killarna som hade drinkbord. Vi ville vidare till Ohlssons skor och kallade till oss väninnan. Killen följde med som ett plåster.
"Jag kör er i min bil kom igen", sa killen med drinkbordet. "Om han ska köra bil kan han ju inte ha druckit" tänkte jag. Blåögda, dumma jag.
Det går upp för mig att han nog inte är spiknykter när jag vi sitter i baksätet i hans sportbil och han backar ut i cirka 50 km/h. Sen börjar han köra norrut i typ nittio knyck, men har så dålig kontroll att han sladdar så mycket i kurvorna att han ibland måste backa för att komma rätt igen. Sen börjar han bränna rödljus, ett efter ett. Fotgängare kastar sig undan, och sista biten av Norrlandsgatan kör han mot enkelriktat. När han ska åka förbi Spy Bar blir han invinkad av polisen. Rutinkontroll för alkohol.
Ojdå.
Han stannar bilen på avsedd plats och väntar tills polisen gått fram till fönstret för att prata med honom. Då trycker han gasen i botten. Under den korta stund det tar för de spinnande däcken att få kontakt med vägbanan och skrikande börja accelerera hinner jag tänka: "Inte igen."
Nu går det i 110 km/h norrut längs Birger Jarlsgatan. Han kör höger/bakåt på Runebergsgatan, stannar bilen och skriker till alla att vi ska springa. Vi springer.
Självklart har en civilpolisbil följt efter ca en meter bakom. Fyra uniformerade poliser kastar sig ut och beordrar oss att stanna. Vi lyder, förutom föraren, som fortsätter springa.
"Stanna, annars skjuter vi!" skriker poliserna. Jag hör hur det säger "klick" när de osäkrar sina tjänstevapen. Då stannar även föraren, men börjar skrika åt poliserna: "Hota inte mig med vapen." Härlig kille.
Poliserna tar undan honom i nån bil, och för andra gången på mindre än ett år får jag stå och redogöra för en polisbiljakt kl 4 på natten. Tjejerna får för sig att föraren måste vara med i nån maffia så de kokar ihop nån historia om att en femte person körde och att "han sprang ditåt". Jag säger såklart som det var.
Sensmoralen då?
1. Ha aldrig biljakt i 40 km/h.
2. Åk inte SJ-tåg i 20 km/h.
3. Backa aldrig i 50 km/h.
4. Kör inte genom city i 90 km/h.
5. Undvik Café Opera, och alla dess kopior i andra städer.
"Är du en TV-kille eller en gå-ut kille?" sa han. Det var tydligt att han ville spela dataspel i fred.
"En gå-ut kille!" sa jag, väl medveten om att jag förstörde hans kväll.
Efter ett par tre Long Island Ice Tea hade dock min nyvunne vän tinat upp, och plötsligt skulle han ta med mig på en riktig göteborgsrunda. Han fick med sig ett ragg från "Bubbles" (Göteborgs Café Opera, typ) och vi tre skulle ta taxi hem från Avenyn. Precis när taxibilen ska rulla iväg glider det upp en polisbil på vänster sida.
"Det är stoppförbud på Avenyn" säger polisen. "Det blir 700 kr i böter". Nu tänker man att taxichauffören ska ta emot böteslappen, skriva på den, och sen svära lite när polisen är ur sikte.
Istället struntar han i lappen, sträcker ut armen genom bilfönstret och ger polisen fingret, skriker "FUCK YOU!" och kör iväg.
Med oss i baksätet.
Det är en underlig känsla att vara med om en biljakt med polisen när man är oskyldig och sitter i baksätet. Det är som att se en film där huvudpersonen gör nåt jättedumt som man vet han kommer att få sota ordentligt för. Fast med lite mer verklighetskänsla än i en film, så att säga. Det gick inte så fort, vi körde kanske 40 km/h, och taxichauffören stannade till och med för rött ljus. Polisbilen stannade bredvid och tecknade att han skulle veva ner rutan, vilket han gjorde. Men bara för att sticka ut hela armen, göra tecknet, skrika "DJÄVLA BÖGDJÄVLAR!" åt polisen och köra iväg. Det gav en sällsam stämning i baksätet.
Plötsligt ser vi två polisbilar till i backspegeln, varav en piketbil (det lär enligt uppgift bara finnas två piketbilar i hela Göteborg). En av poliserna lägger sig framför, varpå vår taxichaffis kör om på höger sida. Till slut lyckas bilarna fullständigt omringa taxin som tvingas stanna, och en polis störtar fram till förardörren.
"Öppna dörren annars slår vi in rutan" säger polisen och slår i samma sekund in rutan så glassplittret yr i bilen. De drar ut chauffören, trycker ner honom på asfalten och handfängslar honom. Sen stiger vi ut ur baksätet. Vi ska vittna. Vi är fulla. Jättefulla. Min kompis är dock vid gott mod efter vittnesmålet.
"Nu har ni förstört vår taxi så nu får ni köra hem oss", säger han till polisen. Vansinnigt nog går de med på det. När vi börjar närma oss lägenheten säger han "Om ni vill kan ni slå av blåljusen nu." De uppstressade poliserna har kört hela vägen hem med blinkande lampor.
Svensexan blir lyckad --- det känns liksom passande att polisen ringer mig mitt i för att be om fyllnadsfrågor.
"Tyst, det är polisen."
"Hahaha, 'det är polisen' -- jättekul."
"Det är polisen. På riktigt."
"Ojfan!"
Jag kanske aldrig har varit så bakfull som när jag åkte hem från svensexan nästa dag. Jag satte mig och försökte få ner en baguett medan jag skräckslaget stirrade ut mot horisonten, som ett litet barn som inte vill bli åksjukt. Tyvärr var hela SJ i något slags katastroftillstånd den dagen. På grund av en skogsbrand norr om Vättern skulle vi istället åka söderöver, en jätteomväg. Dessutom hade SJ dirigerat dit alla tåg i södra Sverige (och förmodligen några från Danmark) så det var trafikstockning och vi åkte i ca 20 km/h. Toaletterna fungerade inte. När vi kom till Boxholm blev det dessutom "vagnfel", och vi blev tvugna att byta tåg. Det fanns ingen perrong så vi fick hoppa den sista 1,5 metern ner till marken, med väskor och allt. Det var 500 m till stationen. Ersättningståget hade inte kommit. Stationen var låst. Nu kunde inget bli värre. Då började det ösregna.
Fem timmar försenade kommer vi fram till Stockholm. När jag dan efter ringde SJ för att höra om ersättning frågade bara telefonisten frankt:
"Kom du hem så sent så sista allmäna kommunikationsmedlet för dagen hade gått?"
"Ehh, nej", sa jag, "det här är Stockholm. Här går kollektivtrafiken dygnet runt."
"Då kan det tyvärr inte bli tal om ersättning."
Något år senare var jag på Café Opera med en kompis. Hennes väninna var också med och hon hade plötsligt "bekantat sig" med en av killarna som hade drinkbord. Vi ville vidare till Ohlssons skor och kallade till oss väninnan. Killen följde med som ett plåster.
"Jag kör er i min bil kom igen", sa killen med drinkbordet. "Om han ska köra bil kan han ju inte ha druckit" tänkte jag. Blåögda, dumma jag.
Det går upp för mig att han nog inte är spiknykter när jag vi sitter i baksätet i hans sportbil och han backar ut i cirka 50 km/h. Sen börjar han köra norrut i typ nittio knyck, men har så dålig kontroll att han sladdar så mycket i kurvorna att han ibland måste backa för att komma rätt igen. Sen börjar han bränna rödljus, ett efter ett. Fotgängare kastar sig undan, och sista biten av Norrlandsgatan kör han mot enkelriktat. När han ska åka förbi Spy Bar blir han invinkad av polisen. Rutinkontroll för alkohol.
Ojdå.
Han stannar bilen på avsedd plats och väntar tills polisen gått fram till fönstret för att prata med honom. Då trycker han gasen i botten. Under den korta stund det tar för de spinnande däcken att få kontakt med vägbanan och skrikande börja accelerera hinner jag tänka: "Inte igen."
Nu går det i 110 km/h norrut längs Birger Jarlsgatan. Han kör höger/bakåt på Runebergsgatan, stannar bilen och skriker till alla att vi ska springa. Vi springer.
Självklart har en civilpolisbil följt efter ca en meter bakom. Fyra uniformerade poliser kastar sig ut och beordrar oss att stanna. Vi lyder, förutom föraren, som fortsätter springa.
"Stanna, annars skjuter vi!" skriker poliserna. Jag hör hur det säger "klick" när de osäkrar sina tjänstevapen. Då stannar även föraren, men börjar skrika åt poliserna: "Hota inte mig med vapen." Härlig kille.
Poliserna tar undan honom i nån bil, och för andra gången på mindre än ett år får jag stå och redogöra för en polisbiljakt kl 4 på natten. Tjejerna får för sig att föraren måste vara med i nån maffia så de kokar ihop nån historia om att en femte person körde och att "han sprang ditåt". Jag säger såklart som det var.
Sensmoralen då?
1. Ha aldrig biljakt i 40 km/h.
2. Åk inte SJ-tåg i 20 km/h.
3. Backa aldrig i 50 km/h.
4. Kör inte genom city i 90 km/h.
5. Undvik Café Opera, och alla dess kopior i andra städer.
Wednesday, November 28, 2007
Thanks heaven...
Häromdagen var jag inne på 7-Eleven på Stureplan för att köpa tuggummi. Det var två personer bakom disken, och de verkade diskutera något. Plötsligt vänder sig den ena till mig, lägger sju skrapade Trisslotter framför mig och säger: "Vad är det här?" Jag blir helt perplex.
"Ehh... Trisslotter, antar jag?"
"Ja, jo, men hur mycket är det?" säger 7-Elevenkillen.
"Öh...", säger jag, "det är ju sju stycken, och de kostar 20 spänn styck, så det blir 140 kr. Och här har du vunnit en hundring så du blir skyldig 40 kr."
Det blir tyst. Shit! Nu har jag verkligen gjort bort mig! Han KAN ju inte ha menat att jag skulle räkna lotterna åt honom. Nu har jag förolämpat hans intelligens, och då har han rätt att döda mig eller åtminstone kräva min förstfödde son.
Istället sa han bara "Tack för hjälpen" helt glatt, tog upp 40 spänn ur plånboken och la dem och lotterna i kassan. Han verkade nöjd med det svar han fått, men jag däremot hade fler frågor än någonsin:
1. Hur kan man jobba på 7-Eleven och sälja lotter om man inte ens vet hur de funkar? Vad gör man när en kund vinner nåt?
2. Vad har man för glädje av att själv köpa lotter ifall man inte fattar hur mycket man vinner, eller ens om man vinner?
3. Vad var det de diskuterade bakom disken?
- Det är två såna tusensymboler. Då har du vunnit tusen spänn.
- Nej, pucko, då har jag vunnit tvåtusen! Det är ju två symboler!
- Nej du har fel, tusen säger jag. Vi frågar han kunden.
Jag gick därifrån med ett paket tuggummi och känslan av att något inte stämde. Senast jag hade den känslan var när jag var på en tunnelbanestation i Söul. Jag hade bara en T-banekarta med koreanska tecken så jag stod i säkert flera minuter och försökte lista ut vilket håll jag skulle. Då kom två västerländska killar fram. De ville veta vilken station vi var på. "Vi är här", sa jag och pekade. Det visade sig att de skulle åt samma håll, så vi slog följe, och de berättade att de båda jobbade som engelsklärare i Söul sen ett år tillbaka. De frågade om jag skulle med ut ikväll. Lät ju kul tyckte jag, vi skulle höras vid tio.
När klockan närmade sig tio började jag känna mig tveksam. Var det inte rätt skumt att de inte visste vilken T-banestation de var på när de bott ett helt år i Söul? Att de frågade en noll-koll-turist som mig när det kryllade av kunniga koreaner överallt? Att de skulle "åt samma håll"? Att de ville ses redan samma kväll? Jag började reda ut möjligheterna:
1. De var bögar och ville åt min kropp. Jag hade blivit uppraggad.
2. De skulle rånmörda mig och ta mitt åtråvärda svenska pass.
3. De var bara vanliga snälla killar som ville ta med en stackars utlänning på en kul sväng på stan.
När man ställde upp det så här kändes alternativ 3 så himla blåögt. Hur dum får man vara? Väntade jag mig att de skulle ge mig cash också, och knyta mina skor? Å andra sidan lockade det väldigt mycket att gå ut och få se Söul med några som kunde ställena, istället för att se CNN på TV. CNN eller rånmördas alltså.
CNN eller rånmördas.
CNN eller rånmördas.
"Äsch, jag väljer rånmördas!"
De visade sig vara helt vanliga hetrosexuella, icke rånmördande engelsklärare och jag hade en skitkul kväll i Söul. Gick bland annat på "Spy Basement" --- Sydkoreas svar på Spy Bar. Men än idag undrar jag hur det kom sig att de inte hittade i sin egen stad. Det är som att vara vilse på perrongen på Hötorget --- det står ju "Hötorget" med stora bokstäver precis överallt! Kan man vara så dum?
Uppenbarligen kan man vara dummare än så: Inte förrän jag skrev den här bloggen kom jag på att Trisslotter faktiskt kostar 25 kronor och inte 20. Så kära 7-Elevenmedarbetare på Stureplan, om ni läser det här: Det är mitt fel att det fattas 35 kronor i kassan.
Spy Basement, Söul, Sydkorea.
"Ehh... Trisslotter, antar jag?"
"Ja, jo, men hur mycket är det?" säger 7-Elevenkillen.
"Öh...", säger jag, "det är ju sju stycken, och de kostar 20 spänn styck, så det blir 140 kr. Och här har du vunnit en hundring så du blir skyldig 40 kr."
Det blir tyst. Shit! Nu har jag verkligen gjort bort mig! Han KAN ju inte ha menat att jag skulle räkna lotterna åt honom. Nu har jag förolämpat hans intelligens, och då har han rätt att döda mig eller åtminstone kräva min förstfödde son.
Istället sa han bara "Tack för hjälpen" helt glatt, tog upp 40 spänn ur plånboken och la dem och lotterna i kassan. Han verkade nöjd med det svar han fått, men jag däremot hade fler frågor än någonsin:
1. Hur kan man jobba på 7-Eleven och sälja lotter om man inte ens vet hur de funkar? Vad gör man när en kund vinner nåt?
2. Vad har man för glädje av att själv köpa lotter ifall man inte fattar hur mycket man vinner, eller ens om man vinner?
3. Vad var det de diskuterade bakom disken?
- Det är två såna tusensymboler. Då har du vunnit tusen spänn.
- Nej, pucko, då har jag vunnit tvåtusen! Det är ju två symboler!
- Nej du har fel, tusen säger jag. Vi frågar han kunden.
Jag gick därifrån med ett paket tuggummi och känslan av att något inte stämde. Senast jag hade den känslan var när jag var på en tunnelbanestation i Söul. Jag hade bara en T-banekarta med koreanska tecken så jag stod i säkert flera minuter och försökte lista ut vilket håll jag skulle. Då kom två västerländska killar fram. De ville veta vilken station vi var på. "Vi är här", sa jag och pekade. Det visade sig att de skulle åt samma håll, så vi slog följe, och de berättade att de båda jobbade som engelsklärare i Söul sen ett år tillbaka. De frågade om jag skulle med ut ikväll. Lät ju kul tyckte jag, vi skulle höras vid tio.
När klockan närmade sig tio började jag känna mig tveksam. Var det inte rätt skumt att de inte visste vilken T-banestation de var på när de bott ett helt år i Söul? Att de frågade en noll-koll-turist som mig när det kryllade av kunniga koreaner överallt? Att de skulle "åt samma håll"? Att de ville ses redan samma kväll? Jag började reda ut möjligheterna:
1. De var bögar och ville åt min kropp. Jag hade blivit uppraggad.
2. De skulle rånmörda mig och ta mitt åtråvärda svenska pass.
3. De var bara vanliga snälla killar som ville ta med en stackars utlänning på en kul sväng på stan.
När man ställde upp det så här kändes alternativ 3 så himla blåögt. Hur dum får man vara? Väntade jag mig att de skulle ge mig cash också, och knyta mina skor? Å andra sidan lockade det väldigt mycket att gå ut och få se Söul med några som kunde ställena, istället för att se CNN på TV. CNN eller rånmördas alltså.
CNN eller rånmördas.
CNN eller rånmördas.
"Äsch, jag väljer rånmördas!"
De visade sig vara helt vanliga hetrosexuella, icke rånmördande engelsklärare och jag hade en skitkul kväll i Söul. Gick bland annat på "Spy Basement" --- Sydkoreas svar på Spy Bar. Men än idag undrar jag hur det kom sig att de inte hittade i sin egen stad. Det är som att vara vilse på perrongen på Hötorget --- det står ju "Hötorget" med stora bokstäver precis överallt! Kan man vara så dum?
Uppenbarligen kan man vara dummare än så: Inte förrän jag skrev den här bloggen kom jag på att Trisslotter faktiskt kostar 25 kronor och inte 20. Så kära 7-Elevenmedarbetare på Stureplan, om ni läser det här: Det är mitt fel att det fattas 35 kronor i kassan.
Spy Basement, Söul, Sydkorea.
Sunday, November 25, 2007
Ambres
I Värmland bor snickaren Sture som tror att en 3000 år gammal egyptisk ande talar genom honom. Han sätter sig på en stol, börjar rycka lite och så kommer "Ambres" fram och visdomar poppar ut ur munnen. Att Anders Grönros som gjort en film om Sture/Ambres (SVT 20:00 ikväll) verkar tro på det hela är väl rätt gulligt. Men när Grönros blev intervjuad i "Go'kväll" på SVT blev jag ändå lite förvånad. Jag hade väntat mig att programledaren Anja Kontor (hur kan man förresten heta Kontor?) skulle ställa åtminstone någon fråga i stil med "Har ni någonsin tvivlat på att det verkligen ÄR en egyptisk ande, och inte bara en värmländsk snickare som vill ha lite uppmärksamhet?" Men icke. Istället kom bara frågor som "Vad händer med en själv när man hör Ambres? Det är ju enorma mängder visdomar..." samt "Man måste ju komma till frågan om döden?"
Det är som om nån vem som helst skulle ringa till Aktuelltredaktionen:
"Hej, jag står här på ICA med Jesus Kristus, som just uppenbarade sig vid frukt och grönt."
Arne Kontorsstol, nyhetsankare: "Nämen! Vilket scoop! Fråga honom hur livet efter detta är, vad Gud har för favoritfärg samt vem han tycker ska vinna Idol 2007!"
Och varför kommer alla andar från Egypten och såna coola ställen? Och varför är de så fruktansvärt gamla? Om nu andar förekom, borde inte det finnas fler yngre andar än äldre? (De borde ju snitta på mer än två barn om de har 3000 år på sig!) Fast det är klart, inte lika många skulle lyssna till vad den 19-årige anden "Jensa" från Blentarp skulle ha att säga.
Och ärligt talat, om nu den här "anden" Ambres verkligen var 3000 år och kom från Egypten, vad skulle han egentligen kunna säga för livsvisdomar till mig? Jag menar, det borde ju rimligtvis vara ganska annorlunda att leva 3000 år i Egypten som ande jämfört med att leva i snitt 80 år i Sverige som vanlig dödlig. Man kan ju lika gärna fråga sin katt om hur den tycker att vi människor ska leva våra liv. "Jorå, se till att jaga garnnystanet och smöra för tjejen som öppnar kattmatsburken."
Jag får väl skylla mig själv som valde att se "Go'Kväll".
Det är som om nån vem som helst skulle ringa till Aktuelltredaktionen:
"Hej, jag står här på ICA med Jesus Kristus, som just uppenbarade sig vid frukt och grönt."
Arne Kontorsstol, nyhetsankare: "Nämen! Vilket scoop! Fråga honom hur livet efter detta är, vad Gud har för favoritfärg samt vem han tycker ska vinna Idol 2007!"
Och varför kommer alla andar från Egypten och såna coola ställen? Och varför är de så fruktansvärt gamla? Om nu andar förekom, borde inte det finnas fler yngre andar än äldre? (De borde ju snitta på mer än två barn om de har 3000 år på sig!) Fast det är klart, inte lika många skulle lyssna till vad den 19-årige anden "Jensa" från Blentarp skulle ha att säga.
Och ärligt talat, om nu den här "anden" Ambres verkligen var 3000 år och kom från Egypten, vad skulle han egentligen kunna säga för livsvisdomar till mig? Jag menar, det borde ju rimligtvis vara ganska annorlunda att leva 3000 år i Egypten som ande jämfört med att leva i snitt 80 år i Sverige som vanlig dödlig. Man kan ju lika gärna fråga sin katt om hur den tycker att vi människor ska leva våra liv. "Jorå, se till att jaga garnnystanet och smöra för tjejen som öppnar kattmatsburken."
Jag får väl skylla mig själv som valde att se "Go'Kväll".
Wednesday, November 21, 2007
Releaseparty i tvättstugan.
Ok. Min bostadsrättsförening har östermalmskomplex. När jag inför mina vänner lite halvhjärtat försöker hävda att jag bor "vid Hornstull" brukar de bara titta på varandra och le lite: Alla vet att jag i själva verket bor på självaste brack-söder. En hemlig filial till Östermalm som ligger längst ut på Heleneborgsgatan, med "Borgerskapets Enkehus" mitt emot liksom för att understryka. Huset är befolkat av personer som nog skulle känna sig mer hemma på Östermalm, och det är rätt mycket gamlingar: En förtjusande dam har bott här sen sen huset byggdes 1927 och på höststädningen är jag "den där unge killen" som får bära tunga saker.
Dock har jag hittills trott att det enbart fört nackdelar med sig. Lappar som
"Den som ställt ett bilbatteri utanför bokningsrummet ombedes omedelbart ta bort det! Vi kommer att utreda vem det var och vidta åtgärder! -STYRELSEN."
ställer till exempel flera frågor:
1. Tror STYRELSEN (jag gillar att de kör versaler) att "förövaren" kommer att ge sig till känna nu när de hotar med "åtgärder"?
2. Hur ska de "utreda vem det var"? Ska de kräva fingeravtryck av alla boende? Har de känningar inom polisen? Eller ska de själva bevaka batteriet tills nån kommer och hämtar det? Jag ser framför mig hur förövaren försöker oskadliggöra bevismaterialet mitt i natten, när en suppleant från STYRELSEN hoppar fram ur en lövkorg: "Haha! Nu har vi dig! Det blir dubbel vårstädning för dig och så blir du av med din plats i cykelrummet!"
Men detta är en parentes. Det visar sig nämligen att föreningens mindervärdeskomplex har oväntade positiva sidor: Förra fredagskvällen var det fullt med folk i tvättstugan när jag gick förbi, så jag tittade nyfiket in.
Det visade sig vara ett regelrätt releaseparty för Tvättstugan 2.0, med champagne och två sorters tilltugg! Inga drinkbiljetter delades ut, istället stod ordföranden själv och fyllde kontinuerligt på skumpa i allas glas. Det fanns tyvärr inga goodybagar, men vad gjorde väl det när de tagit bort myntinkasten på maskinerna, och vi fått ett extra torkskåp? Stämningen var på topp --- fadäsen med bilbatteriet verkade redan vara glömd --- och jag stannade så länge att jag blev tvungen att springa till tunnelbanan efteråt.
Vad är då den sedelärande historien? Jo, att östermalmare skriver sura lappar och har omotiverade champagnepartyn hela tiden, även om de råkar bo på Söder. Och att skumpa aldrig, aldrig, aldrig är fel, inte ens i tvättstugan.
Dock har jag hittills trott att det enbart fört nackdelar med sig. Lappar som
"Den som ställt ett bilbatteri utanför bokningsrummet ombedes omedelbart ta bort det! Vi kommer att utreda vem det var och vidta åtgärder! -STYRELSEN."
ställer till exempel flera frågor:
1. Tror STYRELSEN (jag gillar att de kör versaler) att "förövaren" kommer att ge sig till känna nu när de hotar med "åtgärder"?
2. Hur ska de "utreda vem det var"? Ska de kräva fingeravtryck av alla boende? Har de känningar inom polisen? Eller ska de själva bevaka batteriet tills nån kommer och hämtar det? Jag ser framför mig hur förövaren försöker oskadliggöra bevismaterialet mitt i natten, när en suppleant från STYRELSEN hoppar fram ur en lövkorg: "Haha! Nu har vi dig! Det blir dubbel vårstädning för dig och så blir du av med din plats i cykelrummet!"
Men detta är en parentes. Det visar sig nämligen att föreningens mindervärdeskomplex har oväntade positiva sidor: Förra fredagskvällen var det fullt med folk i tvättstugan när jag gick förbi, så jag tittade nyfiket in.
Det visade sig vara ett regelrätt releaseparty för Tvättstugan 2.0, med champagne och två sorters tilltugg! Inga drinkbiljetter delades ut, istället stod ordföranden själv och fyllde kontinuerligt på skumpa i allas glas. Det fanns tyvärr inga goodybagar, men vad gjorde väl det när de tagit bort myntinkasten på maskinerna, och vi fått ett extra torkskåp? Stämningen var på topp --- fadäsen med bilbatteriet verkade redan vara glömd --- och jag stannade så länge att jag blev tvungen att springa till tunnelbanan efteråt.
Vad är då den sedelärande historien? Jo, att östermalmare skriver sura lappar och har omotiverade champagnepartyn hela tiden, även om de råkar bo på Söder. Och att skumpa aldrig, aldrig, aldrig är fel, inte ens i tvättstugan.
Tuesday, November 13, 2007
Ronneby Ronneby...
Förra veckan skulle jag sitta med i betygskommittén för en doktorsavhandling i Ronneby. Stan är så liten att man får sakta ner till 30 en god stund innan vägskylten för att inte köra igenom stan av misstag. Ändå har Ronneby en särskild plats i mitt medvetande, enbart beroende på ABBA:s låt "Rock Me". Den börjar med att Agneta och Annifrid sjunger "Rock me, give me that kick now, Rock me..." osv. Sen kommer Björn Ulvaeus in och sjunger:
"Ronneby Ronneby..."
I alla fall var jag helt övertygad om det när jag var liten och storasyrran spelade låten. Jag kunde inte engelska, och det underliga i att ABBA refererade till Blekinges centralort slog mig inte --- jag var ju ändå bara ett barn.
Den ursäkten kunde jag dock inte komma med nästa gång. Den här gången var det låten "Common People":
"I want to live like common people,
I want to do whatever common people do,
I want to sleep with common people,
I want to sleep with common people, like you."
När jag var 20 år stod jag på dansgolvet och sjöng för full hals:
"I want to live like colored people,
I want to do whatever colored people do,
I want to sleep with colored people,
I want to sleep with colored people, like you."
"Ronneby"-misstaget bleknar något i jämförelse. Jag trodde Pulps låt handlade om kärlek över rasgränserna, men "I want to sleep with colored people" låter mer som att man vill ligga runt med vem som helst som inte är rågblond. Dessutom låter det på raden "I want to do whatever colored people do" som att man inte riktigt har koll på, eller bryr sig, vad "de" gör. Knappast så antirasistiskt.
Jag var tvungen att gå in på The Archive of Misheard Lyrics för att se ifall det var ett vanligt misstag, men det visade sig att ingen i hela världen varit lika puckad som jag. Låten "Common People" fanns inte där, och den fanns heller inte på den svenska motsvarigheten Saltmannen. Där fanns dock lite andra sköna, såsom:
Original: "It's raining men, hallelujah"
Felhört: "It's rain again, hallelujah"
eller Kents
Original: "Är jag en astronaut?"
Felhört: "I are an astronaut."
och slutligen, min favorit, Green Day's "Basket Case":
Original: "I went to a shrink"
Felhört: "I went to a shrimp"
Hur tänker man då? Att man gick till en speciellt god räka, för att äta upp den? Och hur visste man att den var speciellt god om det bara fanns en? Det kan man ju inte veta förrän man ätit upp den, och då är det ju försent. Eller vallfärdade man till ett allvist skaldjur för att be om råd?
På vägen hem från Ronneby funderade jag på vad det egentligen var Björn Ulvaeus sjöng i den där låten. Med fara för mitt eget liv (och för medtrafikanterna i trakterna kring Bräkne-Hoby) googlade jag fram det på mobilen medan jag körde. Det var:
"Wannabe Wannabe...".
Med andra ord: Exakt samma läte som Ronnebybor utstöter när de vill nämna sin hemort.
(Och visst ser Ulvaeus hellycklig ut när han sjunger om Ronneby?)
"Ronneby Ronneby..."
I alla fall var jag helt övertygad om det när jag var liten och storasyrran spelade låten. Jag kunde inte engelska, och det underliga i att ABBA refererade till Blekinges centralort slog mig inte --- jag var ju ändå bara ett barn.
Den ursäkten kunde jag dock inte komma med nästa gång. Den här gången var det låten "Common People":
"I want to live like common people,
I want to do whatever common people do,
I want to sleep with common people,
I want to sleep with common people, like you."
När jag var 20 år stod jag på dansgolvet och sjöng för full hals:
"I want to live like colored people,
I want to do whatever colored people do,
I want to sleep with colored people,
I want to sleep with colored people, like you."
"Ronneby"-misstaget bleknar något i jämförelse. Jag trodde Pulps låt handlade om kärlek över rasgränserna, men "I want to sleep with colored people" låter mer som att man vill ligga runt med vem som helst som inte är rågblond. Dessutom låter det på raden "I want to do whatever colored people do" som att man inte riktigt har koll på, eller bryr sig, vad "de" gör. Knappast så antirasistiskt.
Jag var tvungen att gå in på The Archive of Misheard Lyrics för att se ifall det var ett vanligt misstag, men det visade sig att ingen i hela världen varit lika puckad som jag. Låten "Common People" fanns inte där, och den fanns heller inte på den svenska motsvarigheten Saltmannen. Där fanns dock lite andra sköna, såsom:
Original: "It's raining men, hallelujah"
Felhört: "It's rain again, hallelujah"
eller Kents
Original: "Är jag en astronaut?"
Felhört: "I are an astronaut."
och slutligen, min favorit, Green Day's "Basket Case":
Original: "I went to a shrink"
Felhört: "I went to a shrimp"
Hur tänker man då? Att man gick till en speciellt god räka, för att äta upp den? Och hur visste man att den var speciellt god om det bara fanns en? Det kan man ju inte veta förrän man ätit upp den, och då är det ju försent. Eller vallfärdade man till ett allvist skaldjur för att be om råd?
På vägen hem från Ronneby funderade jag på vad det egentligen var Björn Ulvaeus sjöng i den där låten. Med fara för mitt eget liv (och för medtrafikanterna i trakterna kring Bräkne-Hoby) googlade jag fram det på mobilen medan jag körde. Det var:
"Wannabe Wannabe...".
Med andra ord: Exakt samma läte som Ronnebybor utstöter när de vill nämna sin hemort.
(Och visst ser Ulvaeus hellycklig ut när han sjunger om Ronneby?)
Tuesday, November 6, 2007
Inte vackert/smukt
Allting i livet är inte vackert. Tag till exempel baksidan på schampoflaskor. För att kunna sälja samma förpackning i hela skandinavien och därmed få skalfördelar brukar många flaskor ha en text på "skandinaviska": Svenska där de ord som är mest annorlunda på danska och norska är inom bakom snedstreck. Som:
Håret känns/føles starkare, och blir lättare att forma/sætte.
I den här korta meningen och informativa meningen stör väl inte snedstrecksorden så mycket. Men kolla på baksidan av den nya lågkalorilakritsen "True Black":
"Hej!
I den här påsen/pose hittar/finder du vårt svarta/sorte guld, som vi letade och fann på några av världens mest exotiska platser/steder. Det är ett hårt jobb, att leta/lede/lete efter fantastiska smaker, men någon måste/skal/må ju göra det."
Alltså herregud. Här har nån gått fullkomligt haywire. Inte nog med att vartannat ord är snedstreckat och att man ibland har två alternativspråk per ord, dessutom förutsätter författaren att läsaren är en komplett idiot: Finns det någon skandinav som INTE skulle fatta att "leta", "lede" och "lete" betyder samma sak? Och du, copywritern på Malaco-Leaf: Texten känns INTE flytande och förförisk.
Oj förlåt! Jag vet ju inte om copywritern är svensk/dansk/norsk. Bäst att jag helgarderar mig!
Kära/Kære/Kjære copywriter på/paa Malaco-Leaf, din/dit text är INTE/ICKE flytande/flydende/flytende eller förförisk/forførerisk.
Håret känns/føles starkare, och blir lättare att forma/sætte.
I den här korta meningen och informativa meningen stör väl inte snedstrecksorden så mycket. Men kolla på baksidan av den nya lågkalorilakritsen "True Black":
"Hej!
I den här påsen/pose hittar/finder du vårt svarta/sorte guld, som vi letade och fann på några av världens mest exotiska platser/steder. Det är ett hårt jobb, att leta/lede/lete efter fantastiska smaker, men någon måste/skal/må ju göra det."
Alltså herregud. Här har nån gått fullkomligt haywire. Inte nog med att vartannat ord är snedstreckat och att man ibland har två alternativspråk per ord, dessutom förutsätter författaren att läsaren är en komplett idiot: Finns det någon skandinav som INTE skulle fatta att "leta", "lede" och "lete" betyder samma sak? Och du, copywritern på Malaco-Leaf: Texten känns INTE flytande och förförisk.
Oj förlåt! Jag vet ju inte om copywritern är svensk/dansk/norsk. Bäst att jag helgarderar mig!
Kära/Kære/Kjære copywriter på/paa Malaco-Leaf, din/dit text är INTE/ICKE flytande/flydende/flytende eller förförisk/forførerisk.
Monday, October 29, 2007
Brinnande brands
Visst är det svårt med bra produktnamn. Och visst är det rimligt att koreanerna struntade i att kolla minispråket svenska innan de döpte sitt populäraste öl till "Cass". Men i Korea verkar man inte ens checka kommande produktnamn mot de vanligaste språken. Den här MP3-spelaren ska man till exempel undvika att ge bort till sin flickvän:
Landet fullkomligt myllrar av pinsamma varumärken. Ger tex "Watergate" positiva vibbar? Eller vad sägs om att sätta in sina pengar i "Wooribank"? (Slogan? "Don't woori, your money is safe.") Dessutom har de behållt namnet "Pocari Sweat" på sportdrycken från Japan, trots att de hade tillfälle att byta. Japanska företag ska vi för övrigt tala tyst om, vem minns inte fullträffar som "Kuken Ltd" (tillverkar värmeväxlare) eller "Honda Fitta" (sålde av nån anledning inte så bra i Skandinavien). Extra poäng för den jämna könsbalansen.
En bekant som jobbade på fransk-svenska handelskammaren berättade för mig hur hon skulle promota IT-företaget "Maxi Bit" i franskspråkiga länder. Hon försökte försynt påpeka för den småländske VD:n att "maxi" betydde stor och "bite" betydde, eh, ja... manslem på franska. VD:n tvärvägrade dock att inse problemet: "Vadå, en bit är en datorterm som kan va en etta eller en nolla" sa han på klingande kalmaritiska. "Det måste väl även fransmännen förstå?" Så det var bara för min bekant att sätta sig ner och ringa till franska företag för att försöka sälja in företaget.
- Hej, jag ringer på uppdrag av företaget Jättekuk. Vi tillhandahåller IT-lösningar och undrar om ni skulle vara intresserade av ett samarbete?
Stackars tjej. Fransmännen var artiga men ville liksom inte ta ordet i sin mun. De stakade sig och kom med omskrivningar som "cette entreprise" (det här företaget). Till VD:ns stora förvåning blev det inga franska affärer för Maxi Bit. Han brukade fundera på hur det kunde komma sig. Men sen satte han på lite bra musik i sin PMS-180 spelare, tog en slurk Sweat, åkte hemåt i sin Honda Fitta och tänkte inte mer på saken.
Landet fullkomligt myllrar av pinsamma varumärken. Ger tex "Watergate" positiva vibbar? Eller vad sägs om att sätta in sina pengar i "Wooribank"? (Slogan? "Don't woori, your money is safe.") Dessutom har de behållt namnet "Pocari Sweat" på sportdrycken från Japan, trots att de hade tillfälle att byta. Japanska företag ska vi för övrigt tala tyst om, vem minns inte fullträffar som "Kuken Ltd" (tillverkar värmeväxlare) eller "Honda Fitta" (sålde av nån anledning inte så bra i Skandinavien). Extra poäng för den jämna könsbalansen.
En bekant som jobbade på fransk-svenska handelskammaren berättade för mig hur hon skulle promota IT-företaget "Maxi Bit" i franskspråkiga länder. Hon försökte försynt påpeka för den småländske VD:n att "maxi" betydde stor och "bite" betydde, eh, ja... manslem på franska. VD:n tvärvägrade dock att inse problemet: "Vadå, en bit är en datorterm som kan va en etta eller en nolla" sa han på klingande kalmaritiska. "Det måste väl även fransmännen förstå?" Så det var bara för min bekant att sätta sig ner och ringa till franska företag för att försöka sälja in företaget.- Hej, jag ringer på uppdrag av företaget Jättekuk. Vi tillhandahåller IT-lösningar och undrar om ni skulle vara intresserade av ett samarbete?
Stackars tjej. Fransmännen var artiga men ville liksom inte ta ordet i sin mun. De stakade sig och kom med omskrivningar som "cette entreprise" (det här företaget). Till VD:ns stora förvåning blev det inga franska affärer för Maxi Bit. Han brukade fundera på hur det kunde komma sig. Men sen satte han på lite bra musik i sin PMS-180 spelare, tog en slurk Sweat, åkte hemåt i sin Honda Fitta och tänkte inte mer på saken.
Tuesday, October 23, 2007
Om Kungen och Silvia var koreaner...
... så skulle de bo i Changdeokgung-palatset här i Söul. Vi kom ditspringades två minuter innan de stängde och kunde därför välja mellan en japansk guide och ... en annan japansk guide. Min japanska är visserligen lite rostig men jag tror jag förstod det mesta:
I byggnaden på bilden ovan förvarade monarkerna från Joseon-dynastin (såsom Kung Jeongjong 1399-1400 och Kung Taejong 1400-1418) sina rengkläder. Det utsvängda taket gjorde att man också kunde ta skydd även under riktiga skyfall.
Takutsmyckningen symboliserar med hjälp av djurskulpturer i en teatralisk procession hur misosoppan kom till Korea från Japan på 1470-talet.
Kung Aj-Bangem-All (1418-1423) hade en förkärlek för jungfrur --- under sin korta regentsperiod tillkallade han över 2300 jungfur att komma inför hovet och "dansa" för honom. För varje "dans" som var till belåtenhet målades en blomma på en av de runda takbjälkarna i slottet, se bilden ovan.
Aj-Bangem-Alls efterträdare Zwing-Boo-Weis (1423-1440) gjorde slut på denna förlegade könsdiskriminering, och uppmuntrade även unga män att "dansa" för honom. Dessa förärades istället med fyrkantiga takbjälksprydnader, överst på bilden.
Denna skål har i århundraden används för att samla upp hovhundens kvarlåtenheter. I Korea är hundar heliga (förutom de man äter, förstås) och deras lämningar anses därför ha särskild kraft. Seden är fortfarande i bruk, även om man i dagens moderna Korea, som ni ser, har börjat använda svarta plastpåsar för ändamålet. Mannen till vänster verkar vilja röra vid påsen.
I den här trappan har den koreanska kungafamiljen "vissa problem med ogräs".
Den här snokiga vakten följde efter mig hela tiden. Usch. Till slut fick jag nog och lämnade slottet.
I byggnaden på bilden ovan förvarade monarkerna från Joseon-dynastin (såsom Kung Jeongjong 1399-1400 och Kung Taejong 1400-1418) sina rengkläder. Det utsvängda taket gjorde att man också kunde ta skydd även under riktiga skyfall.
Takutsmyckningen symboliserar med hjälp av djurskulpturer i en teatralisk procession hur misosoppan kom till Korea från Japan på 1470-talet.
Kung Aj-Bangem-All (1418-1423) hade en förkärlek för jungfrur --- under sin korta regentsperiod tillkallade han över 2300 jungfur att komma inför hovet och "dansa" för honom. För varje "dans" som var till belåtenhet målades en blomma på en av de runda takbjälkarna i slottet, se bilden ovan.
Aj-Bangem-Alls efterträdare Zwing-Boo-Weis (1423-1440) gjorde slut på denna förlegade könsdiskriminering, och uppmuntrade även unga män att "dansa" för honom. Dessa förärades istället med fyrkantiga takbjälksprydnader, överst på bilden.
Denna skål har i århundraden används för att samla upp hovhundens kvarlåtenheter. I Korea är hundar heliga (förutom de man äter, förstås) och deras lämningar anses därför ha särskild kraft. Seden är fortfarande i bruk, även om man i dagens moderna Korea, som ni ser, har börjat använda svarta plastpåsar för ändamålet. Mannen till vänster verkar vilja röra vid påsen.
I den här trappan har den koreanska kungafamiljen "vissa problem med ogräs".
Den här snokiga vakten följde efter mig hela tiden. Usch. Till slut fick jag nog och lämnade slottet.
Tuesday, October 16, 2007
3 ggr idiot i Korea
Nio timmar på planet och man är helt plötsligt huvudet längre än alla andra. Skönt att vara i Asien igen. Synd bara att man är en idiot:
Kardinalfel nr 1: Ta buss in till Söul.
Det är visserligen en sport att åka kommunalt i en stad där knappt vet vad man heter, men jag ska nog hålla mig till tunnelbana och tåg i fortsättningen så man vet var man hamnar. Bussen släpper av mig nånstans "i närheten" av Guangnam Station. Försöker fråga "Subway?" till några förbipasserande som helt ignorerar mig. En taxichaffis försöker hjälpa mig men kan inte på grund av
Kardinalfel nr 2: Jag har inte "Ritz Carlton Hotel" nedskrivet med Koreanskt alfabet
och han kan inget göra. Till slut börjar jag gå i en godtycklig riktning och hittar T-banenedgången, och sen är det lätt som en plätt. Får beröm i hotellobbyn:
"Ohhh... You find yooo way yoooself? Is veyy haard...!"
Nej, bara förnedrande.
Efter incheckningen är det dags att äta och jag hamnar på ett koreanskt BBQ-ställe. Jag får in ett helt bord med grejer, kolla här, allt är till mig:
Dags för
Kardinalsfel nr 3: Jag har ingen aning om hur jag äter.
Varför tog jag inte reda på det innan jag reste hit? Vilken bottenlös svenne jag är! Servitrisen kan ingen engelska och dessutom vågar jag ändå inte fråga av rädsla att få svaret: "Ja, du öppnar munnen och trycker in maten i ansiktet. Vad trodde du?". Börjar förtvivlat försöka smygtitta på de runtomkring:
"Han den ene håller på med nåt löv... Den andre... Nej... nu skymmer han med flaskan!"
Det är bara att improvisera och jag äter på. När jag är färdig slår det mig: Google! Jag har ju Google på telefonen! Det är bara att söka på "How the fuck do you eat Korean Barbecue" och där står allt jag behövde veta för fem minuter sen:
1. Tag ett löv. Check. Det såg jag från han bredvid.
2. Lägg i kött. OK, det fattade jag också
3. Lägg på sås och bönpasta. Check
4. ... och grillade vitlöksskivor. Öhh.. grillade? Inte konstigt det blev lite starkt.
Annars är första intrycket av Korea att det är lite som Japan fast mindre extremt. Skyskraporna är något lägre, alfabetet lite enklare och man behöver ingen manual för att gå på toaletten. Jag kanske flyttar hit när jag blir stor!
Kardinalfel nr 1: Ta buss in till Söul.
Det är visserligen en sport att åka kommunalt i en stad där knappt vet vad man heter, men jag ska nog hålla mig till tunnelbana och tåg i fortsättningen så man vet var man hamnar. Bussen släpper av mig nånstans "i närheten" av Guangnam Station. Försöker fråga "Subway?" till några förbipasserande som helt ignorerar mig. En taxichaffis försöker hjälpa mig men kan inte på grund av
Kardinalfel nr 2: Jag har inte "Ritz Carlton Hotel" nedskrivet med Koreanskt alfabet
och han kan inget göra. Till slut börjar jag gå i en godtycklig riktning och hittar T-banenedgången, och sen är det lätt som en plätt. Får beröm i hotellobbyn:
"Ohhh... You find yooo way yoooself? Is veyy haard...!"
Nej, bara förnedrande.
Efter incheckningen är det dags att äta och jag hamnar på ett koreanskt BBQ-ställe. Jag får in ett helt bord med grejer, kolla här, allt är till mig:
Dags för
Kardinalsfel nr 3: Jag har ingen aning om hur jag äter.
Varför tog jag inte reda på det innan jag reste hit? Vilken bottenlös svenne jag är! Servitrisen kan ingen engelska och dessutom vågar jag ändå inte fråga av rädsla att få svaret: "Ja, du öppnar munnen och trycker in maten i ansiktet. Vad trodde du?". Börjar förtvivlat försöka smygtitta på de runtomkring:
"Han den ene håller på med nåt löv... Den andre... Nej... nu skymmer han med flaskan!"
Det är bara att improvisera och jag äter på. När jag är färdig slår det mig: Google! Jag har ju Google på telefonen! Det är bara att söka på "How the fuck do you eat Korean Barbecue" och där står allt jag behövde veta för fem minuter sen:
1. Tag ett löv. Check. Det såg jag från han bredvid.
2. Lägg i kött. OK, det fattade jag också
3. Lägg på sås och bönpasta. Check
4. ... och grillade vitlöksskivor. Öhh.. grillade? Inte konstigt det blev lite starkt.
Annars är första intrycket av Korea att det är lite som Japan fast mindre extremt. Skyskraporna är något lägre, alfabetet lite enklare och man behöver ingen manual för att gå på toaletten. Jag kanske flyttar hit när jag blir stor!
Tuesday, October 9, 2007
Lilla gymfaunan
När man stigit av träningscykeln och ska börja med den första, skitjobbiga, maskinen är det lätt hänt att man ångrar att man gick hit. För att göra det hela uthärdligt kan man roa sig med att i smyg klassificera sina medgymmare.
Den förste man ser är vanligtvis gymeremiten. Detta är ingen slump, eftersom han bor på gymmet och tillbringar alla vakna timmar här. Gymeremiten är ett mysterium på många sätt: Hur har han tid att alltid vara på gymmet? Hur får han sin inkomst? När hinner han tvätta sina gymkläder? Den största gåtan av alla är kanske ändå: Hur kommer det sig att han, efter alla de där timmarna på gymmet, fortfarande inte ser speciellt biffig ut?
Den förste man hör är dock inte gymeremiten, utan stönaren. Stönaren har en väldigt speciell anatomi eftersom hans muskler blir starkare när hans talorgan utstöter läten. I alla fall tror han det. Här pratar vi inga små andningsljud eller ett kort "uh" efter ett tungt lass, nej här handlar det om regelrätta stönskrik i tre set om femton. Hur hans partner överlever kärleksakten utan hörselskador fattar ingen.
Modellgymmerskan tränar aldrig utan matchande kläder, stark parfymdoft och ett centimetertjockt lager smink. Håret är uppsatt, och inte i nån praktisk hästsvans utan i en brudupsättning som måste tagit timmar. Hon verkar inte använda maskinerna speciellt mycket, istället är hennes uppgift att vandra runt och få det manliga klientelet att sträcka på sig struttigt, lägga på tio kilo och ta i lite extra.
Motsatsen till Modellgymmerskan är Den Fete. Förmodligen är han den ende i lokalen som verkligen har ett behov av att gymma, men trots det stirrar alla på Den Fete och undrar vad han har där att göra. Man kan föreställa sig vad sjukgymnasten sa:
"Ja du Gösta, för att fixa den här ryggen ordinerar jag 10 minuters rodd, 10 minuters cykling men framför allt 35 minuters spefulla blickar i gymmet så du verkligen skäms över din kroppshydda."
Den Fete brukar av naturliga skäl inte bli så långlivad på gymmet.
Nån som nästan når upp i samma kroppsvikt som Den Fete, fast utan ett gram fett på kroppen är Anabolakillen. Det här är inte killen man frågar "Får jag gå emellan?" när det är ont om maskiner, och det beror inte bara på hans mordiska blick utan också på att det skulle vara en större ansträngning att flytta alla hans 25-kilosvikter än att sedan utföra själva övningen. Det fantastiska med Anabolakillen är att han fortfarande tror att han skulle bli markant snyggare om han blev ännu lite större. Som om nån skulle märka! Om han däremot rakade av flintpagen, slutade klä sig i gymkläder även utanför gymmet och kanske kostade på sig att le nån gång skulle han kanske komma nån vart. Chansen är större att han kommer in med en pistol på jakt efter nån före detta anabolakompis.
Den siste gymtypen är också den mest irrirterande. Jag pratar förstås om musikdiktatorn. Oberörd av allas irritation går han fram till gymstereon och lägger in sin egen CD med musik. Revolutionen med MP3-spelare verkar helt ha gått honom förbi, och det värsta är att man inte kan skydda sig mot hans oljud med sin egen musikspelare: När han höjt volymen 30 decibel finns det ingen iPod i världen som kan stänga ute visselpiporna i hans häftiga rejvlåt från 2002.
Tack och lov brukar man vid det här laget ha fixat sin sista maskin och man kan med värkande armar lämna aphuset och lomma in i omklädningsrummet.
Den förste man ser är vanligtvis gymeremiten. Detta är ingen slump, eftersom han bor på gymmet och tillbringar alla vakna timmar här. Gymeremiten är ett mysterium på många sätt: Hur har han tid att alltid vara på gymmet? Hur får han sin inkomst? När hinner han tvätta sina gymkläder? Den största gåtan av alla är kanske ändå: Hur kommer det sig att han, efter alla de där timmarna på gymmet, fortfarande inte ser speciellt biffig ut?
Den förste man hör är dock inte gymeremiten, utan stönaren. Stönaren har en väldigt speciell anatomi eftersom hans muskler blir starkare när hans talorgan utstöter läten. I alla fall tror han det. Här pratar vi inga små andningsljud eller ett kort "uh" efter ett tungt lass, nej här handlar det om regelrätta stönskrik i tre set om femton. Hur hans partner överlever kärleksakten utan hörselskador fattar ingen.
Modellgymmerskan tränar aldrig utan matchande kläder, stark parfymdoft och ett centimetertjockt lager smink. Håret är uppsatt, och inte i nån praktisk hästsvans utan i en brudupsättning som måste tagit timmar. Hon verkar inte använda maskinerna speciellt mycket, istället är hennes uppgift att vandra runt och få det manliga klientelet att sträcka på sig struttigt, lägga på tio kilo och ta i lite extra.
Motsatsen till Modellgymmerskan är Den Fete. Förmodligen är han den ende i lokalen som verkligen har ett behov av att gymma, men trots det stirrar alla på Den Fete och undrar vad han har där att göra. Man kan föreställa sig vad sjukgymnasten sa:
"Ja du Gösta, för att fixa den här ryggen ordinerar jag 10 minuters rodd, 10 minuters cykling men framför allt 35 minuters spefulla blickar i gymmet så du verkligen skäms över din kroppshydda."
Den Fete brukar av naturliga skäl inte bli så långlivad på gymmet.
Nån som nästan når upp i samma kroppsvikt som Den Fete, fast utan ett gram fett på kroppen är Anabolakillen. Det här är inte killen man frågar "Får jag gå emellan?" när det är ont om maskiner, och det beror inte bara på hans mordiska blick utan också på att det skulle vara en större ansträngning att flytta alla hans 25-kilosvikter än att sedan utföra själva övningen. Det fantastiska med Anabolakillen är att han fortfarande tror att han skulle bli markant snyggare om han blev ännu lite större. Som om nån skulle märka! Om han däremot rakade av flintpagen, slutade klä sig i gymkläder även utanför gymmet och kanske kostade på sig att le nån gång skulle han kanske komma nån vart. Chansen är större att han kommer in med en pistol på jakt efter nån före detta anabolakompis.
Den siste gymtypen är också den mest irrirterande. Jag pratar förstås om musikdiktatorn. Oberörd av allas irritation går han fram till gymstereon och lägger in sin egen CD med musik. Revolutionen med MP3-spelare verkar helt ha gått honom förbi, och det värsta är att man inte kan skydda sig mot hans oljud med sin egen musikspelare: När han höjt volymen 30 decibel finns det ingen iPod i världen som kan stänga ute visselpiporna i hans häftiga rejvlåt från 2002.
Tack och lov brukar man vid det här laget ha fixat sin sista maskin och man kan med värkande armar lämna aphuset och lomma in i omklädningsrummet.
Saturday, October 6, 2007
Alkoholtyper
Hemmafester med fri sprit tenderar att ta fram folks, ja, speciella sidor. Här en liten handledning om vilka typer du kan möta och hur du hanterar dem.
Alkoholsnobben
Alkoholsnobben lever efter devisen: "Ni får dricka vad ni vill, bara ni väljer sånt som är godkänt av mig!" Den här killen (för det är alltid en kille) tar en titt i ditt glas, frågar om du har Cointreaux eller Triple Sec i din Cosmo, och sluter sedan ögonen för att rådfråga sin enorma mentala förolämpningsdatabas. Istället för att fråga vad du heter och vad du jobbar med, kläcker han sedan ur sig käcka ice-breakers såsom:
"Du kan ju fan inte dricka Corona --- det är ju tjejöl!", eller
"Rom och Cola med Barcardi? ALLA vet ju att det ska va Havana Club!", eller
"Dricker du Carlsberg --- den görs ju på majs och ris! Bla bla bla renhetslagarna bla bla bla malt, jäst, humle och vatten."
Denna gåva till mänskligheten håller inte bara reda på att man ska hälla i isen före spriten, eller att man ska ha glaset upprätt när man tappar upp ölen, han kommer också ihåg att du druckit vin tidigare på kvällen för att kunna banna dig ifall du tar en öl efteråt: "Bier nach Wein, das lasse sein... är du helt kulturlös?"
Alkholsnobben avspisar du lättast med fraser som "Va, dricker jag öl? Jag trodde det var cider." eller "Jag har varit alkoholist i tretton år --- man blir full på Barcardi-Cola också."
Alkoholpoliserna
Alkoholpoliserna jobbar i grupp och är något av ett medicinskt mirakel. De blir nämligen inte glada och upprymda av att dricka alkohol, de blir glada och upprymda först när alla andra också dricker alkohol. I början av kvällen är de snälla Pippi Långstrump-konstaplar som hämtar öl åt en, men alltmedan klockan går blir de allt tuffare: först förortspolisen som propsar på att man ska ta ett järn till ölen, sen piketpolisen som ska häva öl på tid, och sen kommer hela nationella insatsstyrkan in och tvingar en till tequilarace. Och som om inte måttet redan var rågat har de dessutom Stasi-agenter ute på fältet som tvångssmakar ens Gin och Tonic, "För vi vill ju inte att det 'råkar' vara Ramlösa med lime och is i ditt glas, eller hur?".
Du lurar alkoholpoliserna enklast genom att dricka mellanöl skitlångsamt tills de själva blivit så på lyset att de inte längre märker när du smygdricker vatten.
Alkoholfilosofen
Alkoholfilosofens övertygelse står i direkt proportion till mängden rödvin som konsumerats. När drycken lossat tungans band är det dags att övertyga vilt främmande människor om att marknadsekonomi är lösningen på allt från världssvält till ketchupfläckar, att medicinska djurförsök "på sätt och vis" är värre än Auschwitz, samt att Zen-buddism är den enda vettiga religionen. Försöker man backa lite artigt utan att helt lägga sig platt trasslar man bara in sig djupare i diskussionen. Försöker man dra sig ur helt med en "jag ska ta en öl" kontras det bara med "Bra, då följer jag med!" varefter det kommer en lång harrang om Heinekens bidrag till koldioxidutsläppen.
Det bästa sättet att undslippa är att föra in diskussionen på ett område där man vet att alkoholfilosofen saknar kunskap. Om det tex är en miljöivrare utan någon som helst naturvetenskaplig förståelse, kan man köra "Hur kan du säga att solkraft är lösningen på energiproblemet, när universum består till 90% av mörk materia?!"
Alkoholkarriäristen
Alkoholkarriäristen tar aldrig ledigt, speciellt inte på fyllan. Istället för att se om det finns några snygga singlar på festen letar han eller hon istället efter affärspartners. Just när man har garden nere och är lite lagom smålullig attackeras man med affärsidéer och nätverkande, och innan man vet ordet av har man lovat kontakta sin egen VD för deras räkning, och man är dessutom redan delägare i deras dödsdömda trepersonersfirma.
Alkoholkarriäristen detroniseras enklast genom fraser som "Det låter ju skitkul --- om jag bara kunde komma runt mitt näringsförbud..." eller "Jobbar du också med det, spännande! Vi hade ett projekt om just detta som vi la ner för tre år sen..."
Alkoholflirterskan
Alkoholflirterskan är en riktigt snygg tjej som får en lätt rubbad verklighetsuppfattning av alkoholen på ett sätt som är synnerligen angenämt för en själv.
Om man tex hittar skon hon letat efter under en plastpåse så förvandlas man från festdeltagare till en stilig marinsoldat på Times Square; konfettin regnar, kriget är slut och nu ska här pussas!
Och när man tror att man bara beställt en taxi åt en alkoholflirterska, så har man i själva verket fångat och tämjt vildhästar, spännt fast dem framför en sirlig paradvagn man snickrat med bara en pennkniv och klätt invändigt med sammet och siden. Som tack får man en blöt kyss i halsgropen och en på munnen trots att hennes pojkvän står alldeles bakom (eller är det kanske just därför?). Som tur är är han katatoniskt full och märker inget.
Hur klarar man sig undan alkoholflirterskan då? Det går inte. Men det gör inget. För det vill man inte.
Alkoholsnobben
Alkoholsnobben lever efter devisen: "Ni får dricka vad ni vill, bara ni väljer sånt som är godkänt av mig!" Den här killen (för det är alltid en kille) tar en titt i ditt glas, frågar om du har Cointreaux eller Triple Sec i din Cosmo, och sluter sedan ögonen för att rådfråga sin enorma mentala förolämpningsdatabas. Istället för att fråga vad du heter och vad du jobbar med, kläcker han sedan ur sig käcka ice-breakers såsom:
"Du kan ju fan inte dricka Corona --- det är ju tjejöl!", eller
"Rom och Cola med Barcardi? ALLA vet ju att det ska va Havana Club!", eller
"Dricker du Carlsberg --- den görs ju på majs och ris! Bla bla bla renhetslagarna bla bla bla malt, jäst, humle och vatten."
Denna gåva till mänskligheten håller inte bara reda på att man ska hälla i isen före spriten, eller att man ska ha glaset upprätt när man tappar upp ölen, han kommer också ihåg att du druckit vin tidigare på kvällen för att kunna banna dig ifall du tar en öl efteråt: "Bier nach Wein, das lasse sein... är du helt kulturlös?"
Alkholsnobben avspisar du lättast med fraser som "Va, dricker jag öl? Jag trodde det var cider." eller "Jag har varit alkoholist i tretton år --- man blir full på Barcardi-Cola också."
Alkoholpoliserna
Alkoholpoliserna jobbar i grupp och är något av ett medicinskt mirakel. De blir nämligen inte glada och upprymda av att dricka alkohol, de blir glada och upprymda först när alla andra också dricker alkohol. I början av kvällen är de snälla Pippi Långstrump-konstaplar som hämtar öl åt en, men alltmedan klockan går blir de allt tuffare: först förortspolisen som propsar på att man ska ta ett järn till ölen, sen piketpolisen som ska häva öl på tid, och sen kommer hela nationella insatsstyrkan in och tvingar en till tequilarace. Och som om inte måttet redan var rågat har de dessutom Stasi-agenter ute på fältet som tvångssmakar ens Gin och Tonic, "För vi vill ju inte att det 'råkar' vara Ramlösa med lime och is i ditt glas, eller hur?".
Du lurar alkoholpoliserna enklast genom att dricka mellanöl skitlångsamt tills de själva blivit så på lyset att de inte längre märker när du smygdricker vatten.
Alkoholfilosofen
Alkoholfilosofens övertygelse står i direkt proportion till mängden rödvin som konsumerats. När drycken lossat tungans band är det dags att övertyga vilt främmande människor om att marknadsekonomi är lösningen på allt från världssvält till ketchupfläckar, att medicinska djurförsök "på sätt och vis" är värre än Auschwitz, samt att Zen-buddism är den enda vettiga religionen. Försöker man backa lite artigt utan att helt lägga sig platt trasslar man bara in sig djupare i diskussionen. Försöker man dra sig ur helt med en "jag ska ta en öl" kontras det bara med "Bra, då följer jag med!" varefter det kommer en lång harrang om Heinekens bidrag till koldioxidutsläppen.
Det bästa sättet att undslippa är att föra in diskussionen på ett område där man vet att alkoholfilosofen saknar kunskap. Om det tex är en miljöivrare utan någon som helst naturvetenskaplig förståelse, kan man köra "Hur kan du säga att solkraft är lösningen på energiproblemet, när universum består till 90% av mörk materia?!"
Alkoholkarriäristen
Alkoholkarriäristen tar aldrig ledigt, speciellt inte på fyllan. Istället för att se om det finns några snygga singlar på festen letar han eller hon istället efter affärspartners. Just när man har garden nere och är lite lagom smålullig attackeras man med affärsidéer och nätverkande, och innan man vet ordet av har man lovat kontakta sin egen VD för deras räkning, och man är dessutom redan delägare i deras dödsdömda trepersonersfirma.
Alkoholkarriäristen detroniseras enklast genom fraser som "Det låter ju skitkul --- om jag bara kunde komma runt mitt näringsförbud..." eller "Jobbar du också med det, spännande! Vi hade ett projekt om just detta som vi la ner för tre år sen..."
Alkoholflirterskan
Alkoholflirterskan är en riktigt snygg tjej som får en lätt rubbad verklighetsuppfattning av alkoholen på ett sätt som är synnerligen angenämt för en själv.
Om man tex hittar skon hon letat efter under en plastpåse så förvandlas man från festdeltagare till en stilig marinsoldat på Times Square; konfettin regnar, kriget är slut och nu ska här pussas!
Och när man tror att man bara beställt en taxi åt en alkoholflirterska, så har man i själva verket fångat och tämjt vildhästar, spännt fast dem framför en sirlig paradvagn man snickrat med bara en pennkniv och klätt invändigt med sammet och siden. Som tack får man en blöt kyss i halsgropen och en på munnen trots att hennes pojkvän står alldeles bakom (eller är det kanske just därför?). Som tur är är han katatoniskt full och märker inget.
Hur klarar man sig undan alkoholflirterskan då? Det går inte. Men det gör inget. För det vill man inte.
Sunday, September 9, 2007
Vid profetens skägg
Såg just på CNN att Bin Laden kommit ut med en ny video. Som vanligt hotar han till höger och vänster, men den här videon är ändå speciell: Det är nämligen den första där Mr Laden färgat skägget.
Jo det är sant. Hans karakteristiska gråsprängda skägg är nu vackert kolsvart överallt. Jag undrar hur grabben tänker:
"Hmmm, mycket just nu. Måste planera en skyskrapesprängning och uppmuntra till självmordsbombning idag. Men först ska jag färga skägget!"
Jag kan inte låta bli att tänka på hur han fått tag i hårfärgen.
Bin Laden: "Eftersom USA jagar oss från håla till håla kan vi bara köpa det allra nödvändigaste. Vapen, ammunition, mat och L'Oreal Express Contrast Hair Color."
Underhuggare: "L'Oreal va sa du????"
Bin Laden: "Express Contrast. Jag prövade deras Beauty Coloring Cream, men den var för kletig och skägget luktade skunk i flera dagar."
Sen undrar man vad det är som driver honom. Är det för att se ut som en ung och viril ledare i kampen mot den Stora Satan? Eller har han bara fått ihop det med nån läcker Al Quaidabrud som han vill vara het inför? Eller kanske det är så enkelt att han vill öka tittarsifforna på sina videor genom att vara lite mer TV-mässig.
Vad är i så fall nästa steg? Ska han kasta skjortan och visa en välgymmad bringa med sexpack och allt? Kanske dansa lite sexigt framför sina AK-47:or? Varför inte gå hela vägen och rappa fram fördömandena av västvärlden?
Jag tror detta är början till slutet för Herr Terrorist. Hitler avvek inte från sin vansinniga frimärkesmustasch. Stalin var trogen sin... Stalinmustasch. Så Bin Laden, om du läser det här, släng de där produkterna och låt de gråa stråna skina --- vi vill ha dig som du var.
Jo det är sant. Hans karakteristiska gråsprängda skägg är nu vackert kolsvart överallt. Jag undrar hur grabben tänker:
"Hmmm, mycket just nu. Måste planera en skyskrapesprängning och uppmuntra till självmordsbombning idag. Men först ska jag färga skägget!"
Jag kan inte låta bli att tänka på hur han fått tag i hårfärgen.
Bin Laden: "Eftersom USA jagar oss från håla till håla kan vi bara köpa det allra nödvändigaste. Vapen, ammunition, mat och L'Oreal Express Contrast Hair Color."
Underhuggare: "L'Oreal va sa du????"
Bin Laden: "Express Contrast. Jag prövade deras Beauty Coloring Cream, men den var för kletig och skägget luktade skunk i flera dagar."
Sen undrar man vad det är som driver honom. Är det för att se ut som en ung och viril ledare i kampen mot den Stora Satan? Eller har han bara fått ihop det med nån läcker Al Quaidabrud som han vill vara het inför? Eller kanske det är så enkelt att han vill öka tittarsifforna på sina videor genom att vara lite mer TV-mässig.
Vad är i så fall nästa steg? Ska han kasta skjortan och visa en välgymmad bringa med sexpack och allt? Kanske dansa lite sexigt framför sina AK-47:or? Varför inte gå hela vägen och rappa fram fördömandena av västvärlden?
Jag tror detta är början till slutet för Herr Terrorist. Hitler avvek inte från sin vansinniga frimärkesmustasch. Stalin var trogen sin... Stalinmustasch. Så Bin Laden, om du läser det här, släng de där produkterna och låt de gråa stråna skina --- vi vill ha dig som du var.
Wednesday, September 5, 2007
Hjältar --- pah!
Har ni inte laddat ne... jag menar lagligen köpt säsong 1 och 2 av Heroes måste ni genast göra det. Ja, det är en jättetöntig programidé där vanliga människor får superegenskaper. Men serien är helt sjukt beroendeframkallande och de fåtal minuter per dygn du inte sträcktittar på TV-serien kan du fundera över din favoritfråga: Vilken superegenskap skulle DU helst vilja ha om du fick välja?
OK, vi kan ju börja med dem man INTE skulle vilja ha. Killen som kan smälta brödrostar tex verkar ju ha dragit en nitlott minst sagt. När ska man ha användning för den? Manusförfattarna på Heroes måste ha slagit sina huvuden blodiga:
Heroesmanusförfattare 1: Kan vi inte göra nåt med att polarisen smälter? Växthuseffekten är ju sexig.
Heroesmanusförfattare 2: Men skärp dig --- han kan ju SMÄLTA grejer, inte frysa dem.
Heroesmanusförfattare 1: Men om det enda sättet att rädda världen är genom att smälta osten på en gigantisk pizza...?
Morsan som kan tända eld med fingret är nog också arg på Gud. Här kunde hon fått typ evigt liv eller nåt och så får hon en egenskap som man kan fixa med en tändare som kostar sju spänn på Pressbyrån. Dessutom måste det vara lite småoroligt varje gång man går och lägger sig --- tänk om man har en mardröm och man råkar tända eld på sängkläderna i sömnen? Nej tack. Hoppas hon åtminstone är rökare.
Att bli radioaktiv när man blir arg verkar jättejobbigt --- för att inte tala om hur jobbigt det måste vara för killen som kör över heldragen linje utan att blinka och kastar sig in i den minimala luckan framför ens bil. Här gäller det att räkna till tio, annars kommer bilmarodören ha leukemi och hudskador innan han ens hunnit in i Eugeniatunneln.
Men att se in i framtiden då? Skulle det inte vara rätt najs att pricka in rätt lottorad eller veta exakt när tunnelbanan kommer? Det värsta är bara att man också lär få reda på när och hur man kommer att dö, att man faktiskt inte kommer att få det där jobbet man verkligen ville ha, eller bara att man kommer att ha kulmage och en töntig keps på sig om två år. Tänk vad långtråkigt dessutom att leva när man redan vet allt som ska hända: "Fem, fyra, tre, två, ett, nu kommer jag att för första gången träffa tjejen som jag kommer att bli jättekär i och gifta mig med. Jag är redan trött på henne."
Så har vi kommit fram till vårt sista hopp. Superhjälteegenskapernas superhjälteegenskap: Att kunna flyga. Det bara måste va kul. Och tänk vad praktiskt sen! Att ta sig till jobbet: 1 min 20 sekunder. Hem från Berns: 40 sekunder blankt. Visst, frissan skulle ta lite stryk och man kanske skulle bli svettig eller nåt, men ändå! Problemet är väl bara ifall man skulle vara ensam om att kunna flyga. Man skulle ju känna sig LITE underlig om man glömde av sig och började lätta mot taket i lunchrestaurangen. Och det är ju inget man skulle kunna göra obemärkt direkt. Man skulle väl få åka ut till nån öken och smygflyga, annars skulle man bli rikskändis på nolltid och undersökt med obekväma prober i alla tänkbara kroppsöppningar. Lika trist skulle det vara om alla kunde flyga. Då skulle det ju inte vara nån stor grej, och skulle säkert kännas ungefär som att... gå.
Om sanningen ska fram verkar ingen superhjälteegenskap särskilt attraktiv. Antingen är man ensam om den och då blir man nåt slags freak, eller också har alla den och då är det ju inget coolt längre. Så det bästa är nog att vara helt normal och kolla på ett avsnitt till av Heroes.
OK, vi kan ju börja med dem man INTE skulle vilja ha. Killen som kan smälta brödrostar tex verkar ju ha dragit en nitlott minst sagt. När ska man ha användning för den? Manusförfattarna på Heroes måste ha slagit sina huvuden blodiga:
Heroesmanusförfattare 1: Kan vi inte göra nåt med att polarisen smälter? Växthuseffekten är ju sexig.
Heroesmanusförfattare 2: Men skärp dig --- han kan ju SMÄLTA grejer, inte frysa dem.
Heroesmanusförfattare 1: Men om det enda sättet att rädda världen är genom att smälta osten på en gigantisk pizza...?
Morsan som kan tända eld med fingret är nog också arg på Gud. Här kunde hon fått typ evigt liv eller nåt och så får hon en egenskap som man kan fixa med en tändare som kostar sju spänn på Pressbyrån. Dessutom måste det vara lite småoroligt varje gång man går och lägger sig --- tänk om man har en mardröm och man råkar tända eld på sängkläderna i sömnen? Nej tack. Hoppas hon åtminstone är rökare.
Att bli radioaktiv när man blir arg verkar jättejobbigt --- för att inte tala om hur jobbigt det måste vara för killen som kör över heldragen linje utan att blinka och kastar sig in i den minimala luckan framför ens bil. Här gäller det att räkna till tio, annars kommer bilmarodören ha leukemi och hudskador innan han ens hunnit in i Eugeniatunneln.
Men att se in i framtiden då? Skulle det inte vara rätt najs att pricka in rätt lottorad eller veta exakt när tunnelbanan kommer? Det värsta är bara att man också lär få reda på när och hur man kommer att dö, att man faktiskt inte kommer att få det där jobbet man verkligen ville ha, eller bara att man kommer att ha kulmage och en töntig keps på sig om två år. Tänk vad långtråkigt dessutom att leva när man redan vet allt som ska hända: "Fem, fyra, tre, två, ett, nu kommer jag att för första gången träffa tjejen som jag kommer att bli jättekär i och gifta mig med. Jag är redan trött på henne."
Så har vi kommit fram till vårt sista hopp. Superhjälteegenskapernas superhjälteegenskap: Att kunna flyga. Det bara måste va kul. Och tänk vad praktiskt sen! Att ta sig till jobbet: 1 min 20 sekunder. Hem från Berns: 40 sekunder blankt. Visst, frissan skulle ta lite stryk och man kanske skulle bli svettig eller nåt, men ändå! Problemet är väl bara ifall man skulle vara ensam om att kunna flyga. Man skulle ju känna sig LITE underlig om man glömde av sig och började lätta mot taket i lunchrestaurangen. Och det är ju inget man skulle kunna göra obemärkt direkt. Man skulle väl få åka ut till nån öken och smygflyga, annars skulle man bli rikskändis på nolltid och undersökt med obekväma prober i alla tänkbara kroppsöppningar. Lika trist skulle det vara om alla kunde flyga. Då skulle det ju inte vara nån stor grej, och skulle säkert kännas ungefär som att... gå.
Om sanningen ska fram verkar ingen superhjälteegenskap särskilt attraktiv. Antingen är man ensam om den och då blir man nåt slags freak, eller också har alla den och då är det ju inget coolt längre. Så det bästa är nog att vara helt normal och kolla på ett avsnitt till av Heroes.
Monday, August 20, 2007
Inte riktigt cleant
Man kan man dela in mänskligheten i tre kateogrier; de priviligierade tvättarna, de planerande tvättarna och de påpassliga tvättarna.
Den priviligierade tvättaren har genom livets nycker tillfördelats en tvättmaskin i badrummet, och lever därför i symbios med denna. En till två tvättar om dan är därför legio, och det enda som hindrar att de blir fler är det där besvärliga jobbet man måste "närvara" på några timmar på förmiddan innan golfrundan. Att ens tvättande är en miljö- och koldioxidbov av rang bryr man sig inte om, man är ju trots allt priviligierad!
Skulle jag försöka ställa in en tvättmaskin i mitt badrum skulle jag inte få plats själv, så jag är bryskt hänvisad till någon av de två senare kategorierna:
Den planerande tvättaren skriver lydigt upp sig på tvättstugans bokningstavla. Självklart finns ingen tid förrän om cirka tre veckor och detta tacklas med 30 par strumpor, idog handtvätt av favvo-T-shirt:en samt en tvättkorg stor som en oljecistern. För att inte missa sin tid ställer man in två oberoende kalenderalarm, ser till att inte boka in några jobbmöten på hela eftermiddagen samt tar tunnelbanan till jobbet ifall man skulle hamna i bilkö på vägen hem. Tvätt-tiden bevakas sedan med näbbar och klor: Nåde den som inte hämtat ut sin tvätt ur maskinen i tid! Det blir avbrutet program samt repressalier i form av arg lapp och anonymt brev till styrelsen. Kommer man själv sent sitter hjärtat i halsgropen; efter en halvtimme är ju nämligen tvättmaskinen fredlös och kan knyckas av någon ur kategori tre:
Den påpasslige tvättaren är ett nattaktivt djur som egentligen inte alls tillhör arten tvättare; standardförfarandet är istället att skjuta på tvätt-tillfället genom att köpa nya underkläder efter hand eller att försöka få någon partner eller förälder att utföra grovjobbet. Till sist blir man ändå av nöden tvungen att tvätta och då är en aldrig så kort bokningtid för lång; jag behöver tvätta NU! Till sin hjälp har man trettiominutersregeln; i samma ögonblick som sekundvisaren passerat 18:30 har man snabbt som en vessla matat flera maskiner med ens smutsiga byk. Sen gäller det att stanna kvar i tvättstugan några minuter för att med spelad sorg konstatera för den senkomne planeringstvättaren att han "var ju en halvtimme sen och då finns det TYVÄRR inget jag kan göra". Sen går man upp till datorn och skryter på internet om sina tvättbravader på www.opportunity-laundry.com:
Laundry-maniac writes: "Dude, it was like SOOO cool! I took like FOUR machines right in front of his eyes, dude!"
Detergent-boy writes: "Respect man, that's AWESOME!"
Vilken kategori man än tillhör slutar det ändå på samma sätt: Ett berg av tvätt som måste sorteras och vikas. Varför har ni inte tänkt på det, Elektrolux? När kommer tvättroboten som kan göra det VERKLIGA grovjobbet för en, alltfrån att sortera vitt från kulört till att vika bästa tubsockan? Men med tanke på min boendeyta spelar det ändå ingen roll; skulle ROBO-MAID 2000 komma ut imorgon skulle jag ändå inte ha nån plats att ställa den...
Den priviligierade tvättaren har genom livets nycker tillfördelats en tvättmaskin i badrummet, och lever därför i symbios med denna. En till två tvättar om dan är därför legio, och det enda som hindrar att de blir fler är det där besvärliga jobbet man måste "närvara" på några timmar på förmiddan innan golfrundan. Att ens tvättande är en miljö- och koldioxidbov av rang bryr man sig inte om, man är ju trots allt priviligierad!
Skulle jag försöka ställa in en tvättmaskin i mitt badrum skulle jag inte få plats själv, så jag är bryskt hänvisad till någon av de två senare kategorierna:
Den planerande tvättaren skriver lydigt upp sig på tvättstugans bokningstavla. Självklart finns ingen tid förrän om cirka tre veckor och detta tacklas med 30 par strumpor, idog handtvätt av favvo-T-shirt:en samt en tvättkorg stor som en oljecistern. För att inte missa sin tid ställer man in två oberoende kalenderalarm, ser till att inte boka in några jobbmöten på hela eftermiddagen samt tar tunnelbanan till jobbet ifall man skulle hamna i bilkö på vägen hem. Tvätt-tiden bevakas sedan med näbbar och klor: Nåde den som inte hämtat ut sin tvätt ur maskinen i tid! Det blir avbrutet program samt repressalier i form av arg lapp och anonymt brev till styrelsen. Kommer man själv sent sitter hjärtat i halsgropen; efter en halvtimme är ju nämligen tvättmaskinen fredlös och kan knyckas av någon ur kategori tre:
Den påpasslige tvättaren är ett nattaktivt djur som egentligen inte alls tillhör arten tvättare; standardförfarandet är istället att skjuta på tvätt-tillfället genom att köpa nya underkläder efter hand eller att försöka få någon partner eller förälder att utföra grovjobbet. Till sist blir man ändå av nöden tvungen att tvätta och då är en aldrig så kort bokningtid för lång; jag behöver tvätta NU! Till sin hjälp har man trettiominutersregeln; i samma ögonblick som sekundvisaren passerat 18:30 har man snabbt som en vessla matat flera maskiner med ens smutsiga byk. Sen gäller det att stanna kvar i tvättstugan några minuter för att med spelad sorg konstatera för den senkomne planeringstvättaren att han "var ju en halvtimme sen och då finns det TYVÄRR inget jag kan göra". Sen går man upp till datorn och skryter på internet om sina tvättbravader på www.opportunity-laundry.com:
Laundry-maniac writes: "Dude, it was like SOOO cool! I took like FOUR machines right in front of his eyes, dude!"
Detergent-boy writes: "Respect man, that's AWESOME!"
Vilken kategori man än tillhör slutar det ändå på samma sätt: Ett berg av tvätt som måste sorteras och vikas. Varför har ni inte tänkt på det, Elektrolux? När kommer tvättroboten som kan göra det VERKLIGA grovjobbet för en, alltfrån att sortera vitt från kulört till att vika bästa tubsockan? Men med tanke på min boendeyta spelar det ändå ingen roll; skulle ROBO-MAID 2000 komma ut imorgon skulle jag ändå inte ha nån plats att ställa den...
Thursday, August 16, 2007
Dålig handling
På vissa håll står utvecklingen och stampar. För trots att man numera kan surfa trådlöst på planet, betala läskautomaten med SMS och till och med hämta ut paket på posten efter klockan 18 så finns det fortfarande ett område som ligger hopplöst efter. Jag pratar förstås om att handla middagsmat.
I teorin är det omöjligt. Antingen går man iväg till affären först när man blir hungrig, och då hinner man inte laga maten innan man går under av blodsockerdarr. Eller handlar man när man är mätt, men då är man fullkomligt ointresserad av mat och lämnar glatt affären med endast en kvällstidning och ett fyrpack rakhyvlar.
I praktiken måste man ändå försöka. Naivt ställer man sig vid köttdisken och väntar på en gudomlig uppenbarelse i form av något lättlagat. (Hur gör vegetarianer egentligen? Ställer de sig vid rotfrukterna?) När detta inte funkar är det dags för plan B: Att följa efter feta personer och se vad de handlar, för att sen handla tvärtom:
"Möllers korvbricka. OK, mental note, aldrig köpa den. Motsatsen borde vara... vitkål."
Sen köper den rundnätte personen fullkornsbröd och allt är förstört.
Steg tre är att läsa mat-tips-foldrarna. Tyvärr är de sponsrade av Arla som smugit in en trea grädde överallt, och dessutom inkluderar de meningar som "ungsbaka potatisklyftorna i minst 50 minuter" eller "skiva upp oxfilén i tunna skivor och garnera med tusenlappar".
Vid det här laget börjar man istället gå omkring planlöst i affären i hopp om att råka på nån ingrediens som ska få igång tankeverksamheten.
"Vetekli... ja! Om jag knäcker två ägg... nej."
Nu börjar blodsockret nå DEFCON 5, och man inser att loppet är kört. Dubbelseende haltar man fram till Keldas nödmatshylla, grabbar tag i thaisoppan som man åt igår och i förrgår och hasar sig fram till kassan och betalar.
Nådastöten kommer medan man kastar i sig den slarvigt uppvärmda soppan framför TV:n: En vacker och balanserad ungdom som inte alls ser dödshungrig och tärd ut trollar med knäna framför micron i trettio sekunder tills man nås av reklamens hurtfriska punchline: "Vad gör du när Kelda gör jobbet?"
I teorin är det omöjligt. Antingen går man iväg till affären först när man blir hungrig, och då hinner man inte laga maten innan man går under av blodsockerdarr. Eller handlar man när man är mätt, men då är man fullkomligt ointresserad av mat och lämnar glatt affären med endast en kvällstidning och ett fyrpack rakhyvlar.
I praktiken måste man ändå försöka. Naivt ställer man sig vid köttdisken och väntar på en gudomlig uppenbarelse i form av något lättlagat. (Hur gör vegetarianer egentligen? Ställer de sig vid rotfrukterna?) När detta inte funkar är det dags för plan B: Att följa efter feta personer och se vad de handlar, för att sen handla tvärtom:
"Möllers korvbricka. OK, mental note, aldrig köpa den. Motsatsen borde vara... vitkål."
Sen köper den rundnätte personen fullkornsbröd och allt är förstört.
Steg tre är att läsa mat-tips-foldrarna. Tyvärr är de sponsrade av Arla som smugit in en trea grädde överallt, och dessutom inkluderar de meningar som "ungsbaka potatisklyftorna i minst 50 minuter" eller "skiva upp oxfilén i tunna skivor och garnera med tusenlappar".
Vid det här laget börjar man istället gå omkring planlöst i affären i hopp om att råka på nån ingrediens som ska få igång tankeverksamheten.
"Vetekli... ja! Om jag knäcker två ägg... nej."
Nu börjar blodsockret nå DEFCON 5, och man inser att loppet är kört. Dubbelseende haltar man fram till Keldas nödmatshylla, grabbar tag i thaisoppan som man åt igår och i förrgår och hasar sig fram till kassan och betalar.
Nådastöten kommer medan man kastar i sig den slarvigt uppvärmda soppan framför TV:n: En vacker och balanserad ungdom som inte alls ser dödshungrig och tärd ut trollar med knäna framför micron i trettio sekunder tills man nås av reklamens hurtfriska punchline: "Vad gör du när Kelda gör jobbet?"
Tuesday, July 24, 2007
Sov lugnt, Ulvaeus
Jag föreställer mig att Björn Ulvaeus vaknar med ett ryck minst en gång i veckan från en dröm där en journalist ställt den FÖRBJUDNA frågan: "Tror du det är Bennys musik eller dina texter som gjorde ABBA så stora?" Men Björn, du är för hård mot dig själv. Åtminstone skämde du inte ut Sverige i Eurovisionen; "Waterloo"-texten var helt OK. Det kan man dock inte säga om de andra svenska bidragen. Carola var först ut:
"Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?
En svag nyans, av ljus nånstans, men ändå, en främling..."
Maken till rasistisk text får man leta efter. Budskapet verkar vara att främlingar minsann inte går att lita på (han "döljer" ju uppenbarligen nån hemsk hemlighet) och även om man för ett kort ögonblick inbillar sig att det finns nåt nordiskt ljus nånstans försvinner det snabbt och han är "ändå en främling". Ajajaj, den här texten skulle inte flyga 2007.
Det verkar dock som schlager-Sverige hade lärt sig läxan redan året därpå. För att inte av misstag trampa nån minoritet på tårna försågs Herreys "Diggiloo Diggiley" med en total nonsenstext:
"Jag har visioner för millioner
Gyllene dojor för dig och lyckan är gjord
Jag en sång och en dansman
Åh åh åh, åh åh åh"
Låten grundmurade ryktet om Sverige såsom inte bara varandes ett centrum för "Swedish massage" och hem för "Swedish Bikini Team", utan också ett land där alla män var kompletta idioter.
Sen har vi Nick Borgen som nog inte hade engelska som favvoämne:
"We are all the winners, we are all the best."
Vad menar karln? Kanske "We are the winners" eller "We are all winners"? Ledsen Nick, men det där du skrev betyder... ingenting. Tack för att du skrev resten på svenska. Lyckligtvis hade nån i juryn gått särskild engelska i högstadiet och såg till att låten bara kom tvåa, och världen fick istället njuta av Arvingarna. Hurra.
Som kontrast verkar till och med tveksamma låtar utanför schlagervärlden under av logik och konsekvens. Så som:
"Sommaren är kort. Det mesta regnar bort.
...
Men nu är den här. Solen skiner kanske bara idag."
Men här har det gått för långt åt andra hållet, det är nästan så man misstänker att socialstyrelsen ligger bakom: Texten är koncis, faktagranskad och som en hälsning från myndigheten: "Ha inte alltför roligt idag, tänk på att det förmodligen regnar imorgon!"
Det är bara att kapitulera och inse att det i genren svensk schlager/svensktopp aldrig har funnits någon vettig textförfattare. Så sov lugnt Björn, you did great.
"Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?
En svag nyans, av ljus nånstans, men ändå, en främling..."
Maken till rasistisk text får man leta efter. Budskapet verkar vara att främlingar minsann inte går att lita på (han "döljer" ju uppenbarligen nån hemsk hemlighet) och även om man för ett kort ögonblick inbillar sig att det finns nåt nordiskt ljus nånstans försvinner det snabbt och han är "ändå en främling". Ajajaj, den här texten skulle inte flyga 2007.
Det verkar dock som schlager-Sverige hade lärt sig läxan redan året därpå. För att inte av misstag trampa nån minoritet på tårna försågs Herreys "Diggiloo Diggiley" med en total nonsenstext:
"Jag har visioner för millioner
Gyllene dojor för dig och lyckan är gjord
Jag en sång och en dansman
Åh åh åh, åh åh åh"
Låten grundmurade ryktet om Sverige såsom inte bara varandes ett centrum för "Swedish massage" och hem för "Swedish Bikini Team", utan också ett land där alla män var kompletta idioter.
Sen har vi Nick Borgen som nog inte hade engelska som favvoämne:
"We are all the winners, we are all the best."
Vad menar karln? Kanske "We are the winners" eller "We are all winners"? Ledsen Nick, men det där du skrev betyder... ingenting. Tack för att du skrev resten på svenska. Lyckligtvis hade nån i juryn gått särskild engelska i högstadiet och såg till att låten bara kom tvåa, och världen fick istället njuta av Arvingarna. Hurra.
Som kontrast verkar till och med tveksamma låtar utanför schlagervärlden under av logik och konsekvens. Så som:
"Sommaren är kort. Det mesta regnar bort.
...
Men nu är den här. Solen skiner kanske bara idag."
Men här har det gått för långt åt andra hållet, det är nästan så man misstänker att socialstyrelsen ligger bakom: Texten är koncis, faktagranskad och som en hälsning från myndigheten: "Ha inte alltför roligt idag, tänk på att det förmodligen regnar imorgon!"
Det är bara att kapitulera och inse att det i genren svensk schlager/svensktopp aldrig har funnits någon vettig textförfattare. Så sov lugnt Björn, you did great.
Wednesday, July 18, 2007
Visselmarodören
För ett par år sen bröt jag min heliga ed att aldrig klaga på högljudda grannar. Kl 04:00 mellan tisdag och onsdag vaknade jag med ett ryck, och förstod att det var klippt när jag trots öronproppar klart och tydligt kunde höra vilken låt som spelades ("Sensuella Isabella", T. Ledin). Självklart sänkte grabben och självklart somnade jag ändå inte om pga allt adrenalin.
Annars funkar det bra med grannarna, och de har aldrig bett mig sänka, trots att vissa fester hållt på långt in på söndagsmorgonen.
Tills nu. En eftermiddag gick jag visslandes ner för trapporna när en dörr plötsligt rycktes upp på våning ett.
Granne: "Är det du som visslar i trapphuset mitt i natten?"
Jag: "???? Ehm, jo kanske...?"
Granne: "Kan du sluta med det. Det hörs JÄTTEMYCKET inne i lägenheterna."
Jag, (paff): "Eh, jo det kan jag väl..."
Jag måste ge killen en eloge: Det tar tolv sekunder för mig att passera trapphuset (jag bor på våning två), och han hade
1) Lyckats uppfatta min vissling
2) Lyckats reta upp sig ordentligt på den
3) Släppt allt han hade för händerna och
4) Tagit ett tigersprång till dörren
och allt detta innan jag ens hunnit förbi hans dörr, som ligger halvvägs! Eller också hade han stått där hela dan och lurpassat vid nyckehålet. Oavsett är det beundransvärt.
Det fick mig att tänka på en granne som bodde under min kompis Peder på en studentkorridor. När Peder satt i strumplästen och pluggade brukade grannen ringa på och klaga på att "det hördes jättemycke" när Peder "rörde sig i rummet". Min kompis löste problemet genom att koppla bort ringsignalen till dörrklockan.
Peder fick dessutom ovetandes en gruvlig hämnd. Hans korridor hade fest, och hade dessutom hyrt in ett PA för kunna spela riktigt högt. Det blev hellyckat; PA:t var igång till åtta på morgonen och i god Lundensisk tradition bars dessutom korridorsoffan upp på taket för att rituellt avrättas genom att kastas ner och tändas på.
Senare fick Peder på avvägar höra vad som hade hänt hans granne undertill, som råkat ha tenta nästa dag. Självklart hade han inte kunnat plugga alls dan innan, och när han gått upp för att klaga hade ringklockorna varit avstängda. Vid halv åttatiden hade han, utan att ha sovit en blund, fått gå upp för att tenta, och då hade han märkt att hans cykel legat krossad under de förkolnade resterna av en soffa. Grannen hade fått springa hela vägen till sin tenta.
Som jämförelse hoppas jag att min granne klarar tolv sekunders trapphusvisslande ifall jag skulle råka glömma mig nån gång.
Annars funkar det bra med grannarna, och de har aldrig bett mig sänka, trots att vissa fester hållt på långt in på söndagsmorgonen.
Tills nu. En eftermiddag gick jag visslandes ner för trapporna när en dörr plötsligt rycktes upp på våning ett.
Granne: "Är det du som visslar i trapphuset mitt i natten?"
Jag: "???? Ehm, jo kanske...?"
Granne: "Kan du sluta med det. Det hörs JÄTTEMYCKET inne i lägenheterna."
Jag, (paff): "Eh, jo det kan jag väl..."
Jag måste ge killen en eloge: Det tar tolv sekunder för mig att passera trapphuset (jag bor på våning två), och han hade
1) Lyckats uppfatta min vissling
2) Lyckats reta upp sig ordentligt på den
3) Släppt allt han hade för händerna och
4) Tagit ett tigersprång till dörren
och allt detta innan jag ens hunnit förbi hans dörr, som ligger halvvägs! Eller också hade han stått där hela dan och lurpassat vid nyckehålet. Oavsett är det beundransvärt.
Det fick mig att tänka på en granne som bodde under min kompis Peder på en studentkorridor. När Peder satt i strumplästen och pluggade brukade grannen ringa på och klaga på att "det hördes jättemycke" när Peder "rörde sig i rummet". Min kompis löste problemet genom att koppla bort ringsignalen till dörrklockan.
Peder fick dessutom ovetandes en gruvlig hämnd. Hans korridor hade fest, och hade dessutom hyrt in ett PA för kunna spela riktigt högt. Det blev hellyckat; PA:t var igång till åtta på morgonen och i god Lundensisk tradition bars dessutom korridorsoffan upp på taket för att rituellt avrättas genom att kastas ner och tändas på.
Senare fick Peder på avvägar höra vad som hade hänt hans granne undertill, som råkat ha tenta nästa dag. Självklart hade han inte kunnat plugga alls dan innan, och när han gått upp för att klaga hade ringklockorna varit avstängda. Vid halv åttatiden hade han, utan att ha sovit en blund, fått gå upp för att tenta, och då hade han märkt att hans cykel legat krossad under de förkolnade resterna av en soffa. Grannen hade fått springa hela vägen till sin tenta.
Som jämförelse hoppas jag att min granne klarar tolv sekunders trapphusvisslande ifall jag skulle råka glömma mig nån gång.
Monday, July 2, 2007
Svensk Sommar
Uttrycket "Svensk sommar" är för mig lite tveeggat. Är det positivt eller negativt? Enligt Fredrik Lindström används alltid "osvensk" till positiva grejer, man skulle ju aldrig prata om "osvensk livsmedelshantering" tex. Men något svenskt kan både vara nåt positivt och nåt negativt, som uttrycken "svenskt kött" och "svenskt överförmyderi" bevisar.
Hur är det då med svensk sommar? Jag tycker det blir dött lopp mellan positivt och negativt:
Positivt:
1. Att det är ljust jämt.
2. Att när det är lagom varmt när det väl är varmt.
3. Att man kan ta på sig solglasögonen i rökrutan på Spy Bar. (Ok, det är väl samma som 1.)
Negativt:
Allt annat, typ.
Bland det värsta är att man aldrig kan lita på det svenska vädret. När jag bodde i San Diego var det dåligt väder i tre dagar på ett helt år. Där behöver man inte rusa ut med badlakanet i vänsterhanden och grillspaden i högra bara för att det råkar bli sol en lördag. Surfa gör man när man vill surfa, grilla när man bestämt att man ska grilla och väderleksrapporten är lika intressant som informationen på baksidan av mjölkpaketet.
Som motsats har ju vårt oberäkneliga väder gett meterologerna en fruktansvärd hållhake på oss vanliga dödliga. De fullkomligt njuter av att hålla oss på sträckbänken under den korta tid väderleksrapporten varar. Man får nästan känslan av att de försöker kommunicera nåt i stil med "Var inte otåliga nu, för då drämmer jag till med en riktig kallfront och 80 mm regn till helgen.". De värmer upp med att säga att det "finns ett lågtryck över de brittiska öarna", och hela Sverige håller andan: Betyder det att det blir regn eller sol? Meterologen ler bara gäckande och börjar prata om vädret i östra medelhavsregionen där det varit "ovanligt varmt för årstiden". Svealand! Ge oss Svealand! tjuter vi från soffan, men den retsamma meterologen fördröjer prognosen ytterligare genom att berätta om vädret i Svealand... idag. Vilket hån! Det kan vi ju ta reda på genom att titta ut genom fönstret. Till slut är nådig meterolog ändå tvungen att släppa till, och nu kommer prognoserna i rasande takt. Regnet från Danmark ska visst inte hinna upp till Stockholm imorgon, men sen blir det en blöt vecka och tack och hej.
Hos mig infinner sig alltid en sällsam tomhet efteråt. Var det här allt? Jag inser så småningom att mina förväntningar varit orealistiska: Jag ville ju ha 30 grader och stekande sol, eller åtminstone något spännande väder som ett monsunregn eller en orkan med ett coolt namn. Istället fick man växlande molnighet med goda chanser till skurar. Jag kanske måste flytta till nån region med mer osvensk väderlek.
Hur är det då med svensk sommar? Jag tycker det blir dött lopp mellan positivt och negativt:
Positivt:
1. Att det är ljust jämt.
2. Att när det är lagom varmt när det väl är varmt.
3. Att man kan ta på sig solglasögonen i rökrutan på Spy Bar. (Ok, det är väl samma som 1.)
Negativt:
Allt annat, typ.
Bland det värsta är att man aldrig kan lita på det svenska vädret. När jag bodde i San Diego var det dåligt väder i tre dagar på ett helt år. Där behöver man inte rusa ut med badlakanet i vänsterhanden och grillspaden i högra bara för att det råkar bli sol en lördag. Surfa gör man när man vill surfa, grilla när man bestämt att man ska grilla och väderleksrapporten är lika intressant som informationen på baksidan av mjölkpaketet.
Som motsats har ju vårt oberäkneliga väder gett meterologerna en fruktansvärd hållhake på oss vanliga dödliga. De fullkomligt njuter av att hålla oss på sträckbänken under den korta tid väderleksrapporten varar. Man får nästan känslan av att de försöker kommunicera nåt i stil med "Var inte otåliga nu, för då drämmer jag till med en riktig kallfront och 80 mm regn till helgen.". De värmer upp med att säga att det "finns ett lågtryck över de brittiska öarna", och hela Sverige håller andan: Betyder det att det blir regn eller sol? Meterologen ler bara gäckande och börjar prata om vädret i östra medelhavsregionen där det varit "ovanligt varmt för årstiden". Svealand! Ge oss Svealand! tjuter vi från soffan, men den retsamma meterologen fördröjer prognosen ytterligare genom att berätta om vädret i Svealand... idag. Vilket hån! Det kan vi ju ta reda på genom att titta ut genom fönstret. Till slut är nådig meterolog ändå tvungen att släppa till, och nu kommer prognoserna i rasande takt. Regnet från Danmark ska visst inte hinna upp till Stockholm imorgon, men sen blir det en blöt vecka och tack och hej.
Hos mig infinner sig alltid en sällsam tomhet efteråt. Var det här allt? Jag inser så småningom att mina förväntningar varit orealistiska: Jag ville ju ha 30 grader och stekande sol, eller åtminstone något spännande väder som ett monsunregn eller en orkan med ett coolt namn. Istället fick man växlande molnighet med goda chanser till skurar. Jag kanske måste flytta till nån region med mer osvensk väderlek.
Monday, June 25, 2007
Sommarpoäng --- hela listan
Sommaren handlar uteslutande om att ta sommarpoäng. Som ni kanske känner till samlas dessa in genom utförandet av aktiviteter som man bara kan göra på sommaren (ex: Bada på Reimersholme, 2p, segla till Sandhamn, 20p), och används sedan för att skryta om sin lyckade sommar inför kompisar och kollegor (ex: "Så ni badade på Reimersholme i helgen? Själv selgade jag till Sandhamn."). I början av sommaren samlar man poäng som en ekorre på speed: "Tänk om solen går i moln och jag missar sommarens enda tillfälle till streetbasket --- bäst att jag ringer och väcker Krille redan nu fastän klockan bara är 08:30." I slutet av sommaren har man sedan länge slutat räkna. Har sommaren varit fin vågar man kolla på DVD fast det är sol ute --- har den varit skit har man ändå uppgivet beställt en greklandsresa för länge sen.
Här är hela listan:
Äta glass för att det är soligt ......................................................... 1p
Inte äta glass för det har varit soligt varje dag och jag blir tjock ..... 10p
Ta en kall öl på en uteservering ........ 10p
Ta en öl på en kall uteservering ......... 1p
Ligga och pressa timvis på en badbrygga ................................ 10p
Pressa ut en rejäl kladd Aloe Vera på sin sönderbrända bringa... 20p
Ha en spontan grillfest hemma hos sig ....................................... 20p
Hetsäta försenad grillmat när solen gått ner och det är svinkallt ... -1p
Lägga en krans av blommor under kudden och drömma om sin framtida älskade .... 15p
Vakna av hösnuva från blommorna mitt i en dröm om sin lågstadielärarinna ......... -50p
Festa en vanlig tisdag och inse att det är ljust redan kl 04.00 .............................. 5p
Vakna av grannens efterfest en onsdag och inse att det är ljust redan kl 04.00 ... -5p
Sitta bland snygga modeller på stenhällar i vattnet och dricka Pripps Blå ........ 90p
Dricka Pripps Blå i något som helst annat sammanhang .......................... -10000p
Här är hela listan:
Äta glass för att det är soligt ......................................................... 1p
Inte äta glass för det har varit soligt varje dag och jag blir tjock ..... 10p
Ta en kall öl på en uteservering ........ 10p
Ta en öl på en kall uteservering ......... 1p
Ligga och pressa timvis på en badbrygga ................................ 10p
Pressa ut en rejäl kladd Aloe Vera på sin sönderbrända bringa... 20p
Ha en spontan grillfest hemma hos sig ....................................... 20p
Hetsäta försenad grillmat när solen gått ner och det är svinkallt ... -1p
Lägga en krans av blommor under kudden och drömma om sin framtida älskade .... 15p
Vakna av hösnuva från blommorna mitt i en dröm om sin lågstadielärarinna ......... -50p
Festa en vanlig tisdag och inse att det är ljust redan kl 04.00 .............................. 5p
Vakna av grannens efterfest en onsdag och inse att det är ljust redan kl 04.00 ... -5p
Sitta bland snygga modeller på stenhällar i vattnet och dricka Pripps Blå ........ 90p
Dricka Pripps Blå i något som helst annat sammanhang .......................... -10000p
Wednesday, June 13, 2007
Kvinna söker man
Min pappa var världens största idol för mig när jag var liten. När jag blev stor skulle jag bli läkare precis som han, ha samma sorts mustach och jag skulle också heta Helge.
Tack och lov för oss båda stillades min idoldyrkan något. Läkare blev jag inte (doktor fick räcka), nån mustach har jag inte och Helge heter jag bara i andranamn. Och tur är väl det. För medan farsan nog kom rätt lindrigt undan med sitt namn under uppväxten hade det varit stört omöjligt för mig. Stegvis har Helge blivit medianamnet nummer ett för halvgalna outsiders. Det började redan i barnprogrammen med snubben som satt på taket i "Från A till Ö". Hälften man, hälften uggla satt "Helge" i sitt skitiga bo av tjocka tallgrenar, utstötte putslustiga sensmoraler och ho-ho:ade efteråt. På 80-talet var det roligaste på TV två fullgubbar i Nöjesmassakern spelade av Sven Melander och Jon Skolmen, och "Tänk-på-procenten-Helge" var inte ens den roliga av de två. Men det värsta kom ändå för några år sen: Vad hette galningen som wastade sin första fru i en "badolycka", lurade barnflickan att fixa fru nr 2, och som ändå lyckades hålla en hel församling trollbunden? Just det, Helge Fossmo.
För övrigt läste jag på löpsedeln idag att Fossmo gift om sig. Alltså ibland undrar man vad det är för fel på tjejer. OK att de kärar ner sig i Juha Valjakkala, för även om han dödat en familj och sitter på livstid så ser han ju åtminstone lite rebellisk och svår ut. Men Fossmo! Hur fan lyckas just HAN få till det från kumlabunkern? Han kanske svarade på en kontaktannons:
Kvinna söker man
Jag, 30-årig småbarnsmor från Skåne, söker Dig, en pastorsfigur. Det gör inget om du ser lite småtråkigt kristen ut, är lönnnfet och närmare fyrtio, bara du är en bestialisk kvinnomördare, fängelsekund och hatad av hela Sverige. Helst ska du också ha slagit ihjäl dina tidigare fruar, men om du bara manipulerat nån annan att göra jobbet åt dig går det också bra. Jag vill gifta mig med dig.
Svar till "Dödslängtan".
Tack och lov för oss båda stillades min idoldyrkan något. Läkare blev jag inte (doktor fick räcka), nån mustach har jag inte och Helge heter jag bara i andranamn. Och tur är väl det. För medan farsan nog kom rätt lindrigt undan med sitt namn under uppväxten hade det varit stört omöjligt för mig. Stegvis har Helge blivit medianamnet nummer ett för halvgalna outsiders. Det började redan i barnprogrammen med snubben som satt på taket i "Från A till Ö". Hälften man, hälften uggla satt "Helge" i sitt skitiga bo av tjocka tallgrenar, utstötte putslustiga sensmoraler och ho-ho:ade efteråt. På 80-talet var det roligaste på TV två fullgubbar i Nöjesmassakern spelade av Sven Melander och Jon Skolmen, och "Tänk-på-procenten-Helge" var inte ens den roliga av de två. Men det värsta kom ändå för några år sen: Vad hette galningen som wastade sin första fru i en "badolycka", lurade barnflickan att fixa fru nr 2, och som ändå lyckades hålla en hel församling trollbunden? Just det, Helge Fossmo.
För övrigt läste jag på löpsedeln idag att Fossmo gift om sig. Alltså ibland undrar man vad det är för fel på tjejer. OK att de kärar ner sig i Juha Valjakkala, för även om han dödat en familj och sitter på livstid så ser han ju åtminstone lite rebellisk och svår ut. Men Fossmo! Hur fan lyckas just HAN få till det från kumlabunkern? Han kanske svarade på en kontaktannons:
Kvinna söker man
Jag, 30-årig småbarnsmor från Skåne, söker Dig, en pastorsfigur. Det gör inget om du ser lite småtråkigt kristen ut, är lönnnfet och närmare fyrtio, bara du är en bestialisk kvinnomördare, fängelsekund och hatad av hela Sverige. Helst ska du också ha slagit ihjäl dina tidigare fruar, men om du bara manipulerat nån annan att göra jobbet åt dig går det också bra. Jag vill gifta mig med dig.
Svar till "Dödslängtan".
Friday, June 8, 2007
Aurafotografering och mobiltelefoner
Internet är först och främst en källa till underhållning. Visst är det jättebra med mail, nyheter, bloggar och Myspace, men inget klår gammal hederlig Google-sökning med ett roligt sökord. Som aurafotografering. Med hjälp av en manick fotograferas personens "energifält" och sen analyseras detta av en healer som ska berätta för en vad som är på tok och vad man ska göra åt saken:
- Din aura är ovanligt svag vid höger bakficka. Det kan bara åtgärdas genom att du tar upp plånboken som ligger där och ger mig alla sedlar med mörk energi (de högre valörerna).
Själv avundas jag folk som tror på övernaturliga fenomen, deras verklighet ter sig så mycket mer spännande. Där de ser ett gråtande barn vars chakra hamnat i obalans ser jag bara en unge som blivit hungrig och gnällig. De tillbringar timmar med att placera sängen optimalt i förhållande till de osynliga currylinjerna, jag ställer den bara där den tar minst plats men sover lika illa för det. De tittar upp mot natthimlen och drar slutsatsen att utomjordingarna nog för bort just dem ikväll, jag tittar åt samma håll men ser bara sista malmöflighten som landar på Bromma.
Och om man ifrågasätter får man alltid:
"Vi kan inte bevisa att det finns -- men du kan inte bevisa att det inte finns!"
Nej, just det. Ingen kan bevisa att troll finns, men jag kan inte bevisa att de INTE finns. Alltså finns troll. Eller?
Samma sak kan man säga om strålning från mobiltelefoner. Visserligen har ingen lyckats bevisa att det är skadligt (i alla fall inte i ett experiment som gått att upprepa), men ingen kan ju bevisa att det är ofarligt. Precis som det inte går att visa att troll inte finns. Men det hindrar ju inte allsköns aktivister från att hetsa upp sig. Nu senast var det någon i Norge som ville förbjuda WLAN i allmäna byggnader, för att det "kunde vara skadligt för barnen". Men de riktiga extremisterna finns på hemmaplan. På miljöpartiets kongress 2006 var det en lirare som på allvar föreslog att mobiltelefoner bara skulle få användas inom markerade områden, ett slags rökrutor för mobiler. Det komiska är bara att mobilrökrutor ju faktiskt fanns en gång i tiden. Det var bara att folk hade ställt dit allmäna telefoner också --- de kallades telefonkiosker.
- Din aura är ovanligt svag vid höger bakficka. Det kan bara åtgärdas genom att du tar upp plånboken som ligger där och ger mig alla sedlar med mörk energi (de högre valörerna).
Själv avundas jag folk som tror på övernaturliga fenomen, deras verklighet ter sig så mycket mer spännande. Där de ser ett gråtande barn vars chakra hamnat i obalans ser jag bara en unge som blivit hungrig och gnällig. De tillbringar timmar med att placera sängen optimalt i förhållande till de osynliga currylinjerna, jag ställer den bara där den tar minst plats men sover lika illa för det. De tittar upp mot natthimlen och drar slutsatsen att utomjordingarna nog för bort just dem ikväll, jag tittar åt samma håll men ser bara sista malmöflighten som landar på Bromma.
Och om man ifrågasätter får man alltid:
"Vi kan inte bevisa att det finns -- men du kan inte bevisa att det inte finns!"
Nej, just det. Ingen kan bevisa att troll finns, men jag kan inte bevisa att de INTE finns. Alltså finns troll. Eller?
Samma sak kan man säga om strålning från mobiltelefoner. Visserligen har ingen lyckats bevisa att det är skadligt (i alla fall inte i ett experiment som gått att upprepa), men ingen kan ju bevisa att det är ofarligt. Precis som det inte går att visa att troll inte finns. Men det hindrar ju inte allsköns aktivister från att hetsa upp sig. Nu senast var det någon i Norge som ville förbjuda WLAN i allmäna byggnader, för att det "kunde vara skadligt för barnen". Men de riktiga extremisterna finns på hemmaplan. På miljöpartiets kongress 2006 var det en lirare som på allvar föreslog att mobiltelefoner bara skulle få användas inom markerade områden, ett slags rökrutor för mobiler. Det komiska är bara att mobilrökrutor ju faktiskt fanns en gång i tiden. Det var bara att folk hade ställt dit allmäna telefoner också --- de kallades telefonkiosker.
Monday, May 28, 2007
Flight LH4135 to Hell.
Det börjar redan i vänthallen. Man skannar kvickt av alla passagerare för att se om det finns nån sjukt snygg tjej som man kommer att råka hamna bredvid och som man under flighten kan inleda ett längre förhållande med. Istället får man på vänstra sidan en kille med så stora klumpar vax i öronen att man äckel-fascinerat måste titta en gång i halvtimmen. På högra sidan sitter killen som är så tjock att fettet hänger över på ens egen sida och blockerar fjärrkontrollen så man inte kan byta kanal. Mitt framför sitter en barnfamilj med ett spädbarn som skriker oavbrutet (och som åker gratis --- det borde istället beläggas med straffavgift!) och bakom en sitter ett lite större exemplar som sparkar en i ryggen åtta timmar till Newark. Eller så råkar man ut för den snackande stolsgrannen:
- Men vad fantastiskt intressant med er släktforskningsresa till Småland, Sverige! Jag missade en detalj om vem Danny Gustafson gifte sig med när han kom till Salt Lake City 1873, kan du inte ta om hela historien från början?
Eller det jättefulla grabbgänget som berikar närmiljön med sina högljudda lumparhistorier och osande ginochtonic-garv, och som i slutet av flygresan vill ha hjälp att fylla i baksidan på den gröna lappen. "Are you a drug abuser or addict? Did you commit genocide between 1933 and 1945 in Nazi Germany?" Fyll bara i "yes" i alla boxarna kommer det att gå fint i immigration.
Min värsta erfarenhet är ändå kvinnan som med Jesus-tom blick och Knutby-leende försökte snärja mig till Jehovas Vittnen på väg hem till Arlanda. Istället för att bestämt stänga lägenhetsdörren och hänvisa till att farfar var biskop i svenska kyrkan var jag tvungen att sitta bredvid henne i ytterligare sex timmar på plats 19 H och artigt låtsasläsa i boken hon lånat mig.
Sen var hundrade flygresa händer det faktiskt. Plötsligt sitter hon där, en jättesöt rysk-irakiska som pratar med en hela resan och som frågar om ens telefonnummer i bagagekön på Arlanda. Men de 99 senaste gångerna har jag fått vara glad att jag tagit mig fram dit jag skulle utan ett nervöst sammanbrott.
- Men vad fantastiskt intressant med er släktforskningsresa till Småland, Sverige! Jag missade en detalj om vem Danny Gustafson gifte sig med när han kom till Salt Lake City 1873, kan du inte ta om hela historien från början?
Eller det jättefulla grabbgänget som berikar närmiljön med sina högljudda lumparhistorier och osande ginochtonic-garv, och som i slutet av flygresan vill ha hjälp att fylla i baksidan på den gröna lappen. "Are you a drug abuser or addict? Did you commit genocide between 1933 and 1945 in Nazi Germany?" Fyll bara i "yes" i alla boxarna kommer det att gå fint i immigration.
Min värsta erfarenhet är ändå kvinnan som med Jesus-tom blick och Knutby-leende försökte snärja mig till Jehovas Vittnen på väg hem till Arlanda. Istället för att bestämt stänga lägenhetsdörren och hänvisa till att farfar var biskop i svenska kyrkan var jag tvungen att sitta bredvid henne i ytterligare sex timmar på plats 19 H och artigt låtsasläsa i boken hon lånat mig.
Sen var hundrade flygresa händer det faktiskt. Plötsligt sitter hon där, en jättesöt rysk-irakiska som pratar med en hela resan och som frågar om ens telefonnummer i bagagekön på Arlanda. Men de 99 senaste gångerna har jag fått vara glad att jag tagit mig fram dit jag skulle utan ett nervöst sammanbrott.
Osedvanligt naturlig
Ett av de dummaste argumenten jag vet för att något är bra är att det är "mer naturligt". Exempel:
"Jag använder hellre pilbark som smärtstillande än aspirin för det är mer naturligt."
Sen att aspirin vidareutvecklades från den aktiva substansen i just pilbark är en helt annan femma.
En kompis berättade att hennes haschrökande klasskompis från högstadiet blivit alldeles till sig när hon stoppat ner en buljongtärning i soppan.
- Är du inte riktigt klok? Vet du inte att det är natriumglutamat i buljong?
- Vadå, röker inte du en massa giftigt hasch?
- Det är en helt annan grej. Marijuana är ju naturligt ju.
Tänk ifall man tog det hela till sin extrem? Morfin finns ju naturligt i opiumvallmon, men samtidigt kan jag hitta 13 syntetiska ämnen listade på min tandkrämstub. Vad vill du helst borsta tänderna med? (Klart, har man borstat med morfin ett tag blir det nog svårt att gå tillbaka till Aquafresh...)
Ännu värre blir det när man ska börja karaktärisera mänskliga beteenden som bra eller dåliga beroende på om de finns i naturen eller inte. "Det är naturligt för kvinnan att stanna hemma med barnen -- se hur kaninhonan gör!" Å andra sidan: En lejonhanne som tar över en hona dödar i allmänhet hennes ungar som hon hade med gamla maken.
- Skulle inte du iväg till din systersons födelsedag?
- Nej, syrran har träffat en ny man vettu, så han knivmördade lille Linus. Begravning på tisdag. Ska vi ta en fika nånstans?
Sen finns det ju skalbaggar som äter sitt eget bajs och spindlar som dödar sin sexpartner och äter upp dem. Verkar inte jättelockande, även om man ju då skulle slippa välja mellan att dra hem med sitt ragg eller stilla fyllehungern.
Man får väl helt enkelt inse att det som är naturligt är det som de flesta gör mest. År 2007 är det alltså helt naturligt att ligga i sin säng i en uppvärmd lägenhet, med en granne 3 meter ovanför sig och en annan tre meter nedanför, medan man stirrar på ljuspunkter på en LCD-skärm som dansar när man fingrar på plastknapparna undertill. Och då kan det kännas som det kvittar ifall man har "naturlig" honung eller aspartam i sitt te.
"Jag använder hellre pilbark som smärtstillande än aspirin för det är mer naturligt."
Sen att aspirin vidareutvecklades från den aktiva substansen i just pilbark är en helt annan femma.
En kompis berättade att hennes haschrökande klasskompis från högstadiet blivit alldeles till sig när hon stoppat ner en buljongtärning i soppan.
- Är du inte riktigt klok? Vet du inte att det är natriumglutamat i buljong?
- Vadå, röker inte du en massa giftigt hasch?
- Det är en helt annan grej. Marijuana är ju naturligt ju.
Tänk ifall man tog det hela till sin extrem? Morfin finns ju naturligt i opiumvallmon, men samtidigt kan jag hitta 13 syntetiska ämnen listade på min tandkrämstub. Vad vill du helst borsta tänderna med? (Klart, har man borstat med morfin ett tag blir det nog svårt att gå tillbaka till Aquafresh...)
Ännu värre blir det när man ska börja karaktärisera mänskliga beteenden som bra eller dåliga beroende på om de finns i naturen eller inte. "Det är naturligt för kvinnan att stanna hemma med barnen -- se hur kaninhonan gör!" Å andra sidan: En lejonhanne som tar över en hona dödar i allmänhet hennes ungar som hon hade med gamla maken.
- Skulle inte du iväg till din systersons födelsedag?
- Nej, syrran har träffat en ny man vettu, så han knivmördade lille Linus. Begravning på tisdag. Ska vi ta en fika nånstans?
Sen finns det ju skalbaggar som äter sitt eget bajs och spindlar som dödar sin sexpartner och äter upp dem. Verkar inte jättelockande, även om man ju då skulle slippa välja mellan att dra hem med sitt ragg eller stilla fyllehungern.
Man får väl helt enkelt inse att det som är naturligt är det som de flesta gör mest. År 2007 är det alltså helt naturligt att ligga i sin säng i en uppvärmd lägenhet, med en granne 3 meter ovanför sig och en annan tre meter nedanför, medan man stirrar på ljuspunkter på en LCD-skärm som dansar när man fingrar på plastknapparna undertill. Och då kan det kännas som det kvittar ifall man har "naturlig" honung eller aspartam i sitt te.
Monday, May 7, 2007
Jag gillar lammkött
Såg just på Rapport där de hade gjort en genomgång av vilket kött man skulle grilla om man ville ha minst koldioxidutsläpp. Danska grisar var på nåt oklart sätt värre än svenska (kanske var deras tal svårare att förstå?). Men herregud, är det inte grillkolet som släpper ut mest koldioxid i sammanhanget?
Detta påminde mig om ett radioprogram jag hörde i julas om vad man skulle äta och inte äta på julbordet med tanke på växthuseffekten. Uppenbarligen pruttade kossorna en djäkla massa metan (som är 20 ggr värre än CO2) så man skulle ditcha ko-köttbullarna och äta gris-prinskorv istället. I ett senare radioprogram mässade en annan miljökofta om att enda sättet att rädda världen var att bygga cykelbanor mellan de svenska städerna.
- Var är Kristoffer?
- Han ska hålla ett 40-minuters föredrag i Göteborg, så han är nog tillbaka redan om två veckor.
Vad är nästa steg? Börja gå baklänges? (Det blir säkert lägre luftmotstånd eller nåt.) Försöka andas mindre? (I varje utandning formligen kryllar det ju av onda koldioxidmolekyler.) Kanske bäst att man helt enkelt begår självmord med en gång, gärna på nåt nytt miljövänligt sätt, samtidigt som man källsorterar sin egen kropp på en maskkompost.
Men även med fullständig information kommer det ju vara svårt att vara miljöperfekt. För även om man väver sina kläder av hundhår, lydigt håller inne sina metanfisar när man sitter på mulltoan och väljer prinskorv på julbordet så kommer man ju bergis att missa att den där Thailandsresan motsvarade att man kunde valt de mycket godare köttbullarna istället varje jul i minst 4000 år.
Detta påminde mig om ett radioprogram jag hörde i julas om vad man skulle äta och inte äta på julbordet med tanke på växthuseffekten. Uppenbarligen pruttade kossorna en djäkla massa metan (som är 20 ggr värre än CO2) så man skulle ditcha ko-köttbullarna och äta gris-prinskorv istället. I ett senare radioprogram mässade en annan miljökofta om att enda sättet att rädda världen var att bygga cykelbanor mellan de svenska städerna.
- Var är Kristoffer?
- Han ska hålla ett 40-minuters föredrag i Göteborg, så han är nog tillbaka redan om två veckor.
Vad är nästa steg? Börja gå baklänges? (Det blir säkert lägre luftmotstånd eller nåt.) Försöka andas mindre? (I varje utandning formligen kryllar det ju av onda koldioxidmolekyler.) Kanske bäst att man helt enkelt begår självmord med en gång, gärna på nåt nytt miljövänligt sätt, samtidigt som man källsorterar sin egen kropp på en maskkompost.
Men även med fullständig information kommer det ju vara svårt att vara miljöperfekt. För även om man väver sina kläder av hundhår, lydigt håller inne sina metanfisar när man sitter på mulltoan och väljer prinskorv på julbordet så kommer man ju bergis att missa att den där Thailandsresan motsvarade att man kunde valt de mycket godare köttbullarna istället varje jul i minst 4000 år.
Tuesday, May 1, 2007
Taxins mörka hemlighet
Ni känner igen situationen: Man har gått tidigt från Spy Bar eller Berns, jättenöjd med att ha druckit inte alls så många öl och därmed lyckats ta sig därifrån tidigt nog för att få tag på en taxi innan alla andra ska ha en.
Trodde man. Efter att ha kommit tvåa på ett otal normala taxibilar och sen blankt nekat Taxi Kusin (som dessutom har ett Globenliknande emblem på taket för maximal förväxling) är man redo att vänta på nattbussen. Fast det betyder 25 minuters köldslag och två byten, plus att du måste gå genom våldtäktsparken på vägen hem (jo de gillar killar också). Det är då den kommer, DIN TAXI!
Du kastar dig in i baksätet och lyckas både utstöta både din slutdestination och din rabattstatus innan du inser ditt misstag: Taxins atmosfär består uteslutande av ett kompakt moln kroppslukt. Det finns ingen återvändo. Taxametern står redan på 35 kr och du befinner dig inuti Klaratunneln. Det handlar inte ens om problemet att snärja en ny taxi ifall du skulle lämna denna --- svårigheten är istället att på ett socialt accepterat sätt förmedla vad du vill utan att yttra orden "Jo jag sa visserligen att jag ville till Söder men det var innan jag lärde känna din bakterieflora.". Det går inte.
Visserligen kan man tycka att det är höjden av bortskämdhet att klaga över att något så överflödslyxigt som en taxiresa som inte är 100% perfekt. Å andra sidan; om man nu pröjsar 150 spänn för en treminutersride och dessutom tvingas lyssna på "Under Ytan" på 100.3 MHz ska man väl ändå kunna få färdas utan att tvingas ha huvudet ut genom fönstret? (Det är sant, jag har gjort det.) Mitt i smällkalla valborgsnatten?
Det svåraste är ändå avskedsdilemmat: Ska man påpeka luktförhållandet? Kanske sjunga duschvattnets lov? Tipsa om en stark deodorant? Men tänk om det är skiftkollegans BO som sitter kvar sen eftermiddagspasset? Det slutar alltid med att man inte vågar yppa något, och man lämnar fordonet svärandes i mjugg. Taxichauffören å sin sida undrar varför man dricksade så dåligt medan han aningslöst påbörjar jakten efter nästa luktoffer.
Trodde man. Efter att ha kommit tvåa på ett otal normala taxibilar och sen blankt nekat Taxi Kusin (som dessutom har ett Globenliknande emblem på taket för maximal förväxling) är man redo att vänta på nattbussen. Fast det betyder 25 minuters köldslag och två byten, plus att du måste gå genom våldtäktsparken på vägen hem (jo de gillar killar också). Det är då den kommer, DIN TAXI!
Du kastar dig in i baksätet och lyckas både utstöta både din slutdestination och din rabattstatus innan du inser ditt misstag: Taxins atmosfär består uteslutande av ett kompakt moln kroppslukt. Det finns ingen återvändo. Taxametern står redan på 35 kr och du befinner dig inuti Klaratunneln. Det handlar inte ens om problemet att snärja en ny taxi ifall du skulle lämna denna --- svårigheten är istället att på ett socialt accepterat sätt förmedla vad du vill utan att yttra orden "Jo jag sa visserligen att jag ville till Söder men det var innan jag lärde känna din bakterieflora.". Det går inte.
Visserligen kan man tycka att det är höjden av bortskämdhet att klaga över att något så överflödslyxigt som en taxiresa som inte är 100% perfekt. Å andra sidan; om man nu pröjsar 150 spänn för en treminutersride och dessutom tvingas lyssna på "Under Ytan" på 100.3 MHz ska man väl ändå kunna få färdas utan att tvingas ha huvudet ut genom fönstret? (Det är sant, jag har gjort det.) Mitt i smällkalla valborgsnatten?
Det svåraste är ändå avskedsdilemmat: Ska man påpeka luktförhållandet? Kanske sjunga duschvattnets lov? Tipsa om en stark deodorant? Men tänk om det är skiftkollegans BO som sitter kvar sen eftermiddagspasset? Det slutar alltid med att man inte vågar yppa något, och man lämnar fordonet svärandes i mjugg. Taxichauffören å sin sida undrar varför man dricksade så dåligt medan han aningslöst påbörjar jakten efter nästa luktoffer.
Monday, April 30, 2007
Dö singlar, dö!
Har funderat lite på diskriminering på sistone. Eftersom jag är man, vit, blåögd och har arisk skallform tillhör jag den utvalda skaran som inte är diskriminerad i sammhället.
Eller? Härom månaden var det ju en stockholmare som sökt en konsulttjänst i Malmö. Han fick nej för att han "inte ens försökt dölja att han var stockholmare". Diskrimineringsombudsmannen kunde inget göra eftersom stockholmare inte kan betecknas som en minoritetsgrupp. Men i Malmö är de väl det? Eller lär bli i alla fall, om det fortsätter så här. Jag har själv fått smaka på medicinen. När jag var nere på Lundakontoret sa kollegan högt till sina andra kollegor "Och vem ska ta den uppblåste stockholmaren på lunch då?" Han skulle bara veta att jag blivit så där uppblåst genom att växa upp i, just det, Skåne.
Trenden är alltså att det är OK med diskriminering ifall bara gruppen man mobbar är tillräckligt stor eller på nåt annat sätt har sig själv att skylla. (Vad har en stockholmare i Skåne att göra, tex?) Fast värst är nog den systematiska förföljelsen av singlar. Inte nog med att man inte lyckats hitta någon att hångla med på en mer regelbunden basis, man ska dessutom vara med och betala barnbidrag till de präktiga och lyckade parmänniskornas äckliga avkomma! Själva kommer de undan billigt på grund av sk sambeskattning, maxtaxa på dagis och delat boende. Ens egen mat ruttnar i kylen pga alla "ekonomiska" storpack. (Har ni nånsin lyckats göra slut på en rostbrödslimpa innan den möglat i brödburken?) Försöker man göra något åt saken genom att gå på krogen för att ragga får man angenäma överaskningar i form av alkoholskatt, tobaksskatt och nu sist rökförbud.
Subscribe to:
Posts (Atom)