Redan när du kommer in i bagagehallen börjar det kännas obehagligt. Du försöker ställa dig på en bra plats vid bandet, men det är fullt av långa människor som står för nära och lutar sig framåt. Första omgången väskor. Ingen väska är ens i närheten av att vara lik din. Men så kommer det en med rätt färg! Du ser direkt att det inte är din, men ändå måste du följa den med blicken för att riktigt avgöra. Tio meter bort ser du att den har för stora hjul. Fem meter bort ser du att hantaget inte alls liknar ditt. Två meter bort försöker du läsa klisterlappen för att se ifall den också ska vidare mot LA. Det ska den! "Den kanske är min, den kanske är min!" tänker du en mikrosekund innan du kommer ihåg att den fortfarande har för stora hjul och fel hantag. Djävlar. Du får börja om.
I andra batchen kommer det fyra väskor i rad som alla på sitt sätt påminner om din. Fullt medveten om att allihop är blindspår tänker du ändå "Nu börjar det brännas!" och förbereder dig för att söka av dem med din röntgenblick när de närmar sig. Vilken fest! Fyra väskor som nästan är dina! Du läser till och med adresslappen på en av dem, och konstaterar att han har samma efternamn som en kille på ditt jobb: Nära ögat, med andra ord!
Tredje batchen innehåller inte en enda väska med minsta släktskap till din. Segervissheten som du grundade på de fyra väskorna från förra batchen börjar falna något och en viss oro infinner sig i dess ställe: Börjar folk droppa av? Har kanske de flesta redan fått sina väskor? Tänk om du är sist kvar från din flight, och alla andra är här för AA946, som nästa äckliga flight heter? Nej, pust, du får syn på "fula tjejen", som du var rädd att du skulle hamna bredvid på flyget men som nu känns som din närmaste vän och bundsförvant. "Du och jag, fula tjejen", tänker du i ditt stilla sinne. "Du och jag, vi har fortfarande inte fått vårt bagage." Än finns det hopp!
Det dröjer jättelänge innan fjärde batchen dyker upp, men till sist ploppar väskorna fram från skynket. Då! Äntligen! Är inte det där din väska? Den är jätte- jättelik din! Nästan helt perfekt färg, hjulen rätt storlek, hantaget... jo, hantaget SKULLE kunna vara din väskas! Tyvärr är den dold bakom en jättetrunk, så du ser inte så bra medan den närmar sig... Bara två meter kvar! Kanske ska du gå fram och säga nåt snällt till fula tjejen när du går, typ, "Din väska kommer nog snart" --- du känner ju trots allt en viss samhörighet med henne, så länge som ni väntat tillsammans. Nu kommer väskan framför dig: "Jaaaaaaeeee..neeeeeeeeej! Den är inte din!" Och medan du står och försöker hantera förlusten som bäst så tar FULA TJEJEN tag i väskan och går lättad därifrån. Vad nu? "Vad hände med vår allians, fula tjejen?" tänker du. Nu stannar plötsligt rullbandet. "No more luggage for KL1092" står det på en röd LED-skärm. Vad menas? Du har ju inte fått din väska än? Världen faller samman när du tänker på allt som är i väskan: "Bästa T-shirt:en!" stammar du för dig själv. "Min digitalkamera med alla bilder!" --- nu får du tunnelseende, och slutligen mumlar du "Laptopen!" medan du segnar ner.
Nästa dag kommer de upp till ditt hotellrum med väskan. Det var inte värre än så.
Wednesday, August 13, 2008
Monday, June 9, 2008
En asfalterad sandstrand
I alla år har reklambyråerna försökt få oss att tycka att en vara är bättre än var den egentligen är. Förr i tiden var det lättförståeliga överdrifter som gällde: "Ett lätt tryck på Yes-flaskan räcker till en stordisk." Visst, det var lite att ta i, men Yes är ju ändå ett diskmedel och fungerar ju bevisligen att diska med. Nästa steg var att försöka sälja en livsstil; visserligen stod det aldrig i iPod-reklamen att "du blir cool och populär om du köper vår MP3-spelare" men det var liksom underförstått. Och kanske var det också delvis sant. Men det tredje och slutgiltiga steget är den nya trenden att försöka påskina att varan har en egenskap som den helt uppenbarligen absolut inte har. Ett exempel är Toffifee, en kola med nougatkräm som säljs under sloganen "Man har så kul med Toffifee!".
HUR DÅ?
Har jag missuppfattat vilken sorts "kola" den innehåller, eller vilken kroppsöppning man ska stoppa den i?
En annan som uppenbarligen fullständigt missuppfattat vad deras klient faktiskt säljer är byrån som gjorde texten till McDonaldssången:
"Men när dörren står öppen finns gemenskap för fler.
Kom till McDonalds, vi ger mer."
Söndagskväll och ingen har ringt på hela dagen -- du känner dig lite ensam. Kanske en tur till McDonalds? Där finns ju gemenskap! Du går in genom dörrarna, köper en inträdesbiljett i form av en hamburgare och oj vilken fest! Massor med sköna människor överallt, alla vill prata med dig och lära känna dig. Fraser som "Wow, tog du en Big Mac?" samt "Vet du att det bara är en halv skiva ost i fiskburgaren?" funkar bra som ice-breakers och snart är du lokalens kung. "En månadens paj till!" skriker du innan du stage-dive:ar i bollhavet till allas skratt och applåder.
Istället består gemenskapen av två uttråkade tonåringar vid ett bord och "kanske en alkoholist" ensam lite längre bort.
Det allra värsta exemplet är ändå Östergötlands fantastiskt puckade försök att omlansera sitt landskap till "Fjärde storstadsregionen".
Graden av önsketänkande och historierevisionism gör att man baxnar. Redan första ordet "fjärde" är ju fusk --- Uppsala är fjärde största stad och ligger inte i Östergötland. Men framför allt är ordet "storstadsregion" en ren lögn --- det finns ingen storstad i regionen! Sorry Linköping, men även med jättecoola uteställen som "Överste Mörners" och "Gula Huset" har ni en bit kvar. Och ett tips: Resten av världen har inte Rhode Island-dressing på sin kebab. De andra stjärnskotten Boxholm, Ydre och Nollberga har kanske ännu längre kvar att gå.
Men det bor ju ändå 400 000 personer i landskapet, räknas inte det då?
OK. Ni har rätt. Ni bor i en storstadsregion. Och om man räknar alla sandkorn och vattendroppar som finns på E4:an blir det säkert en hel del. Så nästa gång ni svänger in på motorvägen från Norrköping, bli inte förvånade om ni passerar en skylt där det står:
"Välkommen till E4:an, Sveriges fjärde sandstrandsregion"
HUR DÅ?
Har jag missuppfattat vilken sorts "kola" den innehåller, eller vilken kroppsöppning man ska stoppa den i?
En annan som uppenbarligen fullständigt missuppfattat vad deras klient faktiskt säljer är byrån som gjorde texten till McDonaldssången:
"Men när dörren står öppen finns gemenskap för fler.
Kom till McDonalds, vi ger mer."
Söndagskväll och ingen har ringt på hela dagen -- du känner dig lite ensam. Kanske en tur till McDonalds? Där finns ju gemenskap! Du går in genom dörrarna, köper en inträdesbiljett i form av en hamburgare och oj vilken fest! Massor med sköna människor överallt, alla vill prata med dig och lära känna dig. Fraser som "Wow, tog du en Big Mac?" samt "Vet du att det bara är en halv skiva ost i fiskburgaren?" funkar bra som ice-breakers och snart är du lokalens kung. "En månadens paj till!" skriker du innan du stage-dive:ar i bollhavet till allas skratt och applåder.
Istället består gemenskapen av två uttråkade tonåringar vid ett bord och "kanske en alkoholist" ensam lite längre bort.
Det allra värsta exemplet är ändå Östergötlands fantastiskt puckade försök att omlansera sitt landskap till "Fjärde storstadsregionen".
Graden av önsketänkande och historierevisionism gör att man baxnar. Redan första ordet "fjärde" är ju fusk --- Uppsala är fjärde största stad och ligger inte i Östergötland. Men framför allt är ordet "storstadsregion" en ren lögn --- det finns ingen storstad i regionen! Sorry Linköping, men även med jättecoola uteställen som "Överste Mörners" och "Gula Huset" har ni en bit kvar. Och ett tips: Resten av världen har inte Rhode Island-dressing på sin kebab. De andra stjärnskotten Boxholm, Ydre och Nollberga har kanske ännu längre kvar att gå.
Men det bor ju ändå 400 000 personer i landskapet, räknas inte det då?
OK. Ni har rätt. Ni bor i en storstadsregion. Och om man räknar alla sandkorn och vattendroppar som finns på E4:an blir det säkert en hel del. Så nästa gång ni svänger in på motorvägen från Norrköping, bli inte förvånade om ni passerar en skylt där det står:
"Välkommen till E4:an, Sveriges fjärde sandstrandsregion"
Monday, May 26, 2008
Sportens grymma matematik
När jag var liten älskade jag sport. Detta var före sport blev trendigt; istället för Beckham-coola Manchester United mot stjärnspäckade Arsenal var det Middlesbrough mot Ipswich med strategin "Fler långbollar" från båda lagen och 0-0 i resultat.
Ändå var det sevärt. Kanske berodde det, som jag förklarade i förra blogginlägget, på att det var testbild på andra kanalen; fotboll var ju ändå rörlig bild plus ljud.
Jag var allätare men hade självklart preferenser. Trav var tråkigast, tillsammans med all damsport. Landskamper var roligast, och då helst nåt Sverige var bra på; tennis och hockey.
Drömmen var såklart att Sverige skulle vinna hockey-VM, men här fanns ett litet hinder som stavades Sovjetunionen. Sovjet var så sjukt överlägsna att det var kroppsligt plågsamt att se en match mot dem. Allra värst var det om Sverige, på grund av något turmål i första perioden, skulle råka leda över dem. Det var lite som att gå fram till den störste, elakaste och våldsammaste killen på skolgården och säga att han "var en mes", ge honom en örfil och sen ställa sig och vänta. Först ett slag i magen (Krutov, 15:e spelminuten, 1-1) sen direkt ett till på käften (Larionov, 16:e spelminuten, 1-2) och till sist en spark i skrevet (Makarov i power play, 19:e spelminuten, 1-3). Innan det ringde in och man gick in i periodpausen var man redan en bruten man.
Därför var såklart lyckan total när Sverige äntligen vann hockey-VM för första gången sen 1962. Men då inträffade det oväntade: Segerns sötma, själva lyckoruset från världsmästartiteln visade sig inte alls vara så långvarigt som jag drömt om alla dessa förlustmatcher. När Sverige året innan förlorat mot Sovjet på grund av ett mål i sista perioden hade jag varit under isen i en vecka. Nu när de vann? Glad ett par timmar. Men vad hade jag förväntat mig? Skulle det regna godis från himlen över MIG för att att vi vunnit VM? Skulle JAG bli populär, rik och oemotståndlig bara för att några snubbar med femtretti i plasthjälmar gjort sitt nere i Wien? Dessutom: Det var minst fem lag som hade en sportslig chans att vinna hockey-VM. Antag att alla vann lika ofta. Då var man ju tvungen att bli minst fem gånger så glad när ens lag vann VM som man blev nere när det förlorade. Annars kunde man ju inte kompensera för att fyra av fem VM förlorades. Istället blev jag alltså MINDRE glad. Hur kunde det då vara värt det?
Det var det inte.
Det rationella beslutet blev alltså att göra slut med sporten, som man måste göra med alla förhållanden som tar mer än de ger. Inga fler hockeymatcher. Hej då fotbolls-VM. Adjö, Davis Cup. Vi kanske kan ta en fika nån gång som vänner?
Ändå var det sevärt. Kanske berodde det, som jag förklarade i förra blogginlägget, på att det var testbild på andra kanalen; fotboll var ju ändå rörlig bild plus ljud.
Jag var allätare men hade självklart preferenser. Trav var tråkigast, tillsammans med all damsport. Landskamper var roligast, och då helst nåt Sverige var bra på; tennis och hockey.
Drömmen var såklart att Sverige skulle vinna hockey-VM, men här fanns ett litet hinder som stavades Sovjetunionen. Sovjet var så sjukt överlägsna att det var kroppsligt plågsamt att se en match mot dem. Allra värst var det om Sverige, på grund av något turmål i första perioden, skulle råka leda över dem. Det var lite som att gå fram till den störste, elakaste och våldsammaste killen på skolgården och säga att han "var en mes", ge honom en örfil och sen ställa sig och vänta. Först ett slag i magen (Krutov, 15:e spelminuten, 1-1) sen direkt ett till på käften (Larionov, 16:e spelminuten, 1-2) och till sist en spark i skrevet (Makarov i power play, 19:e spelminuten, 1-3). Innan det ringde in och man gick in i periodpausen var man redan en bruten man.
Därför var såklart lyckan total när Sverige äntligen vann hockey-VM för första gången sen 1962. Men då inträffade det oväntade: Segerns sötma, själva lyckoruset från världsmästartiteln visade sig inte alls vara så långvarigt som jag drömt om alla dessa förlustmatcher. När Sverige året innan förlorat mot Sovjet på grund av ett mål i sista perioden hade jag varit under isen i en vecka. Nu när de vann? Glad ett par timmar. Men vad hade jag förväntat mig? Skulle det regna godis från himlen över MIG för att att vi vunnit VM? Skulle JAG bli populär, rik och oemotståndlig bara för att några snubbar med femtretti i plasthjälmar gjort sitt nere i Wien? Dessutom: Det var minst fem lag som hade en sportslig chans att vinna hockey-VM. Antag att alla vann lika ofta. Då var man ju tvungen att bli minst fem gånger så glad när ens lag vann VM som man blev nere när det förlorade. Annars kunde man ju inte kompensera för att fyra av fem VM förlorades. Istället blev jag alltså MINDRE glad. Hur kunde det då vara värt det?
Det var det inte.
Det rationella beslutet blev alltså att göra slut med sporten, som man måste göra med alla förhållanden som tar mer än de ger. Inga fler hockeymatcher. Hej då fotbolls-VM. Adjö, Davis Cup. Vi kanske kan ta en fika nån gång som vänner?
Wednesday, May 21, 2008
Ur en mediaknarkares dagbok
Häromdagen var jag hos en kompis som hade TV:n på i bakgrunden. Plötsligt skymtade jag mitt favoritprogram som tidigare gått på Canal+ men som försvunnit puts väck sen ett år tillbaka.
"Vad är det där för kanal?" frågade jag.
"Kanal 9. Den ingår i basutbudet."
Kunde det vara sant? Kunde jag ha missat något så heligt som en gratis kanal, dessutom med mitt favoritprogram? Efter några förvirrade samtal till min TV-distributör visade det sig att det kostade 10:- extra per månad och att två ytterligare kanaler ingick. Jag tackade ja såklart men istället för att glädja mig grämde mig nåt oerhört över att jag inte kommit på detta tidigare. Här hade jag gått ett helt år utan "The Daily Show" och istället tvingats nöja mig med de otillräckliga veckosammanfattningarna av showen på CNN. Hur blev jag så här besatt?
Det bara måste ha att göra med min uppväxt i mediavärldens bakvatten, Sverige. Inte nog med att de började sina TV-sändningar 24 år (tjugofyra år! en livstid!) senare än i Storbritannien och att det bara fanns två kanaler; dessutom hade de kvar det hyfsat missvisande namnet "Sveriges Radio" i 20 år efter sändningsstart.
Ändå satt jag bänkad.
Under min värsta missbruksperiod som åttaåring brukade jag slå på TV:n nån gång vid halv två, då det bjöds testbild med sinustoner. Efter ett tag började musik, spännande! Först klassiskt, sen en gitarrduett, och sen, hör och häpna, temat från Star Wars! Men sen började sinustonerna om. Sista timmen med testbild fick man istället ljudet från P3. Vilket lyft! Det började ju likna ett riktigt program! När det bara var en halvtimme kvar till sändning kom en fin klocka istället för testbilden; nu började den spännande nedräkningen till Aktuellts 16-sändning, och vilken fest det var när den började: Rörliga bilder! Bengt Öste! Vädret! För att inte tala om nästa program, "Halvfem", som faktiskt var gjort för barn. Med tecknad film (jaaa!) från Tjeckoslovakien (neej!), Clownen Manne och någon enstaka gång "Professor Baltazar", som alltid tog slut för fort. Men vad var det där? En blinkande triangel i övre högra hörnet! Det betydde att den ANDRA kanalen börjat sända! Travet eller Språka på Serbokroatiska, hjälp vad ska jag välja? Sen brakade det loss i ett fyrverkeri av program: Repris av Helgmålsbön, Rapports 18-sändning och till sist det riktiga barnprogrammet på TV2, det jag egentligen hade väntat på hela eftermiddagen, där man hade chans att se "Fem Myror" eller Astrid Lindgren som läste Mio min Mio. Nirvana. Drogen tog lika bra som första gången. Plötsligt var det över. Det var mörkt ute. Mamma sa att vi skulle äta.
Jag försökte få igång en mediarevolution i vårt hus. Trots att vi bodde i Skånes avlägsnaste hörn bestämde sig min pappa, efter mina enträgna önskningar, att vi ändå skulle försöka få in danmarkssändaren. Med en extra lång mast på taket och den största krokodilantennen i kommunen fick vi faktiskt in en bild som gick att titta på då det var vackert väder. Femtio procent fler kanaler! (En.) Inrikespolitiska debatter mellan Venstre och Det Konservative Folkeparti! Dansk text-TV med fotbollsresulaten från Danmarksmedsterskabet!
Det sägs att de som överlevde Auschwitz i åratal efter befrielsen automatiskt sökte av marken efter något med överlevnadsvärde. Av samma anledning är jag livrädd att missa något på någon av mina 50 TV-kanaler. Min PVR (eng: TiVo) dammsuger kontinuerligt tv-tablåerna efter program, och även om hårddisken blir full kan man ju oftast kolla sitt missade avsnitt på nätet. Eller ladda hem. Eller strunta i avsnittet och kolla roliga klipp på You Tube, läsa internettidningar eller bloggar, och är man hemifrån kolla mobil-TV eller TV-serier på sin mediaspelare.
Men saknar man då ändå inte att alla kunde diskutera samma TV-program i fikarummet, att man inte behövde välja och "slapp mediastressen"?
Nej.
Allt var inte bättre förr.
"Vad är det där för kanal?" frågade jag.
"Kanal 9. Den ingår i basutbudet."
Kunde det vara sant? Kunde jag ha missat något så heligt som en gratis kanal, dessutom med mitt favoritprogram? Efter några förvirrade samtal till min TV-distributör visade det sig att det kostade 10:- extra per månad och att två ytterligare kanaler ingick. Jag tackade ja såklart men istället för att glädja mig grämde mig nåt oerhört över att jag inte kommit på detta tidigare. Här hade jag gått ett helt år utan "The Daily Show" och istället tvingats nöja mig med de otillräckliga veckosammanfattningarna av showen på CNN. Hur blev jag så här besatt?
Det bara måste ha att göra med min uppväxt i mediavärldens bakvatten, Sverige. Inte nog med att de började sina TV-sändningar 24 år (tjugofyra år! en livstid!) senare än i Storbritannien och att det bara fanns två kanaler; dessutom hade de kvar det hyfsat missvisande namnet "Sveriges Radio" i 20 år efter sändningsstart.
Ändå satt jag bänkad.
Under min värsta missbruksperiod som åttaåring brukade jag slå på TV:n nån gång vid halv två, då det bjöds testbild med sinustoner. Efter ett tag började musik, spännande! Först klassiskt, sen en gitarrduett, och sen, hör och häpna, temat från Star Wars! Men sen började sinustonerna om. Sista timmen med testbild fick man istället ljudet från P3. Vilket lyft! Det började ju likna ett riktigt program! När det bara var en halvtimme kvar till sändning kom en fin klocka istället för testbilden; nu började den spännande nedräkningen till Aktuellts 16-sändning, och vilken fest det var när den började: Rörliga bilder! Bengt Öste! Vädret! För att inte tala om nästa program, "Halvfem", som faktiskt var gjort för barn. Med tecknad film (jaaa!) från Tjeckoslovakien (neej!), Clownen Manne och någon enstaka gång "Professor Baltazar", som alltid tog slut för fort. Men vad var det där? En blinkande triangel i övre högra hörnet! Det betydde att den ANDRA kanalen börjat sända! Travet eller Språka på Serbokroatiska, hjälp vad ska jag välja? Sen brakade det loss i ett fyrverkeri av program: Repris av Helgmålsbön, Rapports 18-sändning och till sist det riktiga barnprogrammet på TV2, det jag egentligen hade väntat på hela eftermiddagen, där man hade chans att se "Fem Myror" eller Astrid Lindgren som läste Mio min Mio. Nirvana. Drogen tog lika bra som första gången. Plötsligt var det över. Det var mörkt ute. Mamma sa att vi skulle äta.
Jag försökte få igång en mediarevolution i vårt hus. Trots att vi bodde i Skånes avlägsnaste hörn bestämde sig min pappa, efter mina enträgna önskningar, att vi ändå skulle försöka få in danmarkssändaren. Med en extra lång mast på taket och den största krokodilantennen i kommunen fick vi faktiskt in en bild som gick att titta på då det var vackert väder. Femtio procent fler kanaler! (En.) Inrikespolitiska debatter mellan Venstre och Det Konservative Folkeparti! Dansk text-TV med fotbollsresulaten från Danmarksmedsterskabet!
Det sägs att de som överlevde Auschwitz i åratal efter befrielsen automatiskt sökte av marken efter något med överlevnadsvärde. Av samma anledning är jag livrädd att missa något på någon av mina 50 TV-kanaler. Min PVR (eng: TiVo) dammsuger kontinuerligt tv-tablåerna efter program, och även om hårddisken blir full kan man ju oftast kolla sitt missade avsnitt på nätet. Eller ladda hem. Eller strunta i avsnittet och kolla roliga klipp på You Tube, läsa internettidningar eller bloggar, och är man hemifrån kolla mobil-TV eller TV-serier på sin mediaspelare.
Men saknar man då ändå inte att alla kunde diskutera samma TV-program i fikarummet, att man inte behövde välja och "slapp mediastressen"?
Nej.
Allt var inte bättre förr.
Sunday, May 18, 2008
Kropp och själ
Träning är i grunden något extremt otacksamt. Man harvar på, kör två tre pass i veckan och till slut händer ingenting. Man gör sitt yttersta --- men ändå ingen träningsvärk. Man pressar sig till max --- men kan fortfarande inte öka från tio till tolv repetitioner på den där sista maskinen. Om det beror på en dålig träningsmetod, för lite ryssfemmor eller att man har undermåliga gener vet bara SATS-fantasten och Gud, och egentligen spelar det ingen roll: Av en eller annan anledning har man planat ut, man blir inte bättre.
Sen jobbar man ihjäl sig en vecka, åker på semester i två och på konferens i en. Efteråt blir man lite krasslig i två veckor och den sista veckan är man för lat. In alles ingen träning på nästan två månader.
Därefter sätter man igång igen: "Känner" bara lite på vikterna, kör ett pass som är ca hälften så långt som vanligt och blir helt mörkrädd för hur mycket man gått ner i bänk. Det är då den kommer: Träningsvärken med stort T.
Dag ett vaknar man upp och tänker: "Ojdå, jag har visst träningsvärk!". Sen försöker man röra på en arm. Det känns som att nån med jättestora händer tar tag i ens stackars muskel och kniper för kung och fosterland. Muskeln krossas och blodkärl slits sönder. Och jag som bara ville klia mig på ryggen! Dag två är det ännu värre: Att duscha före lunch är inte att rekommendera: att lyfta händerna ovanför huvudet för att applicera schampo känns som att slå med en hammare på stället där armen sitter ihop med kroppen. Att lämna lägenheten kan man glömma --- bara att flytta täcket från sängen till TV-soffan får en vuxen man att skrika. Det fåtal kalorier man eventuellt brände på träningen har man tagit igen genom att inte kunna röra sig alls på hela söndagen. Sakta växer en ny strategi fram: Inga snabba rörelser. Man FÅR klia sig på ryggen, bara man gör det oändligt långsamt. Man ser ut som en korsning mellan en tai-chi-utövare och en riktigt ledbruten gammal gubbe.
Och allt detta bara för att man inte ska få samma hemska träningsvärk nästa gång man gymmar!
Men är det ändå inte skönt att få ett kvitto på att träningen fungerade? Nog måste musklerna ha växt till sig till minst trippla storleken om man fick så ont?
App app app app! Not so fast.
När man kommer till jobbet upplyser nämligen en kunnig person en om att träningsvärk inte har kunnat kopplas till träningseffekt --- man kan nå resultat utan träningsvärk och få träningsvärk utan resultat.
Dag tre då? Dit har jag inte kommit än. Och blir det värre än idag tar jag värvning i Stockholms Handikappsförbund.
Sen jobbar man ihjäl sig en vecka, åker på semester i två och på konferens i en. Efteråt blir man lite krasslig i två veckor och den sista veckan är man för lat. In alles ingen träning på nästan två månader.
Därefter sätter man igång igen: "Känner" bara lite på vikterna, kör ett pass som är ca hälften så långt som vanligt och blir helt mörkrädd för hur mycket man gått ner i bänk. Det är då den kommer: Träningsvärken med stort T.
Dag ett vaknar man upp och tänker: "Ojdå, jag har visst träningsvärk!". Sen försöker man röra på en arm. Det känns som att nån med jättestora händer tar tag i ens stackars muskel och kniper för kung och fosterland. Muskeln krossas och blodkärl slits sönder. Och jag som bara ville klia mig på ryggen! Dag två är det ännu värre: Att duscha före lunch är inte att rekommendera: att lyfta händerna ovanför huvudet för att applicera schampo känns som att slå med en hammare på stället där armen sitter ihop med kroppen. Att lämna lägenheten kan man glömma --- bara att flytta täcket från sängen till TV-soffan får en vuxen man att skrika. Det fåtal kalorier man eventuellt brände på träningen har man tagit igen genom att inte kunna röra sig alls på hela söndagen. Sakta växer en ny strategi fram: Inga snabba rörelser. Man FÅR klia sig på ryggen, bara man gör det oändligt långsamt. Man ser ut som en korsning mellan en tai-chi-utövare och en riktigt ledbruten gammal gubbe.
Och allt detta bara för att man inte ska få samma hemska träningsvärk nästa gång man gymmar!
Men är det ändå inte skönt att få ett kvitto på att träningen fungerade? Nog måste musklerna ha växt till sig till minst trippla storleken om man fick så ont?
App app app app! Not so fast.
När man kommer till jobbet upplyser nämligen en kunnig person en om att träningsvärk inte har kunnat kopplas till träningseffekt --- man kan nå resultat utan träningsvärk och få träningsvärk utan resultat.
Dag tre då? Dit har jag inte kommit än. Och blir det värre än idag tar jag värvning i Stockholms Handikappsförbund.
Wednesday, May 14, 2008
Älskade pistol!
Barn är speciella. De blir överlyckliga av billiga presenter som studsbollar, suddgummin och glittriga pärlor. Många skulle hävda att detta beror på att barn ännu inte är förstörda av konsumtionssammhällets benhårda fokus på det monetära värdet hos allt. Jag hävdar istället att de är lättlurade.
Vissa presenter är dock mer lyckade än vanligt. En julafton när jag var tre-fyra fick jag ett cowboy-set: Hatt, sheriff-stjärna, hölster, och det bästa av allt: I två smala pappaskar låg två långa, silvriga, glänsande knallpulverrevolvrar. Jag blev tokglad. Med både munnen, ögonen och pupillerna vidöppna stod jag och försökte stå pall mot glädjechocken som bara vällde över mig. Hjärnan pumpade runt så mycket seretonin att om jag skulle försöka åstakomma något liknande idag skulle jag behöva köpa ett piller av varje sort från den allra tveksammaste internetsajten.
För övrigt var alla leksaker som handlade om vapen underbara: Riddar-kit, pilbågar, ärt-k-pistar, och när man blev äldre; karatepinnar, butterflies och kaststjärnor, allt hade en sån fantastiskt magisk dragningskraft på pojkpsyket. Kanske var det för att "krigsleksaker" ansågs så fult; fick man en pilbåge kunde man bli "våldsman", och om man så mycket som tittade på en knallpulverpistol kunde man lika gärna boka tid i häktet med en gång; karriären som seriemördare var utstakad.
Idag ter sig detta tankemönster ganska naivt. Mina syskonbarn tex gillar att leka tafatt, men ändå är jag inte rädd för att de som vuxna ska springa ifatt folk på stan, slå dem i ryggen och skrika "DU ÄR!". De gillar kiss-och-bajs-sången, men jag ser inte deras vuxenliv som kringskuret av sociala sviter från Touretts syndrom. Allmänt gillar de att skrika och klättra, men om min systerdotter skulle bli advokat känner jag mig inte det minsta orolig för att hon skulle klättra upp i podiet bland nämndemännen och skrika hysteriskt som en del av sin slutplädering.
Nå, hur blev jag då? Nog grundlade min pappa en våldskarriär för mig med sitt tidiga inköp av vapenartefakter? Visst ledde karatepinnen som jag tillverkade i träslöjden till att jag tidigt deltog i allehanda handgemäng och blev känd hos polisen? Garanterade inte mitt inköp av en ärt-k-pist i tidig ålder att jag senare skulle ta värvning som legoknekt i Arkans tigrar som våldtog och spred skräck under Balkankrigen?
Nja.
Om man säger så här: Försvarsmakten hade haft betydligt större framgång ifall de försökt värva mig för militärtjänstgöringen när jag var 11 istället för 18.
Vissa presenter är dock mer lyckade än vanligt. En julafton när jag var tre-fyra fick jag ett cowboy-set: Hatt, sheriff-stjärna, hölster, och det bästa av allt: I två smala pappaskar låg två långa, silvriga, glänsande knallpulverrevolvrar. Jag blev tokglad. Med både munnen, ögonen och pupillerna vidöppna stod jag och försökte stå pall mot glädjechocken som bara vällde över mig. Hjärnan pumpade runt så mycket seretonin att om jag skulle försöka åstakomma något liknande idag skulle jag behöva köpa ett piller av varje sort från den allra tveksammaste internetsajten.
För övrigt var alla leksaker som handlade om vapen underbara: Riddar-kit, pilbågar, ärt-k-pistar, och när man blev äldre; karatepinnar, butterflies och kaststjärnor, allt hade en sån fantastiskt magisk dragningskraft på pojkpsyket. Kanske var det för att "krigsleksaker" ansågs så fult; fick man en pilbåge kunde man bli "våldsman", och om man så mycket som tittade på en knallpulverpistol kunde man lika gärna boka tid i häktet med en gång; karriären som seriemördare var utstakad.
Idag ter sig detta tankemönster ganska naivt. Mina syskonbarn tex gillar att leka tafatt, men ändå är jag inte rädd för att de som vuxna ska springa ifatt folk på stan, slå dem i ryggen och skrika "DU ÄR!". De gillar kiss-och-bajs-sången, men jag ser inte deras vuxenliv som kringskuret av sociala sviter från Touretts syndrom. Allmänt gillar de att skrika och klättra, men om min systerdotter skulle bli advokat känner jag mig inte det minsta orolig för att hon skulle klättra upp i podiet bland nämndemännen och skrika hysteriskt som en del av sin slutplädering.
Nå, hur blev jag då? Nog grundlade min pappa en våldskarriär för mig med sitt tidiga inköp av vapenartefakter? Visst ledde karatepinnen som jag tillverkade i träslöjden till att jag tidigt deltog i allehanda handgemäng och blev känd hos polisen? Garanterade inte mitt inköp av en ärt-k-pist i tidig ålder att jag senare skulle ta värvning som legoknekt i Arkans tigrar som våldtog och spred skräck under Balkankrigen?
Nja.
Om man säger så här: Försvarsmakten hade haft betydligt större framgång ifall de försökt värva mig för militärtjänstgöringen när jag var 11 istället för 18.
Tuesday, March 25, 2008
Du och jag, Annika
I förra veckan snackade jag med en kille som jobbade på Nokia i Tampere. Han berättade att det jobbar en kille där som heter Ericsson i efternamn. Stackars snubbe. Vågar de berätta några affärshemligheter för honom? Hur gör han när han löneförhandlar? Varför började han överhuvudtaget på Nokia? Dessutom lär det ha funnits en herr Nokia på Ericsson också. (Nokia betyder mård på nån finsk dialekt så det är väl inte konstigare än att heta Björn antar jag.) Jag föreställer mig att det skulle bli rätt underligt om de försökte ringa varandra via växeln:
(Växeltelefonist:) "You have come to Ericsson, where can I connect you?"
(Mr Ericsson:) "Hello, could you connect me to Nokia?"
(Växeltelefonist:) "Then you have called the wrong number. This is Ericsson, not Nokia."
(Mr Ericsson:) "No, you don't understand, I want to be connected to Nokia at Ericsson."
(Växeltelefonist:) "Do you want to call Ericsson or Nokia?"
(Mr Ericsson:) "Nokia."
(Växeltelefonist:) "But this is Ericsson."
(Mr Ericsson:) "No, I am Ericsson!"
etc
Nå, Mr Ericsson kanske började där innan de båda företagen ens var konkurrenter. Nokia började ju att göra gummistövlar, däck och sånt och då var kanske inte LM Ericsson nån uppenbar konkurrent.
Den förklaringen är svårare att komma med i följande fall: För två veckor sen hörde jag på ekonomiekot, och den intervjuade var "Annika Winsth, analytiker från Nordea". Först trodde jag de sa "vinstanalytiker", men det finns det inget som heter, det vore lika dumt som att kalla en dykare för "vattendykare" eller en ryttare för "hästryttare". Nej, en snabbsökning på Google visade att jag hört rätt, Annika Winsth var analytiker på Nordea, och studerade med nödvändighet företagsvinster. Fatta vad mycket tråkningar hon måste ha fått utstå under sin karriär: "Hur gick kvartalsrapporten --- blev det nån Winsth, Annika?" "Annika, kan du sluta åka hiss --- det blir så stressigt på marknaden när Winsthen åker upp och ner." "Jag höll på att stöta ihop med Annika i korridoren --- det var inte mycket till Winsthmarginal där inte!"
Men det intressanta är att Annika någon gång i livet ju aktivt måste ha valt ekonombanan. Hur tänkte du då Annika? Trodde du inte att nån skulle märka? Eller tänkte du "Jag heter i alla fall inte Förlusth..."? Kanske var det tvärtom så att du lät namnet styra ditt yrkesval? Slog du tärning om du skulle bli ekonom, croupier eller elitidrottare? Världen får aldrig veta.
Men så plötsligt slår det mig. Jag, Dr Ström, jobbar med... strömförbrukningen i grafikkretsar. Du och jag, Annika.
(Växeltelefonist:) "You have come to Ericsson, where can I connect you?"
(Mr Ericsson:) "Hello, could you connect me to Nokia?"
(Växeltelefonist:) "Then you have called the wrong number. This is Ericsson, not Nokia."
(Mr Ericsson:) "No, you don't understand, I want to be connected to Nokia at Ericsson."
(Växeltelefonist:) "Do you want to call Ericsson or Nokia?"
(Mr Ericsson:) "Nokia."
(Växeltelefonist:) "But this is Ericsson."
(Mr Ericsson:) "No, I am Ericsson!"
etc
Nå, Mr Ericsson kanske började där innan de båda företagen ens var konkurrenter. Nokia började ju att göra gummistövlar, däck och sånt och då var kanske inte LM Ericsson nån uppenbar konkurrent.
Den förklaringen är svårare att komma med i följande fall: För två veckor sen hörde jag på ekonomiekot, och den intervjuade var "Annika Winsth, analytiker från Nordea". Först trodde jag de sa "vinstanalytiker", men det finns det inget som heter, det vore lika dumt som att kalla en dykare för "vattendykare" eller en ryttare för "hästryttare". Nej, en snabbsökning på Google visade att jag hört rätt, Annika Winsth var analytiker på Nordea, och studerade med nödvändighet företagsvinster. Fatta vad mycket tråkningar hon måste ha fått utstå under sin karriär: "Hur gick kvartalsrapporten --- blev det nån Winsth, Annika?" "Annika, kan du sluta åka hiss --- det blir så stressigt på marknaden när Winsthen åker upp och ner." "Jag höll på att stöta ihop med Annika i korridoren --- det var inte mycket till Winsthmarginal där inte!"
Men det intressanta är att Annika någon gång i livet ju aktivt måste ha valt ekonombanan. Hur tänkte du då Annika? Trodde du inte att nån skulle märka? Eller tänkte du "Jag heter i alla fall inte Förlusth..."? Kanske var det tvärtom så att du lät namnet styra ditt yrkesval? Slog du tärning om du skulle bli ekonom, croupier eller elitidrottare? Världen får aldrig veta.
Men så plötsligt slår det mig. Jag, Dr Ström, jobbar med... strömförbrukningen i grafikkretsar. Du och jag, Annika.
Monday, February 18, 2008
Klass 9A
Jag erkänner med en gång --- jag älskar uppbyggliga tv-serier. I femmans "Biggest Loser" var tårarna inte långt borta när Tore jublande tog sig under 100-kilosstrecket. Det värmer också i själen varje gång Charlie och Mathias i treans "Lyxfällan" får någon stackare att inse att ett nytt telefonlån inte är lösningen på deras ekonomiska problem. Och nog måste man ha ett hjärta av sten om man inte rörs när man ser ett avsnitt av SVTs nya satsning "Klass 9A", där en klass i en problemskola får nya lärare som under ett halvår ska få dem att bli tredje bäst i landet.
Frågan är bara ifall det är det influgna SWAT-team:et av superlärare som gör skillnaden eller TV-kameran.
Snacka om motivationshöjare. Om du somnar på samhällskunskapen får hela Sverige veta det. Om du glömmer gympapåsen en gång kommer du hela ditt liv vara "han som skolkade från idrotten på TV du vet". Efter en geografilektion blir du "tjejen som trodde London låg i Tyskland" med hela svenska folket.
Tänk ifall du själv var i samma situation. Ett helt TV-team kom till ditt jobb och filmade dig nonstop. Var den där websurfningen verkligen jobbrelaterad? Var du inte lite för länge i fikarummet den här gången? På mötena skulle de zooma in ditt ansikte --- ser han inte lite frånvarande ut --- och efteråt skulle de intervjua mötesdeltagarna en och en för kommentarer om din prestation.
"Jag trodde han satt och mailade på datorn där ett tag men så ställde han en fråga och då förstod jag att han hade lyssnat."
Det skulle inte sluta på jobbet. När du kom hem skulle TV-teamet stå och bedöma vad du lagade för mat. Influgna experter i form av dietister och TV-kockar skulle vägleda dig i matlagningskonsten: "Falukorv, var i kostcirkeln hittar du det? Har du ens hört talas om omega-3?" Fy skäms om du inte kunde hacka lök lika snabbt som Jamie Oliver.
När du sen satte dig framför TV:n skulle du höra speakerrösten bakom soffan: "Här zappar han mellan de olika programmen... nu blir det spännande här, ska han välja dokumentärfilmen om Kenya? Nej! Det blev 'Top Model Australia'! Ajajaj, ingen god samhällsmedborgare där inte.".
Själv slipper jag nog helst en TV-kamera och ett expertteam i mitt liv. Så kanske även eleverna i klass 9A känner. Men vilken fantastisk TV det är...
Frågan är bara ifall det är det influgna SWAT-team:et av superlärare som gör skillnaden eller TV-kameran.
Snacka om motivationshöjare. Om du somnar på samhällskunskapen får hela Sverige veta det. Om du glömmer gympapåsen en gång kommer du hela ditt liv vara "han som skolkade från idrotten på TV du vet". Efter en geografilektion blir du "tjejen som trodde London låg i Tyskland" med hela svenska folket.
Tänk ifall du själv var i samma situation. Ett helt TV-team kom till ditt jobb och filmade dig nonstop. Var den där websurfningen verkligen jobbrelaterad? Var du inte lite för länge i fikarummet den här gången? På mötena skulle de zooma in ditt ansikte --- ser han inte lite frånvarande ut --- och efteråt skulle de intervjua mötesdeltagarna en och en för kommentarer om din prestation.
"Jag trodde han satt och mailade på datorn där ett tag men så ställde han en fråga och då förstod jag att han hade lyssnat."
Det skulle inte sluta på jobbet. När du kom hem skulle TV-teamet stå och bedöma vad du lagade för mat. Influgna experter i form av dietister och TV-kockar skulle vägleda dig i matlagningskonsten: "Falukorv, var i kostcirkeln hittar du det? Har du ens hört talas om omega-3?" Fy skäms om du inte kunde hacka lök lika snabbt som Jamie Oliver.
När du sen satte dig framför TV:n skulle du höra speakerrösten bakom soffan: "Här zappar han mellan de olika programmen... nu blir det spännande här, ska han välja dokumentärfilmen om Kenya? Nej! Det blev 'Top Model Australia'! Ajajaj, ingen god samhällsmedborgare där inte.".
Själv slipper jag nog helst en TV-kamera och ett expertteam i mitt liv. Så kanske även eleverna i klass 9A känner. Men vilken fantastisk TV det är...
Sunday, February 10, 2008
Ett himmelskt köpcentrum
Ok. Tidningen du köpt tog slut någonstans ovanför Norges kust. Filmerna de visar på flyget är självklart från 1800-talet, och de du själv har med dig visar sig vara rippade av en amatör -- Denzel Washington är helt avlång i huvudet. Sova går inte heller eftersom svenskan bakom "inte kan jobba om du fäller sätet". Det är då du plockar fram SkyMall --- den uttråkade flygresenärens sista utväg.
Frågan är om denna postorderkatalog som återfinns i de amerikanska flygbolagens stolsfickor ändå inte är något slags test. Den som ger en beställningstalong till flygvärdinnan får nog en markering i något register att denna person kan man lura skjortan av vid nästa resa:
- Sätt honom på 69F vid toaletten. Han lär ju inte fatta att det är en dålig plats, förra gången beställde han en 'dekorativ, ihålig sten av plast att ha vid poolkanten'.
Artiklarna man kan beställa här är häpnadsväckande värdelösa. Sugen på en insektsdammsugare eller en programmerbar örtträdgård? Då har du kommit till rätt ställe. Vad sägs om ett marshmallowsgevär eller en personlig mikrovågsugn, stor som en kaffekopp? Perfekt på kontoret. Eller en bankomat med touchscreen som du själv fyller med sedlar? Jag som älskar att ta ut pengar -- nu kan jag äntligen göra det hur mycket jag vill, utan att lämna hemmet!
Produkten som måste ge högst poäng i idiotdatabasen måste ändå vara X5 HairLaser:
Produkten, som ser ut som en hockeypuck från rymden med tillhörande laserljus, ska föras fram och tillbaka genom håret för att få det att växa tillbaka. 'Endast tre 10-15 minuters behandlingar per vecka krävs.' Man får till och med tillbaka sina 300 dollar om det inte funkar efter sex månader. Jag skulle vilja se den som vågar ringa:
"Hej kundtjänst, jag har gnuggat en lysande plastpuck mot min flint en timme i veckan i sex månader, och nu undrar jag varför mitt hår inte växt tillbaka?"
Nej de tar nog hellre förlusten. Arbetsveckan de la på "behandlingen" får de dessutom aldrig igen.
Men vad är det egentligen för människor som går på det här? Hur kan man vara så fantastiskt dum så man köper dessa värdelösa föremål?
Svaret fick jag senare under resan när jag gick in i ett riktigt köpcenter på jakt efter "Panda Express", min favoritjunkfoodkedja i USA. Mitt emot serveringen låg "The Sharper Image", en affär som verkade ha mycket intressanta grejer, och jag gick in. Bland de "intressanta grejerna" stötte jag plötsligt något jag kände igen: "iwavecube Personal Microwave". En rysning gick genom kroppen när jag insåg att jag kommit till verklighetens SkyMall. Jag tittade mig omkring i affären. Här fanns bara män. Och jag var en av dem.
Dekorativ ihålig sten. Alla vill ha en.
Frågan är om denna postorderkatalog som återfinns i de amerikanska flygbolagens stolsfickor ändå inte är något slags test. Den som ger en beställningstalong till flygvärdinnan får nog en markering i något register att denna person kan man lura skjortan av vid nästa resa:
- Sätt honom på 69F vid toaletten. Han lär ju inte fatta att det är en dålig plats, förra gången beställde han en 'dekorativ, ihålig sten av plast att ha vid poolkanten'.
Artiklarna man kan beställa här är häpnadsväckande värdelösa. Sugen på en insektsdammsugare eller en programmerbar örtträdgård? Då har du kommit till rätt ställe. Vad sägs om ett marshmallowsgevär eller en personlig mikrovågsugn, stor som en kaffekopp? Perfekt på kontoret. Eller en bankomat med touchscreen som du själv fyller med sedlar? Jag som älskar att ta ut pengar -- nu kan jag äntligen göra det hur mycket jag vill, utan att lämna hemmet!
Produkten som måste ge högst poäng i idiotdatabasen måste ändå vara X5 HairLaser:
Produkten, som ser ut som en hockeypuck från rymden med tillhörande laserljus, ska föras fram och tillbaka genom håret för att få det att växa tillbaka. 'Endast tre 10-15 minuters behandlingar per vecka krävs.' Man får till och med tillbaka sina 300 dollar om det inte funkar efter sex månader. Jag skulle vilja se den som vågar ringa:
"Hej kundtjänst, jag har gnuggat en lysande plastpuck mot min flint en timme i veckan i sex månader, och nu undrar jag varför mitt hår inte växt tillbaka?"
Nej de tar nog hellre förlusten. Arbetsveckan de la på "behandlingen" får de dessutom aldrig igen.
Men vad är det egentligen för människor som går på det här? Hur kan man vara så fantastiskt dum så man köper dessa värdelösa föremål?
Svaret fick jag senare under resan när jag gick in i ett riktigt köpcenter på jakt efter "Panda Express", min favoritjunkfoodkedja i USA. Mitt emot serveringen låg "The Sharper Image", en affär som verkade ha mycket intressanta grejer, och jag gick in. Bland de "intressanta grejerna" stötte jag plötsligt något jag kände igen: "iwavecube Personal Microwave". En rysning gick genom kroppen när jag insåg att jag kommit till verklighetens SkyMall. Jag tittade mig omkring i affären. Här fanns bara män. Och jag var en av dem.
Dekorativ ihålig sten. Alla vill ha en.
Sunday, January 27, 2008
Älskade jetlag
Resandet i jobbet kan lätt bli lite ensamt. Medan paret bredvid en på flighten börjar sin New York-semester med att beställa in varsin Gin och Tonic hör man sig själv säga: "A Diet Coke. Wait, make that a glass of ljummet tråk-vatten instead." Sen är det bara att sätta i iPodlurarna och försöka låta bli att titta på de grovhånglande tu bredvid. (Varför är det förresten bara fula personer som hånglar offentligt?). En trogen följeslagare har man dock alltid med sig på alla tjänsteresor: Jag pratar förstås om vår gode vän jetlaggen.
Hade man haft en riktig kompis som var lika jobbig som Mr Jet Lag hade man gjort slut för länge sen. Bara det där med att han väcker en kl 04 varje dag i en hel vecka. Eller att han smyger ner ett sömnpiller i ens dricksglas varje lunch. På senare tid har jag dessutom upptäckt en hel del nya djävligheter från Herr Get som jag varit för trött för att upptäcka tidigare resor:
1) Kroppstemperaturen. På mötet sitter man och råfryser trots en onormal mängd kläder. På kvällen känns hotellrummet som en bastu trots att AC:n är på max.
2) Matklockan. De första 48 timmarna måste man råsvulla var tredje timme. Resten av veckan fastar man som en boaorm.
Det allra värsta är dock glappet mellan sinnet och kroppens trötthet, vilket jag fick erfara den här resan. Min kropp var dödstrött, men hjärnan tyckte visst det var dags att vakna. Var det nån i rummet? Hade jag låst dörren? Bäst att kolla. Det var då det hände:
Jag kunde inte röra mig. Alls.
Visst kan man ibland känna den där känslan precis innan man vaknar att man vill öppna ögonen och måste tvinga sig själv till det. Men det här var annorlunda. Jag var klarvaken. Jag kände precis vilken position min kropp låg i. Jag försökte vända mig om. Det gick inte.
Det sköna var att hjärnan var på sitt bästa humör. Klarvaken, resonerande, och optimistisk:
"Jaha", tänkte den, "jag är visst helkroppsförlamad. Det är inte så farligt. Det är nog bara temporärt." Jag försökte röra mig igen. Det gick fortfarande inte.
"Äsch" fortsatte min coola hjärna. "Det har nog bara med jetlaggen att göra. Gör som hon i Kill Bill. Hon började med att vifta med tårna." Jag viftade med tårna. Till slut bröts förbannelsen och jag kunde röra hela kroppen. Det var ingen i rummet. Jag hade låst dörren.
Den här gången fick jag dock något tillbaka. Resebyrån hade satt mig på ett fakirflyg där jag var tvungen att vara på flygplatsen 05:20. Men min trofaste vän Jetlaggen väckte mig 03:55 och jag kunde utvilad och i lugn och ro ta mig till flygplatsen. Älskade, älskade jetlag.
Hade man haft en riktig kompis som var lika jobbig som Mr Jet Lag hade man gjort slut för länge sen. Bara det där med att han väcker en kl 04 varje dag i en hel vecka. Eller att han smyger ner ett sömnpiller i ens dricksglas varje lunch. På senare tid har jag dessutom upptäckt en hel del nya djävligheter från Herr Get som jag varit för trött för att upptäcka tidigare resor:
1) Kroppstemperaturen. På mötet sitter man och råfryser trots en onormal mängd kläder. På kvällen känns hotellrummet som en bastu trots att AC:n är på max.
2) Matklockan. De första 48 timmarna måste man råsvulla var tredje timme. Resten av veckan fastar man som en boaorm.
Det allra värsta är dock glappet mellan sinnet och kroppens trötthet, vilket jag fick erfara den här resan. Min kropp var dödstrött, men hjärnan tyckte visst det var dags att vakna. Var det nån i rummet? Hade jag låst dörren? Bäst att kolla. Det var då det hände:
Jag kunde inte röra mig. Alls.
Visst kan man ibland känna den där känslan precis innan man vaknar att man vill öppna ögonen och måste tvinga sig själv till det. Men det här var annorlunda. Jag var klarvaken. Jag kände precis vilken position min kropp låg i. Jag försökte vända mig om. Det gick inte.
Det sköna var att hjärnan var på sitt bästa humör. Klarvaken, resonerande, och optimistisk:
"Jaha", tänkte den, "jag är visst helkroppsförlamad. Det är inte så farligt. Det är nog bara temporärt." Jag försökte röra mig igen. Det gick fortfarande inte.
"Äsch" fortsatte min coola hjärna. "Det har nog bara med jetlaggen att göra. Gör som hon i Kill Bill. Hon började med att vifta med tårna." Jag viftade med tårna. Till slut bröts förbannelsen och jag kunde röra hela kroppen. Det var ingen i rummet. Jag hade låst dörren.
Den här gången fick jag dock något tillbaka. Resebyrån hade satt mig på ett fakirflyg där jag var tvungen att vara på flygplatsen 05:20. Men min trofaste vän Jetlaggen väckte mig 03:55 och jag kunde utvilad och i lugn och ro ta mig till flygplatsen. Älskade, älskade jetlag.
Sunday, January 6, 2008
Knapp, knapp...
Det är ju ungefär 12 år sen mobiltelefonen började bli var mans egendom, och nog trodde man att de flesta etikettsregler skulle ha utkristalliserats vid det här laget. Visst, de flesta har väl vett att sätta den på tyst när de går på bio, och numera pratar alla i normal samtalston i mobilen på tunnelbanan, förutom de som fallit offer för någon av nedanstående missuppfattningar:
1. Den andre personen är jättelångt borta så jag måste skrika så det hörs ända dit.
2. Det finns ingen tråd som naturligen leder ljudet som på min fasta telefon hemma. Alltså måste jag tala markant högre än hemma.
3. Eftersom jag befinner mig i en tunnelbanevagn som rör sig bort från basstationen måste jag kompensera detta genom att skrika.
Frånsett dessa individer fungerar det hela rätt smärtfritt nuförtiden. Dock finns det fortfarande ett område där de allra flesta fortfarande upplever en gråzon i det sociala regelverket: Hur mycket uppmärksamhet man ska ge sin omgivning respektive sin pratkompis? Problematiken illustreras bäst med ett exempel:
Du och din kompis ska till en vit fläck på SL:s karta, och du vill vara lite schysst och bjuda på skjuts i bilen. Det blir en rejäl omväg för dig men din kompis får resan kapad från 55 till 30 minuter, och själv ser du fram emot trevlig road trip-känsla i bilen och en underhållande konversation. Vid första rödljuset ringer dock kompisens telefon, och du hoppas på ett svar i stil med "Jag kan inte prata länge, jag sitter med en kompis i bilen." Istället blir det:
"Ja jag läste ditt SMS om att ni gick hem igår. Jag har en halvtimme att snacka innan jag kommer fram. Berätta ALLT!"
Du är nu degraderad från kompis och samtalspartner till privatchaufför, och istället för din favoritmusik du skulle satt på om du varit ensam i bilen kommer du istället höra en halv telefonkonversation med highlights som: "Vänta vänta vänta! Vad hade du på dig?", "Var det till höger om pelarna ni hånglade?" samt "OK, nu måste jag få berätta om MITT span igår."
Ett annat sätt att bli dissad i telefonen är när folk börjar med nåt som helt uppenbart förstör ljudkvalitén:
"Vaför slutade du berätta? Fortsätt!"
"Men du lyssnar ju inte. Du borstar tänderna!"
"Det gör väl inget att jag borstar tänderna?"
"Med eltandborste!!?"
Ett liknande problem är alla headsets som folk plötsligt börjar använda. Dessa är egoistiskt utformade så att hörselsnäckan är av god kvalitet och ger utsökt ljud, medan mikrofonen är ett litet skämt som sitter jättelångt bort från munnen och bara fångar upp prasselljud. Du vet att du är kokt när du hör nån säga "Vänta, jag ska bara sätta på mitt nya bluetoothheadset!"
"Jo, då sa han till pssshshshshshhshshhshshs prassel prassel psssshhhe vi stod där vid baren psshshhshhshhshs prassel prassel"
Till deras försvar får man ändå säga att de ljudligaste verksamheterna inte är de som är mest irriterande. Det är när det blir tyst:
"... och då kommer man tillbaka till frågan ifall man ska ringa eller fegmessa."
Tystnad.
"Ehh, ringa eller va sa du?"
"Ringa eller fegmess... vad gör du egentligen? Datar du?"
När någon facebook:ar, läser nättidningen eller skriver email (dvs "datar") stängs hjärnkapaciteten av på två sätt:
1. Den datande kan inte längre lyssna eller följa ens de enklaste resonemang.
2. Den datande förstår inte heller att han/hon förlorat förmågan till att lyssna och följa ens de enklaste resonemang, varför dialogen otvetydigt fortsätter enligt:
"Vadå, jag kan följa dina resonemang trots att jag datar."
"Jaha, vad gick resonemanget ut på då?"
"Det gick ut på att... Ehh... Det var nåt med fegmessa... Äsch jag kommer inte ihåg."
Ännu dummare blir det när båda börjar data ungefär samtidigt:
"Jaha, va ska du göra senare idag då?"
"Vet inte."
Tystnad.
(Knapp knapp knapp.)
"Du då?"
"Vet inte heller."
Lång tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Vi kanske ska sluta prata, vi datar ju bara."
"Bra idé."
Ännu längre tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Har du nåt bra att googla på förresten?"
Min teori är att dessa problem inte existerade förut, för att det var för dyrt att ringa. När någon ringde från sin mobil var det superdyrt, och det var självklart att man gav hundraprocentig uppmärksamhet till denne, allt annat var ju oförskämt! Dessutom var omgivningen med på noterna, de visste ju att samtalet skulle bli kort såvida det inte var Krösus Sork i andra änden. Nu har samtalen blivit så billiga att många inte ens tar med priset i beräkningen längre när de ska avgöra om de ska lägga på, och därför pratar alla längre tid. Prasselhandsfree används för att ytterligare kunna förlänga samtalen. Och efter ett tvåtimmarssamtal om ingenting kan det ju faktiskt vara rätt frestande att borsta tänderna. Även med eltandborste.
1. Den andre personen är jättelångt borta så jag måste skrika så det hörs ända dit.
2. Det finns ingen tråd som naturligen leder ljudet som på min fasta telefon hemma. Alltså måste jag tala markant högre än hemma.
3. Eftersom jag befinner mig i en tunnelbanevagn som rör sig bort från basstationen måste jag kompensera detta genom att skrika.
Frånsett dessa individer fungerar det hela rätt smärtfritt nuförtiden. Dock finns det fortfarande ett område där de allra flesta fortfarande upplever en gråzon i det sociala regelverket: Hur mycket uppmärksamhet man ska ge sin omgivning respektive sin pratkompis? Problematiken illustreras bäst med ett exempel:
Du och din kompis ska till en vit fläck på SL:s karta, och du vill vara lite schysst och bjuda på skjuts i bilen. Det blir en rejäl omväg för dig men din kompis får resan kapad från 55 till 30 minuter, och själv ser du fram emot trevlig road trip-känsla i bilen och en underhållande konversation. Vid första rödljuset ringer dock kompisens telefon, och du hoppas på ett svar i stil med "Jag kan inte prata länge, jag sitter med en kompis i bilen." Istället blir det:
"Ja jag läste ditt SMS om att ni gick hem igår. Jag har en halvtimme att snacka innan jag kommer fram. Berätta ALLT!"
Du är nu degraderad från kompis och samtalspartner till privatchaufför, och istället för din favoritmusik du skulle satt på om du varit ensam i bilen kommer du istället höra en halv telefonkonversation med highlights som: "Vänta vänta vänta! Vad hade du på dig?", "Var det till höger om pelarna ni hånglade?" samt "OK, nu måste jag få berätta om MITT span igår."
Ett annat sätt att bli dissad i telefonen är när folk börjar med nåt som helt uppenbart förstör ljudkvalitén:
"Vaför slutade du berätta? Fortsätt!"
"Men du lyssnar ju inte. Du borstar tänderna!"
"Det gör väl inget att jag borstar tänderna?"
"Med eltandborste!!?"
Ett liknande problem är alla headsets som folk plötsligt börjar använda. Dessa är egoistiskt utformade så att hörselsnäckan är av god kvalitet och ger utsökt ljud, medan mikrofonen är ett litet skämt som sitter jättelångt bort från munnen och bara fångar upp prasselljud. Du vet att du är kokt när du hör nån säga "Vänta, jag ska bara sätta på mitt nya bluetoothheadset!"
"Jo, då sa han till pssshshshshshhshshhshshs prassel prassel psssshhhe vi stod där vid baren psshshhshhshhshs prassel prassel"
Till deras försvar får man ändå säga att de ljudligaste verksamheterna inte är de som är mest irriterande. Det är när det blir tyst:
"... och då kommer man tillbaka till frågan ifall man ska ringa eller fegmessa."
Tystnad.
"Ehh, ringa eller va sa du?"
"Ringa eller fegmess... vad gör du egentligen? Datar du?"
När någon facebook:ar, läser nättidningen eller skriver email (dvs "datar") stängs hjärnkapaciteten av på två sätt:
1. Den datande kan inte längre lyssna eller följa ens de enklaste resonemang.
2. Den datande förstår inte heller att han/hon förlorat förmågan till att lyssna och följa ens de enklaste resonemang, varför dialogen otvetydigt fortsätter enligt:
"Vadå, jag kan följa dina resonemang trots att jag datar."
"Jaha, vad gick resonemanget ut på då?"
"Det gick ut på att... Ehh... Det var nåt med fegmessa... Äsch jag kommer inte ihåg."
Ännu dummare blir det när båda börjar data ungefär samtidigt:
"Jaha, va ska du göra senare idag då?"
"Vet inte."
Tystnad.
(Knapp knapp knapp.)
"Du då?"
"Vet inte heller."
Lång tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Vi kanske ska sluta prata, vi datar ju bara."
"Bra idé."
Ännu längre tystnad.
(knapp knapp knapp)
"Har du nåt bra att googla på förresten?"
Min teori är att dessa problem inte existerade förut, för att det var för dyrt att ringa. När någon ringde från sin mobil var det superdyrt, och det var självklart att man gav hundraprocentig uppmärksamhet till denne, allt annat var ju oförskämt! Dessutom var omgivningen med på noterna, de visste ju att samtalet skulle bli kort såvida det inte var Krösus Sork i andra änden. Nu har samtalen blivit så billiga att många inte ens tar med priset i beräkningen längre när de ska avgöra om de ska lägga på, och därför pratar alla längre tid. Prasselhandsfree används för att ytterligare kunna förlänga samtalen. Och efter ett tvåtimmarssamtal om ingenting kan det ju faktiskt vara rätt frestande att borsta tänderna. Även med eltandborste.
Thursday, January 3, 2008
Sjukt tråkigt
Ingen vill ju såklart bli allvarligt sjuk. Men ibland när man har en slitig vecka kan man komma på sig själv med att tänka att det skulle vara rätt skönt att få en rejäl förkylning. Tänk att få sova så länge man ville, snacka med kompisar i telefon hela dan och läsa de där böckerna man aldrig haft tid med. Ter sig kanske till och med den influensaframkallade ledigheten som en idealtillvaro? Då har du inte varit sjuk på länge. Så här ser en normalnatt ut:
22:00 Du försöker somna, men hamnar i ett obehagligt mellantillstånd där du plågas av feberfantasier. Tankar som "Jag måste ställa cykeln på spisen!" samt "All världens ondska finns i min strumpa" tillhör vanligheterna.
23:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
02:00 Vaknar fullkomligt nerkyld. Tar på tre extra täcken och ett överkast.
02:20 Fryser fortfarande. Tar två aspirin.
02:50 Vaknar i ett hav av svett, jättetörstig. Dricker 4 glas vatten.
03:30 Måste plötsligt på toa. Konstigt.
04:00 Vaknar av att ena näsborren är blockerad och den andra värker eftersom du andats bara genom den. Tar nässpray i den blockerade näsborren. Ljuvlig känsla när den elaka borren äntligen ger med sig.
04:30 Vaknar av att andra näsborren är blockerad. Svär över att du inte följde principen "alltid nässpray i båda borrarna" som så hurtigt predikas på förpackningen.
05:00-06:00 Lyckas inte somna om. Ser "gissa-ordet" program på TV3. Du ringer in och gissar på "FEBER", "INFLUENSA", "NEZRIL" och "HALSONT", men ändå vinner ingenting.
07:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
Under resten av dagen väcks du sedan kontinuerligt av telefonsamtal från alla som "vill höra hur du mår". Du blir först arg, men eftersom klockan är typ 15:47 är det inte läge för "Fattar du inte att jag sover?!", så du börjar uppskatta att de tog sig tid att ringa. Då lägger de skitsnabbt på eftersom de "ju faktiskt jobbar och inte har tid att prata i telefon".
Att läsa alla de där böckerna är inte alls så lockande när ögonen glöder av feber och halva kroppsvikten vilar mellan tinningarna. Som mest orkar du kanske slutföra en del böcker du börjat på som frisk. Men de är ju uppenbarligen inte särskilt bra, annars hade du ju läst färdigt dem långt tidigare.
När du till slut blir lite friskare uppkommer den verkliga tristessen. Du har läst ut alla de halvlästa böckerna, men orkar ändå inte börja på "Brott och straff". Din aptit börjar äntligen repa sig, men det är jättelångt till affären och du har bara råris och chilisås hemma. Du lyckas hålla dig vaken på för- och eftermiddagarna, endast för att upptäcka att TV:n på dagtid verkligen suger. Vad finns det då kvar att göra?
Tja, du kan väl blogga om hur trist det är att vara sjuk, till exempel.
22:00 Du försöker somna, men hamnar i ett obehagligt mellantillstånd där du plågas av feberfantasier. Tankar som "Jag måste ställa cykeln på spisen!" samt "All världens ondska finns i min strumpa" tillhör vanligheterna.
23:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
02:00 Vaknar fullkomligt nerkyld. Tar på tre extra täcken och ett överkast.
02:20 Fryser fortfarande. Tar två aspirin.
02:50 Vaknar i ett hav av svett, jättetörstig. Dricker 4 glas vatten.
03:30 Måste plötsligt på toa. Konstigt.
04:00 Vaknar av att ena näsborren är blockerad och den andra värker eftersom du andats bara genom den. Tar nässpray i den blockerade näsborren. Ljuvlig känsla när den elaka borren äntligen ger med sig.
04:30 Vaknar av att andra näsborren är blockerad. Svär över att du inte följde principen "alltid nässpray i båda borrarna" som så hurtigt predikas på förpackningen.
05:00-06:00 Lyckas inte somna om. Ser "gissa-ordet" program på TV3. Du ringer in och gissar på "FEBER", "INFLUENSA", "NEZRIL" och "HALSONT", men ändå vinner ingenting.
07:00 Domnar äntligen bort i feberångor.
Under resten av dagen väcks du sedan kontinuerligt av telefonsamtal från alla som "vill höra hur du mår". Du blir först arg, men eftersom klockan är typ 15:47 är det inte läge för "Fattar du inte att jag sover?!", så du börjar uppskatta att de tog sig tid att ringa. Då lägger de skitsnabbt på eftersom de "ju faktiskt jobbar och inte har tid att prata i telefon".
Att läsa alla de där böckerna är inte alls så lockande när ögonen glöder av feber och halva kroppsvikten vilar mellan tinningarna. Som mest orkar du kanske slutföra en del böcker du börjat på som frisk. Men de är ju uppenbarligen inte särskilt bra, annars hade du ju läst färdigt dem långt tidigare.
När du till slut blir lite friskare uppkommer den verkliga tristessen. Du har läst ut alla de halvlästa böckerna, men orkar ändå inte börja på "Brott och straff". Din aptit börjar äntligen repa sig, men det är jättelångt till affären och du har bara råris och chilisås hemma. Du lyckas hålla dig vaken på för- och eftermiddagarna, endast för att upptäcka att TV:n på dagtid verkligen suger. Vad finns det då kvar att göra?
Tja, du kan väl blogga om hur trist det är att vara sjuk, till exempel.
Subscribe to:
Posts (Atom)